Läckage
2010-09-01 21:59.
Stortån läcker. Den enorma jätteblåsan som sitter där verkar ha förlorat sin strukttrella integritet, för det syns inget hål och ändå är tån konstant genomblöt. Pressar jag lite på blåsan läcker det inte mer än förut. Inget synligt läckage, ändå lämnar jag små blöta fläckar efter mig.
Jongleringen går uselt. Fast jag lyckades fånga citronerna innan när jag höll på och lekte i köket medan jag lagade mat. Älsklingen hade rätt. Man kan inte låta bli att fundera på om man kan jonglera med fler saker efter ett tag. Jag undrar om inte de dåliga resultaten beror på att jag tänker på annat? Jag är så okoncentrerad att det märks mer än vanligt.
Jag vill till Uppsala nu.
0 kommentarer
Lägg till kommentar
Jag har en plan...
2010-08-30 21:37.
Nästa lopp på dagordningen, om man bortser från Tjejmilen i helgen som inte behöver planeras väldigt mycket, blir Uppsala 50km. Jag har en plan där, och jag tror den kan komma att lyckas.
Ett varv är 2,5km. Om jag vill hålla snittempot 6:30min/km bör ett varv ta 16:15 och om jag vill hålla snittempot 7:12 bör varvet ta 18:00 minuter blankt. 6:30/km var det tempo jag inledde Stockholm marathon i, och det gick ju bra. Jag räknar iskallt med att tempot trots mina bästa ansträgningar sjunker en smula, som det gjorde i Stockholm.
Men om jag lyckas hålla varvtiderna på runt 18 minuter per varv kommer jag att klara 50km på 6 timmar. Det vore smutt, hoppas nu bara att benen håller med. Jag är en humörlöpare, och vaknar jag på fel sida kan det mycket väl bli alldeles galet istället. Av någon anledning har jag haft otur i Uppsala, trots att jag älskar banan och stan.
Fast jag tänker ge det en chans åtminstone. 18 minuter per varv eller bättre, så ligger jag bra till. Inte snabbare än 16:15 för då går det för fort. Snabbare i kontrollerna, greppa - stick - drick. Stanna inte i onödan. Planen är klar. Jag har varit klar sen i våras, när jag satte nytt personbästa på distansen i lidingö av alla ställen. Dags att frisera den tiden, eller hur?
3 kommentarer
Lägg till kommentar
24 timmars i Skövde
2010-08-28 20:37.
24 timmar på en idrottsplats, i någon form av rörelse hela tiden. Jag vet knappt vart jag ska börja för att beskriva upplevelsen. Det är människorna som gör det, tror jag. Några kommer jag minnas lite mer, som Zingo som alltid hade ett leende och en glad kommentar till övers trots att det syntes att han kämpade själv. Lena, alltid positiv och alltid stöttande. Stefan Manning, full av spännande löparhistorier. K-G som hjälpte mig, distraherade mig, med sina spännande berättelser och gav mig annat att tänka på än mina värkande fötter. Starka, imponerande Torill och Åsa. Vilka tjejer! Flera trevliga människor har jag glömt namnet på, men jag är fortfarande trött och outsövd och hoppas ingen tar illa upp för att mitt teflonminne slarvat bort era namn.
Sen ska man ju inte glömma Reima och hans gäng oförtröttliga barmhärtiga samariter. Utan dem ingen tävling alls. Alltid vänliga, alltid närvarande. Uppmärksamma och snälla.
Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på och hade således ingen plan när jag började springa. Snittade 3:08 per 400m vilket jag räknade ut var för snabbt men det var det långsammaste mina ben ville hålla för dagen. Jag vet att det låter skumt men jag försökte verkligen sänka farten, och flera gånger slutade det med att det gick fortare istället.
Det hjälpte säkert lite att jag gick första varvet, men min vana trogen smygökade jag med tiden och efter ett tag gick det inte att förneka att det gick för fort. Jag visste det, men jag kunde inte göra så mycket åt det heller kändes det som. Någonstans visste jag att jag skulle få betala för det också. So what liksom, jag gör det jag kan med det jag har så får vi se vad det blir.
När ösregnet kom vid 21-snåret gick jag och la mig. Så kul är det inte att springa i regnet i timmar tänkte jag och somnade en stund i omklädningsrummet. Den där tretimmarsluren var precis vad jag behövde för sen kunde jag hålla styrfart igen fram till 3 då jag blev sömnig och ville sova igen.
Knoppade 3 timmar ungefär och kom på benen med den där känslan som man kan ha i benen efter en mara eller annat långlopp. Stel, öm. Knäna viker sig lite när som helst. Benen lyder inte. Höll på att dra på arslet med dunder och brak på toaletten, men klarade mig tack var reflexer och en jävla tur. Kommer ut, får kaffe och börjar gå. Linkar. Har blåsor på alla tårna inser jag. Det bränner under fötterna. Hälarna gör ont. Ovan vid att gå. Men springa är inte på tapeten, benen orkar inte. Viljan finns men det är allt.
Vid 9 på morgonen börjar viljan att svikta, men det är då ultralöparna visar sitt stora hjärta och omsorg. Ett peppande ord, en tumme upp, ett leende. Någon saktar in och går en stund vid min sida, vi pratar en stund. Någon annan fäller en snäll kommentar i förbifarten. Plötsligt inser jag att jag trots allt kan komma att nå 50 miles, 8 mil. Då kvicknar jag till på fullt allvar och snittfarten ökar från snigelfart till stressad snigelfart.
Innan detta hade jag aldrig lyckats komma över 50 kilometer, den här gången kom jag 81. På småtimmarna trodde jag inte att jag skulle komma så långt heller, jag tyckte det gick för sakta men jag hade inte mer fart i benen heller. Tartanen slet ut benen fort, varje steg blev identliskt och trots att vi vände varv fick jag ont i höfterna av att springa i kurvorna. Jag borde ha varit beredd på det, jag upplevde samma fenomen i Karlstad. Men teflonminnet gjorde sig påminnt tydligen...
Det var hur som helst en riktigt häftig upplevelse, och även om jag kanske aldrig gör om det så hade jag inte velat vara utan den.
9 kommentarer
Lägg till kommentar
Packad och glad
2010-08-25 18:28.
Allt är packat inför resan imorgon, 3 par skor, 3 par ombyten plus extra strumpor (det går det säkert åt fler av), varm filt, sovsäck, liggunderlag, vindjacka, regnjacka, vanliga kläder som ombyte och diverse medikamenter och elektronik... Jag har säkert glömt något men jag känner mig hyfast säker på att 1 av de 3 resväskorna innehåller det jag behöver. Jag har utrustning för allt från 5 till 25 graders värme, sol och regn, vind eller stiltje. Det enda jag är oförberedd på är snöstorm typ...
10 kommentarer
Lägg till kommentar
Tärningsvärk
2010-08-24 10:59.
Igår gick vi och handlade, en skön promenad i solskenet och hem igen. Eftersom älskling skadat axeln vid ett tidigare tillfälle vägrade jag låta honom bära något tungt med argumentet "Varför stryketränar jag för annars, om inte för att kunna hjälpa till när det behövs?" bland andra, plus den istadighet som kommer sig av att inga motargument i världen kan ändra inställningen. Han skulle inte bära något, punkt. Jag kände redan på vägen hem att jag skulle få sota för det där, i synnerhet som jag vid ett par tillfällen fick manövrera kassarna upp i axelhöjd för att komma fram. Det var tungt. Riktigt tungt.
Idag har jag en rejäl träningsvärk i axlarna, deltamusklerna, biceps och triceps. Jag visste det skulle bli så redan igår, när jag kände mjölksyran bränna i musklerna. Men *är* det inte därför man styrketränar? För att kunna använda styrkan i vardagen, slippa vara beroende av hjälpmedel hela tiden oavsett om det rör sig om en dramat eller bil? För mig är det nästan hela anledningen. Jag vill kunna själv, inte vara beroende av att ha en man till hands för att öppna burkar eller lyfta lådor.
Fast den inställningen har gått ut över löpningen idag, för det ska mycket till för att jag ska röra mig snabbare än en sengångare idag. Jag är stel, öm och lite grinig. Men jag vet ju varför åtminstone
4 kommentarer
Lägg till kommentar
