Lotta Agholme

Triathlon - 2015-08-15 (lördag) 0 min

 Ironman Kalmar Sweden (2015)

 Visa tävlingens diskussion
 Visa fler tävlingsberättelser och resultat för det här loppet/tävlingen

Ironman Kalmar Sweden

Jag gjorde det!!!! På (för mig) fantastiska 13:25:21!

Sim: 1:48:46
T1: 4:32
Cykel: 6:35:24
T2: 5:50
Löp: 4:50:49

Mer detaljer i reggning från varje gren. Här kommer den mer känslosamma race-reporten!

DAGARNA INNAN
Ett år av träning, planering och förberedelser hade alltså kokat ner till den 15:e augusti 2015. Hela veckan innan som bestod av packning, energiplanering, cykeltest etc var jag lugnare än aldrig förr. Var 100 gånger nojjigare inför Sövde till exempel. Oroväckande lugn, har jag inte fattat vad jag ska göra?

Med fullpackad bil åker vi till Kalmar på torsdagen. Jag blir avsläppt och får registrera mig och vandra runt i expon i lugn och ro. Träffar lite klubbkompisar och snackar lite, peppar lite med Lotta P. På fredagsmorgonen hängde jag lite med O, sedan fick jag egentid till att packa påsar (gick oväntat snabbt då jag planerat detta tidigare), checka in påsar och cykel, samt ligga o vila och bara ta det lugnt. Fortfarande oroväckande lugn, även om vågorna som slog in i hamnen och gässen som gick på vattnen gjorde mig lite orolig. Hade mest tänkt på vinden som en grej på cyklingen.

Middag hos Karin o Mattias på kvällen, lite snack med Jens som sa att jag var lugnare än han någonsin varit och det var jag nog. Fortfarande. Fixade det sista hemma och skrev kom-ihåg-lappar till morgonen (saker som smörj in mig, klä på mig och vad jag skulle göra i växlingsområdet). Somnade kanske lite sent, men sov ovanligt bra och INGA stressdrömmar.

TÄVLINGSDAGEN
Det blåste en hel del på morgonen, vilket gjorde att jag återigen var lite orolig för simningen, men det fick bli som det blev. Hans som jag åkte med var tidig (och jag också), så vi var vid växlingsområdet vid 05:30. Träffade Lotta W och vi pumpade däck. Träffade Emma Igelström och vi konstaterade att vi var lugna och att vi kanske inte fattat vad vi gett oss in på. Träffade Lotta P och vi gick ihop mot simstarten.

Simningen: http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=43549075
Väl där ställde jag mig i slutet av 1:30 gruppen (inställd på 1:40 simning) och helt plötsligt var en av mina målbilder verklighet. Jag stod i Kalmar i soluppgången. Med våtdräkt på. Lyssnandes till Kentas "Just idag är jag stark" för att strax starta i en Ironman. Fick lite gåshud och grät en skvätt. Simningen var kämpig. Framförallt för att jag hade svårt att se bojarna i vågorna och därmed simmade mer snett än vanligt. Att jag dessutom drog åt höger istället för mitt vanliga vänster gjorde ju inte saken bättre. När jag drev in mot stenarna i hamnen och såg att röda bojen jag skulle runda låg rakt ut mot vågorna blev jag lite modfälld. MEN om min simträning inte gjort mig snabb så har den i alla fall gjort mig uthållig och jag var trygg i vattnet hela tiden. Inget illamående som folk tydligen drabbades av. Försökte tänka teknik så mycket det gick och att bara ta det lugnt och metodiskt mata på. Nån gång borde jag ju ta mig i mål och jag räknade med att klara max-tiden.

Hade ingen klocka på simningen så jag vet inte hur långt jag egentligen simmade (men det är mer än 3860 meter, det är säkert) och inte heller hur lång tid det tog. En okvalificerad gissning när jag kom upp ur vattnet och kollade på klockan var ca 2h och jag var rätt besviken, men det var bara att skaka av sig och göra det bästa av resten av dagen (döm om min förvåning när jag sedan fick veta att den gick på 1:49 ändå).

I T1 träffade jag på Åsa och vi kräktes lite över simningen och alla var väl lika "missnöjda" eller vad man nu ska kalla det. Det gick rätt smidigt att få av sig våtdräkt, på med strumpor, skor och nummerlapp, smörja in mig med lite solkräm. Verktyget i bakfickan och glasögon och hjälm på styret på cykeln.

Cyklingen: http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=43548261
Första sträckan på cyklingen tog jag det väldigt lugnt, med tanke på motvinden på Ölandsbron. Jag började på en gång med min energiplan och fortsatte så hela cyklingen även då jag var galet osugen på att äta. Drack nog lite mer än tänkt (tappade lite räkningen efter ett tag) men det var ju varmt! Kissade två gånger. Efter ett tag så var det ju några man cyklade om och blev omcyklad av i omgångar. Åsa (som jag kallade Anna ett tag) och jag såg varandra några gånger, men speciellt nummer 1300, Carl Barbäck och jag hängde ihop länge. Han hade en cykeltröja som var lätt att känna igen och efter att passerat honom ett par gånger började jag snacka (det är ju sån jag är). Sådant ger ju så mycket energi! Han fick också lite energi av att jag kom ifatt tydligen och så stack han igen. Men efter Mörbylånga på vägen upp, så gick jag om och det sista jag såg (hörde) av honom var ett heja på vägen ut efter varvningen inne i Kalmar. Det gav lite extra energi utöver det som alla supporters gav inne i stan.

Jag har ju tränat mycket i blåst den här våren och sommaren och insett att sidvind inte är så farligt för mig. Jag lever också efter mottot "det är lika för alla", så det är inget att gnälla över. Trots det var det ändå lite segt på östra sidan av Öland. Att sedan vända upp över ön, få vinden i ryggen och njuta av ett overkligt landskap var fantastiskt! Där njöt jag som tusan och tänkte att "här skulle man ha stannat och tagit en bild". Helt plötsligt dyker det upp en fotograf längs vägen! Hoppas det blir en bra bild! Medvinden tillbaka över Ölandsbron var också härlig, men jag fattar inte hur många det är som inte trampar nedför??? Det är ju då man får gratis fart och dessutom tar med sig fart efteråt? Förundrades även över hur många snabba cyklister som cyklade om mig sent på Öland. Hur sakta hade inte de simmat då då??? Det var även många som inte låg speciellt mycket i tempoställning även om de hade fina dyra tempocyklar. Sådant tänker jag också på under dryga 6,5 timmars cykling.

Under fastlandsvarvet dippade jag lite. Peppade mig med att det bara var 1/3 kvar men det var en hel del motvind, små backar och kurvor och jag började väl bli lite less på att cykla. Precis innan norra vändningen så mötte jag i alla fall Lotta P och fick lite mer energi. Hon var inte sååå långt före mig längre. Mötte även en annan NocOut:are som fått punka ute på Öland och jag väntade resten av cyklingen på att han skulle gå om. Det hände aldrig, även om jag tog ytterligare ett toa-stopp när det var en mil kvar. Klämde en Liquid sista halvtimmen också, för att få lite energi innan löpet och sedan så var det bara att ta sig lugnt in i växlingen för att inte ha allt för sega ben. Under cyklingen så hade jag INGA tankar på den kommande maran (då hade jag nog blivit knäpp) förutom att jag skulle ta det lugnt uppför och inte döda benen. Var fortfarande osäker på om jag hade kört lite för hårt.

I T2 träffade jag fina fina Lotta P, och bytte några ord med henne. Hon stack med orden "du kommer ifatt mig sedan" (vilket jag inte trodde på då). Kletade på både solskydd och vaselin (mycket svårt på svettblöt hud). Snälla medtävlande lånade ut handduk (något jag borde packat i löp-påsen) och jag bjöd på lite vatten. God stämning alltså. Skyndade mig inte och av någon anledning tog T2 längre tid än T1.

Löpningen: http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=43548262
Ut på löpet och jag undrade hur benen skulle kännas. Oväntat pigga! Sippade saft med resorb, men den hade blivit så varm i påsen under dagen så jag fick bara i mig halva. Lät benen rulla på genom stan och insupa atmosfären. Att flera hundra personen skriker ens namn är ju helt galet!!! Mötte Lotta på den lilla vänd-sträckan inne i stan och ut på Ängöleden sprang vi tillsammans och pratade lite. Första vändan genom NocOut-klacken var galen!!! Mycket energi och äntligen såg jag Fredrik, Otto, Oscar, Anke och mamma ordentligt!!! Tassade på och tvingade i mig min planerade energi, hade lite magknip och väntade på att magen skulle komma igång (det ska man INTE önska) och mina medlöpare drabbades av både fisar och rapar (sorry for details!). Men trots det var ben och huvud piggt och första varvet gick helt enligt plan. Det enda var att jag inte visste var man fick banden, så de väntade jag på LÄNGE. Väl där stod Lars o Sandra och hejade och jag blev så glad! Ett rött band OCH pepp! Jag var också glad och hejjade och klappade. Genom stan igen och farten bara ökar när alla står och skriker.

Nu hade magen kommit igång och hädanefter blev det några toastopp per varv. Men vad gör väl det när man inte har håll o magknip längre, man får faktiskt i sig den energi man tänkt och benen fortsätter springa framåt. Lotta och jag fortsatte varva att ligga först (beroende på när vi tog toastopp).

Jag minns inte så mycket av andra varvet, förutom att jag pratade med en Tysk som haft en tuff dag, att Linus skrek som en galning när jag passerade och att det äntligen blivit lite svalare. Fortfarande sprang jag i alla dushar och hällde vatten över mig i alla depåer. Lite segt i norra loopen, men jag springer om många som går och helt plötsligt har man ett blått band, får se famlijen för fjärde gången, springa genom folkhavet i Kalmar och helt plötsligt är det bara ett varv kvar!

Visst blir man sugen på att gå (det är ju sååå skönt) men jag hade ingen anledning. Jag hade energi (lite väl hög på socker om man ska tolka korten på mig) och benen gjorde inte ont. Aningens krampkänning, men det gick att springa igenom. Teamade upp med Mika, en Finne från Norrköpingstrakten, och vi sprang hela sista varvet ihop. Han hade varit på väg att bryta, men fått lite energi och han var bra på att snacka. Det är ju jag också och genom att prata Alzheimer, stroke, Klassiker, hovslagare, Nocout, träningsresor och gud vet vad så hade vi helt plötsligt bara 4-5 kilometer kvar. Insåg att jag hade god marginal till 5h och var såå glad redan där. Speciellt som kroppen fortfarande var med mig. Fattar fortfarane inte var jag fick all energi ifrån igår (eh PowerBar och Enervit???), jag var liksom hyper och log hela tiden!

Vi sprang och tackade publiken och funktionärerna. Fick sista peppen av Ida och Susen, sprang sista galna varvet genom Kalmar och helt plötsligt är målrakan där. Jag har sprungit en mara. Efter att ha simmat och cyklat. Jag är på väg att gå i mål på en IronMan. Och jag har klarat mitt mål på 14 timmar (hade annars dålig koll på tiden)! Minns inte om jag ens kollade på klockan i målet, men att jag clatchde Pauls (den fantastiska speakern) hand.

I mål togs jag om hand av en snäll äldre man som ju bara ville kolla hur det var med mig. Jag grät en skvätt och sa att jag var så nöjd. Tog kort och sedan kom Fredrik, Oscar och mamma förbi. Jag grät en skvätt till och helt plötsligt står fina Lotta där igen. Också hon asnöjd! Det var helt underbart att gå (nej det var inte underbart att gå, men ni fattar) till Athletes Garden och snicksnacka med henne, sätta sig ner och snacka med lite andra klubbkompisar, äta lite pizza, dricka lite öl och sedan ta en dusch.

Träffade sedan Lars och Sandy utanför och fick veta att jag kom i mål på dryga 13:25 och att jag dessutom simmat på OK 1:49 så blev jag helt förstummad. Jag har inte riktigt smält detta ännu, men jag är så stolt över min kropp och vad den klarar av. Inte bara under loppet, men all träning jag gjort under året. Att jag vågade, att jag höll ihop det. Att jag hade så kul. Det blir ingen start nästa år, men det kommer bli fler IronMans framöver!






Kommentarer på det här träningspasset:


Strongt Lotta, varje gång jag såg dig på löpet var du glad.
2015-08-16


Helt sjukt bra Lotta!! Du är grym!!!👊💪✌️😃😃😃
2015-08-16


Så starkt! Stort grattis!
2015-08-16


Stort grattis, du såg så stark ut på löpningen! Jag fascinerades också av alla som redan efter ett par mil satt upp på sina dyra fina tempocyklar :)
2015-08-18



Skicka en kommentar på träningspasset: