Christer Rösth

Triathlon - 2013-08-17 (lördag) 12:00:00

 Ironman Kalmar Sweden (2013)

 Visa tävlingens diskussion
 Visa fler tävlingsberättelser och resultat för det här loppet/tävlingen

Ironman Kalmar Sweden - RR


Äntligen dags att få starta i Kalmar Ironman efter förra årets tråkiga incident då jag någon vecka innan tävlingen kraschade med cykeln och istället fick följa loppet från sidan.
Åkte ner till Kalmar med 3 förväntningar:
1. Ha kul, riktigt kul!
2. Genomföra loppet under 11h
3. Njuta i Athlets Garden efter loppet.

Har hela veckan följt väderprognosen och det har inte funnits något som helst tvivel om att årets tävling skulle bli blåsig, däremot har det skiljt sig från dag till dag om temperatur och solsken, från att SMHI i fredags skrivit att det skulle vara molnigt och 17grader med lite regn till att det i verkligheten blev 26grader och sol.

Väckarklockan var ställd på 04:20 och vi började dagen med Scandicfrukost. Sofi skjutsade sen bort mig och Tommie till starten där jag klädde av cykeln från skyddsplasten, kollade igenom cykeln att allt satt fast och att däcken höll trycket. Även en nervös koll i cykel och löppåsen hans med innan ett avslutande tömingsförsök i bajamajan.
Vaselin, våtdräkt, badmössa och glasögon-check, sedan ner i det ljumna vattnet som måste legat nånstans kring 20-21 grader, riktigt skönt! Gryningssolen bröt sig igenom molnen ovan för Öland och skapade en häftig ljuspelare ned mot marken, känner en positiv känsla i kroppen. Prästen hörs svagt genom badmössan, uppfattar bara när han säger "may the force be with you", speakern hetsar publiken, Kentas "just idag är jag stark" spelas men det är svårt att höra. Vi vattnet applåderar och bara väntar på starten.

Simningen:
6:55 går PRO-starten och kl 7:00 får äntligen vi komma i väg och loppet har börjat!
Tusentals armar och ben sprattlar igång och jag söker mig långt ut till vänster för att hålla yttervarv och förhoppningsvis få fritt utrymme. Det är fler som tänkt samma tanke märker jag snart och jag blir både översimmad och simmar över några, får en rejäl armbåge i bakhuvudet och en hälspark rakt på höger öga, känns som att simglasögat skulle borra sig in i huvudet, drar en kallsup, frustar och fortsätter. På långsidan ute i vattnet går det höga vågor och andningen måste anpassas efter hur det gungar, lyckad här dra min andra kallsup när jag vänder upp feltajmat när vågen sköljer över mig. Första varvet känns riktigt bra ändå och på andra varvet hinner jag med en till kallsup, en glasögontömning och sparkar. Jag störs inte av dom här händelserna utan fortsätter hela tiden simma och tror att det går bra, ända tills jag simmar under bron där all publik står på andra varvet. Då sätter jag ned högerhanden i vattnet gör mitt armtag och känner nånting lägga sig i handen och följa med, det kan ha varit precis vad som helst, men jag får för mig att det är ett toalettpapper och att någon båtägare har tömt sin latrin i vattnet. ÄCKLIGT!!! Bara tanken för mig att må illa så jag måste stanna upp och hurkla och är så nära att spy av detta hjärnspöke... Kan sen fortsätta simma genom fåran och när jag viker av vänster in i ån på vägen mot uppstigningen simmar jag ifatt en kille som måste haft en jobbig morgon. Får en riktig karatespark i bröstet av honom, tror först att han simmar bröstsim och att det var därför, sen fortsätter han sparka vilt mot mig och nån annan, jag tittar upp på honom och då utbrister han "Fuck you!" Med någon slags tysk accent, låter skitfånigt och jag fick ta smällen för någon annans synder, och utbrister spontant "men skärp dig" med nån slags mjuk norrländsk ton... Simmar sedan bort till växlingen.

T1:
Tar det lugnt upp ur vattnet, kollar på klockan och ser att jag ligger inom planerat intervall, men det har inte gått så fort och bra som det kändes, men eftersom känslan var bra så behöll jag den..
Hugger tag i min cykelpåse och får stanna utanför ombytestältet då detta var fullsmockat med folk. Tar det lugnt, på med hjälmen först, cykeltröjan sedan strumpor och skor. Sist och nog så viktigt på med mitt racebelt som nummerlappen sitter på. Ned med simgrejerna i påsen och promenad till cykeln.

Cyklingen:
Väl uppe på cykeln börjar jag lugnt försöka trampa igång benen. Har ett svagt minne av att jag såg några art:are i närheten av rondellen på väg ut. Cyklingen över Ölandsbron är häftig, underbar utsikt, en sidvind som slår i hjulen, håller hårt i styret och trampar på. Ser någon stackare som tappat sin påse med bars och tilltugg, nånannan har tappat sin nummerlapp, slangar och multiverktyg . En tappad nummerlapp innebär f ö penaltybox i 6min...
Kommer över till Öland och svänger in mot Färjestaden där jag överraskas av att Graeme med familj står och hejar.
Känns tungt och ont i baksida lår och jag kan inte trampa på så hårt som jag skulle vilja, kanske var tur det då det var tung motvind och det gick riktigt långsamt. In i Mörbylånga är en liten rolig del av banan där man cyklar in i byn längs en lång gata och sedan ut ur byn samma väg och möter andra cyklister vilket är trevligt. På väg ut ur Mörbylånga står Helene Taflin med fler och hejar, ska försöka sträcka upp min arm för att visa min uppskattning samtidigt som jag håller på med energipåfyllning vilket håller på att resultera i att jag vinglar till ordentligt, men det gick bra och såg nog inte så farligt ut...
Fortsätter nöta i vinden och cyklar både om och cyklas om, vilket får mig att sitta på cykeln och filosofera över vilken fantastisk sport Triathlon är, för att alla är ju bra på nåt! Så fort man cyklar om någon kan man tänka att "jag är starkare än dig på cykeln", och så fort man blir omcyklad kan man tänka att "ha, jag simmade snabbare än dig.." Och nån gång under resans gång kommer ju alla nångång att passera eller passeras och kan då peppa sig själv lite...
Inser att med den här vinden kommer det inte gå att klara målet på 11 timmar utan reviderar snabbt till att se till att komma under 12 timmar.
Nöter på ner mot Degerhamn där banan svänger och man korsar ön, hoppas på lite medvind, men det ska dröja ytterligare en stund, däremot kom en rolig uppförsbacke där jag för första gången fick känna mig stark och cyklade om många! Där släppte det oxå i baksidan men fick knäsmärta istället som höll i sig resten av cyklingen och var ett litet orosmoln inför löpningen.
Men ÄNTLIGEN kom till slut medvinden, åh vilken härlig känsla, det gick så fort helt plötsligt, kilometertiderna rasslade på fort och det var njutning när den är som bäst!! Ca 2 mils medvind tror jag det blev innan ön skulle korsas igen och vinden och en lång slakmota tog ner en på jorden igen. Över allvaret satt en tjej på marken och blev omplåstrad efter vad som förmodligen var en vurpa. Fula skrubbsår i ansiktet och ledsam min, undra om hon fortsatte?
Lite senare mitt ute i ingenstans gick en kille barfota och ledde sin cykel, funderar ett tag om musten gått ur honom eller vad som kan ha hänt...
Ölandsborna och landbyborna har verkligen gjort sitt bästa för att heja på oss som cyklar, i alla trädgårdar, på alla gårdar sitter folk och fikar och hejar, både gammal som ung. Det känns att Ironman är välkommet och man har lyckats göra det till en folkfest.
Efter 90km kommer en varm känsla genom kroppen, hälften avverkat!!! Så småningom kommer Ölandsbron igen, påsen med bars ligger kvar, även nummerlappen och nu även en till nummerlapp.
Den lilla knixen på bron som är uppför är ca 1km lång och här får jag återigen känna mig stark. Jag som normalt brukar ha det tungt i backarna, seglar om ca 10st innan jag når toppen och när jag är uppe slänger jag en blick över axeln och har ingen nära mig bakom. Skön utförskörning på bron ned mot fastlandet och jag gör mitt bästa för att hoppa över skarvarna i bron. Nu på väg in mot varvningen i Kalmar och 2/3 av sträckan avverkad! Uppfattar ett extra tjut av påhejningar nånstans in mot rondellen och misstänker att det var art-klacken, och efter vändningen på väg ut igen så ser jag att det var det. Otroligt vad extra energi det ger, tack!
Sista 6 milen som går på fastlandet går mestadels på små fina vägar genom olika samhällen och byar, folk överallt som hejar på och bär en fram. Kollar för första gången på tempmätare som visar 26,2 grader! Skönt!
10st vätskekontroller längs cykelbanan, 10st delmål och med 4 mil kvar tänker jag att "yes, bara en måndagsklunga kvar nu!".
Sista vätskekontrollen efter 170km ligger i Linsdal, efter den är det än lång ganska tråkig rak väg in till Kalmar, och att vinden gick rakt emot oss cyklister den sträckan gjorden den inte mycket roligare, här tog mina sista cykelben slut, men det gjorde ingenting då jag ändå snart är framme.
Satt och knep 15 mil på cykeln. Men i Linsdal tog jag mitt förnuft tillfånga och klev av cykeln och lättade på trycket… Möter där någonstans Sara som är en god bit på väg ut på sitt varv på fastlandet.
In mot växlingen i Kalmar går cykelbanan jämns med löpbanan och där fick jag tillfälle att heja på Henke som precis avverkat sin första mil.

T2:
Tar det riktigt lugnt i växlingsområdet, går in med cykeln, hänger av den, går till löppåsen och vidare in i tältet. Sätter mig ned, av med cykeltröja på med linne, byter skor, av med hjälmen och glasögonen, på med kepsen. Öppnar vätskebältet och tar fram en Snickers, låter bältet stanna kvar i påsen, har ändrat mitt upplägg och tänker springa mellan vätskekontrollerna och där gå igenom och dricka och äta lite, så jag vill inte springa med en massa onödig vikt... Det är trots allt vätskekontroll varannan kilometer, totalt 23 härliga delmål!
Sitter kvar en stund och dricker lite vatten innan jag går ut ur tältet och stretchar. På väg ut ur växlingsområdet påminner en funktionär mig om att flytta på nummerlappen från baksidan till framsidan.
Funktionärerna har hela dagen varit väldigt tillmötesgående, trevliga, glada och hjälpsamma. Hela tillställningen är otroligt proffsig.

Löpningen:
Börjar jogga lätt samtidigt som jag försöker få ner min Snickers i magen, får ned ca 2/3 och kastar resten. Joggar på i behagligt tempo första 2km men har ett jobbigt tryck i magen. Tar ett stopp på en toalett vid första vätskekontrollen och tömmer...
Jätteskönt att det vid just den här kontrollen fanns en vanlig toalett, det fanns 2 blå bajamajor oxå men de var upptagna och en funktionär visade mig toaletten. Passade på att tvätta bort all salt från ansiktet där, svalkande och skönt! Lite mer personmöten på löpningen och eftersom förnamnet står på nummerlappen hejar alla på en med namnet. Lite ovant i början och man hajar till när man hör sitt namn men efter några gånger har man vant sig och kopplar bort även om det känns lite störigt ibland konstigt nog...
Kör på och följer min plan de första 30 km, dvs att bara gå genom vätskekontrollerna, och det känns bra, det oroväckande knät från cyklingen känns inte överhuvudtaget.
Efter 12 km och 27 km passerar man det enda stället där man får ha egen langning, och där väntar Sofi med ena handen full med gels och en godispåse och den andra med en fylld vattenflaska. Men jag vill inte ha något, tycker att jag får i mig tillräckligt på den vanliga langningen så det känns ok.
På den ordinarie langningen serverades Powerbars produkter i form av gels och bars, tyckte att de var välsmakande. På löpningen fanns dessutom bröd, inlagd gurka och 3 sorters chips, en bred och varierad meny. Otroligt glad över att Sofi stod där, beredd att serva om det var något jag skulle behöva!
Får bitvis sällskap av Tommie som låg ett varv före och hade lite fotbekymmer och nånstans möter jag även de andra art:arna.
Passerar efter 13km och 28km upploppet där man springer antingen höger fil om man inte sprungit klart, annars tar man vänster fil och springer upp på en blå matta och tar emot folkets jubel.
Efter ca 14km och 29km får man sitt varvband som visar hur många varv man sprungit, vid första tillfället står Bella och Helen nånstans där i närheten minns jag, gläds över spridningen av hejarropen längs banan.
Precis som på cyklingen känns det otroligt skönt att komma över halva sträckan och man har sprungit längre än vad det är kvar!
Det blir oxå svårare och svårare att få i sig energi, det vill vända sig i magen...
Vid 27kmkontrollen då jag passerat Sofi och Pether uppsöker jag en blå hytt för en ny tömning, helt sanslöst, jag brukar aldrig behöva stanna för såna saker och här har jag nu stannat 3ggr under dagen. Så otroligt glad över att jag i sista stund valde 2-delat istället för heldräkt!! :)
Vid 30km när allt ändå känts så bra hela vägen med löpningen tvärlåser sig magen och jag måste för första gången gå en bit. Smärtan släpper och jag börjar springa igen, med resultatet att den återigen knyter sig och så där fortsätter det sen. Försöker springa 2 lyktstolpar och gå 1 men det funkar inte. Ser tiden rinna iväg, försöker hålla raskt tempo på gången i allafall för att inte tappa för mycket tid men efter ett tag inser jag att det är kört och att nu handlar det bara om att komma i mål.
Får en snabb tanke att "typiskt, vilket misslyckande, att det skulle behöva sluta så här, skit oxå", och bär med mig erfarenheter från 2 vänners kollapser i IM och maraton och känner att jag vill inte sluta på det sättet.
Tänker igenom varför jag är här:
Ha kul, klara tidsmålet vilket jag reviderat under cyklingen, och njuta i Athletes Garden... Tidsmålen är ändå körda, men de andra 2 lever i allra högsta grad och jag bestämmer mig för att:
1. Ha roligt sista milen, le mot all publik, spexa och njuta och prata med andra deltagare.
2. Inte äventyra magen, bara smutta vatten och ta några chips vid kontrollerna för att få i mig lite salt.

Så sagt och gjort, så fort det var en lite samling och folk så sken jag upp började jogga och viftade med armarna så att de skulle heja fram mig, berömde dem för att de var så uthålliga och orkade sitta och heja på oss en hel dag, utmanade dem att köra nästa år etc etc. Kände verkligen att det leende jag gav till dem fick jag minst tiofalt tillbaka. På så vis gick sista milen rätt så fort och jag hade askul, kanske roligaste delen på hela dagen. Problemet var att sista varvningen genom stan så står det folk längs gatorna sista 2 km så det var bara till att springa och veva med armarna och göra highfives med alla barn och skippa i vad magen sa ;)
På väg in mot stan tryckte det på i blåsan och jag fick stanna för 4:e gången och lätta på blåsan innan upploppet väntade. Tog av mig kepsen och började springa in mot upploppet...

Vid sista kurvan in på upploppet vid Ben&Jerry-fiket stod Pether med barn och gjorde high-fives och gratulerade, tusan vad skoj! Pether som tyvärr inte kunde starta dagens tävling pga ett trasigt revben, har istället ägnat hela dagen åt att peppa oss andra från olika platser under loppet, stort tack Pether!
Jag kommer in på upploppet, känner en stor eufori, människor står i led längs hela upploppet som är så långt! Får denna gång ta vänstra filen där man springer in på blå mattan, jag vevar med armarna och publiken svarar! Otrolig känsla, får för mig att jag ska hoppa upp i luften och sträcka upp armarna. En gång, sedan två gånger, inser att det inte är någon bra idé då det är kullerstenar under den blå mattan… men det går lyckligtvis bra. Den helt otroliga speaker ropar ut i högtalarna med sin engelska ton:
-"Christer, you are an Ironman!!" Jag är helt uppe i det blå och springer in under målportalen, låter fotografen ta ett kort innan jag stolt tar emot den så efterlängtade medaljen! Letar sedan upp Sofi och får en grattiskram.
Eskorteras bort mot Athlets Garden där isbad, dusch, massage, pizza, godis etc väntar, känslan är underbar!!

Stort tack till alla som hejat, stöttat, peppat och på andra sätt bidragit till denna fantastiska dag!!


Skicka en kommentar på träningspasset: