Det är två veckor efter Stockholm Marathon, som bekant sprang jag på en tid som jag är grymt nöjd med och kroppen borde väl varit helt bombad efteråt. I vanliga fall hade jag tagit två viloveckor med bara lätt alternativträning.
Men i år har jag större planer, så jag har kört på. Intervaller i tidsdags, lätt distans onsdag, intervaller torsdag och dubbla långpass nu i helgen. Summa 104,4 km, och jag skäms inte för att erkänna att jag är trött i benen nu. För det borde jag vara, och jag är så stolt över att jag inte slappat ihop över sommaren som jag alltid gör annars.
Sol, glass, sommar och andra distraktioner brukar få mig att tappa tråden i träningen lite så att utvecklingen stagnerar och börjar gå kräftgång. Men inte i år. I år kommer jag att möta hösten i grymmare form än någonsin!
Det ska bli skönt med vilodag imorgon, och hela nästa vecka ska bli lätt. Det ser jag faktiskt fram emot, för efter en lugnare vecka brukar kroppen kännas turboladdad och det är en riktigt skön känsla. Det är då det kan bli nästan precis hur bra som helst.
Det är viktigt om man ska träna hårt att man också vilar lika hårt. Ta vilan på allvar, det är den som bygger upp. Tränar man för mycket, för hårt eller vilar för dåligt i förhållande till intensiteten man tränar med försämras bland annat immunförsvaret och man riskerar att bli sjuk oftare än vanligt.
Vilodagar och lugnare veckor med mindre träning fyller en social funktion också. Du kan passa på att glädja omgivningen med din närvaro och få tyst på belackare som tjatar om att du tränar jämt ;-)
Idag skulle jag springa intervaller, 4x1000+8x500 och detta skulle administreras av klockan.
Det gick som det gick, men det var den mänskliga faktorn som spelade roll. 5,0km och 0,5km ser så lika ut...
Att jag inte reagerade förrän efter 900m i milfart är lite mysko, det är ju inte så att en idrottsplats saknar distansreferenser direkt...
Nå, jag stannade klockan, avbröt det pågående passet och började på ett nytt. Med rätt intervallängd den här gången
Fast jag orkade inte reda ut hur jag skulle ange fartzonen jag skulle vara i, inte på stående fot på idrottsplatsen iaf så jag körde på känsla (så ledsen jag blev - NOT)
Jag ser i efterhand att den tilltänkta fartzonen, 10,5km/h-11km/h inte hade fungerat. Samtliga intervaller gick fortare än så men det var bara den sista som kändes jobbig. Den gick å andra sidan rejält mycket fortare än alla andra.
Jag tror jag gjorde något fel.
Ja, bortsett från att jag försökte springa "på klockan", vilket bara rörde till det i onödan. Det känns som att jag kunde tagit i mer, som om jag borde sprungit fortare. Eller fler intervaller.
Hade jag sprungit tusingarna på känsla hade inte klockan ylat "sakta ner" ideligen (det gjorde den nu), men då hade inte intervallerna blivit så jämna och fina. Då hade jag å andra sidan kanske känt att jag gjort något också?
Eller, det kanske är så här jag ska må? Svettig och varm men inte trött.
Fast jag har kört intervallpass, fritt efter eget huvud och på känsla, som varit ordentligt mycket jobbigare, och (om jag ska vara helt ärlig) men tillfredsställande.
Summa sumarum:
Nästa gång det står intervaller - av någon typ - på schemat så kör jag på känsla. Står det som idag 4x1000+8x500 betyder det 4 gånger ganska jobbigt plus 8 gånger riktigt jobbigt med option på en avslutande kräkssnabb intervall om det finns något att gasa med kvar.
Igår valde jag den andra av mina två 15km-rundor, den med en mack vid 6km där jag kunde fylla på vatten. Det var 25 grader i skuggan och jag behövde kunna fylla på vatten. Då är bensinmackar bra att ha.
Den enda tråkiga delen av den banan är just genom Barkarby, eftersom det är tättbebyggt område. Resten är en nästintill pastoral idyll, och detta i en brusande storstad. Inte långt från där jag springer ligger högteknologiska Kista, jag ser Kista Science Tower på håll. Men där jag är finns det ingen högteknologi, bara kossor och hästar och en doft av natur.
Det är såna dagar jag älskar löpning. Det blev 14,8km på 1h32 och trots att jag tyckte jag höll ett beskedligt tempo var det högre än jag avsett, 6:13min/km (9,66km/h) men pulsen snittade bara 76% av max (såg jag när jag kom hem) så det var inte så jobbigt enligt pulsen heller.
Jag tittar sällan på klockan under pågående pass nu för tiden, jag vill inte veta. Jag går på känn. Ska det vara lätt så ska det ju vara lätt. Det har visat sig vara rätt metod för mig, för då blir de lugna passen verkligen lugna och de tuffa passen blir tuffa. Ingen sabla mellanmjölksträning, där lätt och tufft går nästan lika fort.
Fötterna ser förskräckliga ut, jag har tydligen klippt naglarna lite dumt för en av tånaglarna är blå och en har gått av så den är halv. Det gör inte ont som tur är, men det ser ut som om jag kört fötterna i en papperstugg. Jag har en blodblåsa och två rejäla valkar, och i hålfoten har jag en vattenblåsa efter att ha sprungit ihjäl mina löparskor.
Vid 35-36km ungefär kände jag första aningen, att dämpningen höll på att ge upp helt. När jag trampade ner på högerfoten kände jag något hårt sticka upp i hålfoten, inte en sten eller något så enkelt som hade gått att skyffla undan. Det här var annorlunda. En del av skon.
-Det är bara att bita ihop och köra, inga ursäkter nu.
Jag vet inte riktigt exakt hur det där med smärta fungerar mer än att hjärnan verkar ha problem med att processa mer än en smärta åt gången så när jag försökte fartöka på slutet så slutade foten att göra ont. Eller, egentligen var det benen som klagade så högljutt att en blåsa under foten inte märktes i jämförelse men ben-tröttheten kan jag hantera. Den är jag bekant med, en kär gammal nemesis som jag är van att tampas med.
Ja, ni vet hur det gick. Jag har knappt kunnat prata om något annat. Emellanåt brister jag ut i ett brett leende. Det är helt underbart att ha uppfyllt en dröm, särskilt en jag inte trodde på för i år. En jag tänkt på men som jag aldrig trott var möjlig för mig riktigt än. Jag som siktade på Sub5 blev en Sub4:30-löpare
Jag har beställt nya New Balance 1080v3 från Wiggle, jag måste ju ha långpasskor. Mina gamla får gå i pension, det gick knappt att gå i dem tillslut. Dämpningen säckade ihop och gav upp helt så jag kunde känna skons inre struktur som den är uppbyggd av i varje steg även när jag gick. Dessutom har jag nött hål på stoppningen runt fotleden och innersulan så det sticker ut ludd. Skorna hängde med ca 1 330km på ungefär 13 månader, det är ungefär där mina skor brukar ge upp.
Jag är mer hoppfull nu inför Stockholm Ultra 100km än jag varit innan, mer hopp och mindre rädsla. Det hänger ihop med min kapacitet. Ju bättre jag springer, ju starkare jag blir och nu snabbare jag blir ju mindre rädd för Stockholm Ultra 100km blir jag. Om jag står på startlinjen den 4:e Augusti och bara är nervös och taggad har jag gjort ett kanonjobb.
No fear!
Jag tittar på schemat jag följer, 14-15-timmars-schemat och inser att jag i nästan alla avseenden egentligen borde följa ett annat schema: 13,5-timmars.
"För att klara följa programmet ska du vara van vid att träna löpning regelbundet. Du bör ha en kapacitet på maratonsträckan på mellan 4.00 till 4.30 timmar.
13.5 timmar
Uppvärmning 6.50 min/km
Långpass 6.40 min/km
Ultralångpass 6.50 min/km
Distanspass 6.30 min/km
Marathonfart 6.20 min/km
Halvmarathonfart 6.00 min/km
Milfart 5.40 min/km"
Källa:
http://trana.marathon.se/stockholm-ultra-100-km/ultr... (länken till höger som heter "mer info" )
Nå, jag följer inte schemat slaviskt. Jag springer lite som jag vill fast med mycket inspiration från schemat, och anpassar passen efter dagsformen. Det har fungerat hittills så varför ändra?
Bara för att jag varit duktig ska jag köpa en present till mig själv:
Jag måste försöka summera det här loppet med någon annan mening än "Herre jösses, vad hände?"
Efter GöteborgsVarvet var det nästan givet att jag skulle gå för 4:30 men jag behövde smälta det lite. Höll tanken för mig själv och höll låg profil tills igår, när jag tog armbandet för 4:30. Så var det officiellt på något vis.
Räknade ut att jag skulle behöva hålla 6:10 i löpningen ungefär för att inte komma efter vid vätskeborden, den uträkningen bekräftades i stort av farthållarna. Jag sprang i närheten av dem större delen av tiden, ibland före och ibland efter. Ibland ville jag rulla på lite, då gjorde jag det och ibland hängde jag som en igel i ryggen på en blå flagga eftersom jag blev trött och behövde draghjälp. Jag är sån, det kommer och går i vågor och i dalarna är farthållarna ovärderliga.
Vid 15km trodde jag att jag skulle släppa farthållarna vid 21km. Det var varmt och kvavt. Otäckt tungt att andas. Kom ut på Gärdet och kom på att här om nånstans måste jag ju hålla i och hålla mig i närheten av farthållargruppen, Gärdet är det tråkigaste stället på jorden typ. Det började regna, välsignade regn. Jag älskar regn. Det finns inget skönare. Kanske var det där det vände för mig, kanske var det just det jag behövde.
Vi kom in i stan, jag såg älskling på håll, men jag hann passera innan han var framme vid mötesplatsen. Jag visste att jag sprang bra, jag hade inte koll på hur bra däremot.
Kom på att jag inte ville tugga Södermälarstrand själv, så jag höll kontakten med 4:30-gruppen. Och upp för Västerbron ville jag definitivt ha deras ryggar att gå på, och plötsligt hade vi avverkat bron löpandes inte bara en utan två gånger! Jag pös av stolthet!
Här hade jag lätt kunnat lalla bort mig av belåtenhet om det inte hade varit för farthållarna igen, som vänligt men bestämt påminde mig om att själva loppet återstod att avsluta. Fick fokus igen, det tog ett tag men när vi hade rullat ner för Rålis och började närma oss Centralstationen började det kännas som att jag hade chansen ändå. Jag mindes när jag passerade där förra året, kallt och jävligt. Då klarade jag av att bita ihop och köra ända in i kaklet, det vore då själva den om jag inte ska kunna göra det en gång till.
Bet ihop förbi Bonnierhuset, där svider det bra i benen och nu börjar det kännas som att jag sliter ont. Men det är så lite kvar, så lite! Passerar 38km, men ben tunga som bly. 39km. Det gör ont, men jag har fortfarande inte släppt farthållarna. Ser fram emot att det ska stå 40-nånting, då är det nära!
När stadion är ungefär en kilometer bort drar jag på, det finns en växel till. Det gör det alltid när man ser Stadion. Kommer in på 4:26:25 och börjar nästan grina i målfållan. En skotte som låter som Barliman Butterbur (lord of the ring, varm och stor, vänlig och genuint glad) kramar om mig och utbrister "Well done gril, now you have your self a big pint!" och hänger medaljen om halsen på mig. Grinet blir ett flin, jag är i chock nog för att dra på mig uppmärksamheten från en funktionär också (här fick jag en kram till när jag förklarade varför jag såg gråtfärdig ut)
Kalkylatorn på Marathon.se svarade 4:27:-nånting när jag matade in min halvmaratid igår. Jaja, tänkte jag
Det trodde jag inte på då, jag har svårt att tro det nu. Herre jösses, vad var det som hände?
