Jahaja, vad ska jag hitta på nurå? Jag har fått ett kvitto på att kroppen klarar maradistansen, ja t.o.m. mer än så - jag joggade i mål totalt oberörd faktiskt. Hade lätt kunnat fortsätta ett par mil till. Visst, jag sprang med sällskap så det var för mig en väldigt låg ansträngningsgrad, men det var distansen som skulle testas efter alla problem jag haft över ett par mil.
Fortsätta träna för längre distanser? Nu när jag kan. Nix pix faktiskt. Att jaga km har aldrig roat mig och kommer nog aldrig roa mig faktiskt. Alla träningspass där jag måste tänka på att samla km får mig att vissna fullständigt. Där är jag som vanligt lite kärring motvalls, det är ju väldigt poppis just nu, men jag är inte förvånad för jag gillar att köra mitt race.
Att behöva spara kraft för att orka långt är så urbota trist. Att träna för distanser där jag måste planera in gång för att klara den ligger helt enkelt inte för mig. Jag vill inte gå, jag vill springa! Med åtminstone 3:ans växel i, en hel del på 4:an och när jag får spruta fram på 5:an är jag i himmelriket.
Men min vana trogen målar jag inte in mig i något hörn och stoppar inte in mig själv i något fack som jag inte med lätthet kan slinka ur. Den som lever får se - just nu ser jag i alla fall ingen anledning att börja äta km.
I september är det dags för Stockholmshalvan och två veckor därefter Lidingöloppet. Min löpning inför det lär ligga på runt 4 mil i veckan med en hel del skojsiga kvalitetspass. Därtill min dagliga löpstyrka som jag hållit på med sedan 1/11 - med något undantag varenda dag. Det är faktiskt riktigt häftigt vad tydligt jag känner effekten av den, trots att många fnyser åt träning i många reps och utan vikter. Gör det ni så fortsätter jag mitt race.
I helgen var jag på landet och sprang. Det finns ett jättestort urskogsområde som heter Svinryggen där "Gamla landsvägen" går. Det är en skogsväg som är avstängd för biltrafik och som slingrar sig upp och ner genom urskogen. I helgen fick jag dock en smärre chock när jag kom dit och insåg att den fina grusvägen med grässträng i mitten blivit belagd med grus-/sprängsten och att den där det inte var alldeles sönderkört av skogsmaskiner var alldeles lerigt och svampigt av tidigare skyfall. Nåja, bara att se det positivt - mina fötter fick ett rejält träningspass och jag fick tillfället att testa om mina Brooks pure connect funkar på Lidingöloppet. Det gick alldeles briljant (säkerligen delvis tack löpstyrkan) och funkade det i det underlaget funkar det definitivt på LL.
Två av bilderna är från det passet - dels var jag tvungen att testa om jag kunde fastna på bild med självutlösaren och dels två bilder som visar samma väg före och efter massakern.
Nu förstår jag faktiskt inte vad som tagit åt mig. Jag har klickat på anmäl. Och det till ett lopp jag aldrig haft tanken att springa. Funderar på varför i hela fridens namn jag gjorde det och jag TROR det kan ha att göra med att jag mindes att jag 2012 kände ett litet sting av avundsjuka och utanförskap när den stora hypen för loppet drog igång på allvar. Kändes som att ALLA var där – utom jag.
Det faktum att det går 2 veckor EFTER Stockholm halvmarathon bidrog också, hade det varit tvärt om hade jag inte tänkt tanken.
Nåja, nu är stenen kastad, jag ska springa Lidingöloppet. Jag kommer dock inte träna specifikt för det utan jag får försöka ta mig runt på en mix av gamla meriter och vanlig halvmaraträning.
Jo, EN sak ska jag faktiskt göra för att försöka underlätta att jag kommer i mål, jag ska få en proffsdrillning i backlöpningsteknik. Och det inte av vem som helst utan av min vän Ingmarie Nilsson som är löptränare med meriter som flerfaldig svensk mästare i terränglöpning, marathon, halvmarathon och seger i Tjejmilen och Finnkampen. Det går nog åt om det ska bli någon ordning på den här tantens backstil och om benen inte fullständigt ska dunkas sönder i nerförsbackarna.
Så det kan gå…..
Idag var det dags, det var flera år sedan jag sprang en mara senast. Maran skulle avnjutas tillsammans med vännen Shamala, i lugn och ro och helt utan klockor. Shamala har haft lite trassel med kroppen så det var hon som skulle styra tempot för dagen. Vi hade ett noga planerat "regelverk" för vår resa, vilket gjorde att vi båda fick en härlig resa från start till mål. Inga tveksamheter om hur vi skulle göra eller vad var och en ville/behövde under resans gång.
När vi startade var det ganska kvavt, men snart började det regna. Först lite men sedan öppnades himlens portar. Det var dock inte kallt så det gjorde inte så mycket. Vi pyste fram, pratade, kollade omgivningar, kollade andra löpare.
En alltigenom kul och skön resa som gav oss en sluttid på 5:12:37, några minuter snabbare än vad vi trott det skulle bli.
För övrigt känns det ruskigt lyxigt att genomföra en mara och känna mig helt oberörd efteråt. Himla tur för maran kommer aldrig ha hög prioritet hos mig, himla trist att vara klenbent flera dagar efteråt då.
Vårruset 2013. Samtal i startfållan minutrarna innan start:
Jag: Nej, jag kan absolut inte. Det är bara att fet-glömma. Och dessutom kommer jag absolut INTE göra något försök idag, det här ska vara ett kort snabbdistanspass bara. Vänder mig om det sista jag gör innan starten och det var ingen bra idé. Jösses vilken gigantisk massa frustande, ivriga och startklara fruntimmer bakom oss. Hjääääälp, gäller att hålla undan och hålla sig på benen i början.
Pang, startskottet går och vi är iväg. Första km går över ett knöggligt fält med långt gräs. Ojoj, inte vricka fötterna för böveln, så här dagarna innan maran. Lugnt och fint. Äntligen ute på grusvägen. Behagligt väder, hitta tempot. Men måste den där människan flåsa så förbaskat. Byter sida på vägen. Jahaja, det skulle hon också göra såklart. Nåja, stäng av hörseln och fokusera på dig själv människa. Hon måste få andas.
4 km och dags för den förhatliga ”Bajsbacken”. Lukten av gödsel känns redan en stund innan vi är där och mycket riktigt, mitt i backen är stanken kväljande som alla andra år och tröttheten och illamåendet slår mig rakt i ansiktet. Huuuuu!!!!! 200 meter längre fram finns banans sista vätskekontroll där funktionärerna lyfter mig framåt med att hojta ”bara 800m kvar nu”. Fram med sista krafterna.
Upploppet. Mjölksyran sprutar ur öronen, benen är som stockar och det känns som om jag bara trampar luft. Omgivningen rör sig i ultrarapid känns det som, men jag biter ihop sista biten. YES, jag är i mål!
Jag kan!
Äntligen fick den förhatliga gränsen en käftsmäll av Kristina. Sub 25, närmare bestämt 24:40.
Wrooooom!
Jag åkte in i god tid till starten för att få insupa atmosfären och njuta av det sagolika vädret. Träffade många bekanta, vilket alltid är kul och peppande. Var tveksam till hur mycket kläder jag skulle ha på mig, vi är ju inte direkt tillvanda med värmen ännu, men efter att ha blivit bryskt tillsagd av en bekant att plocka bort långärmade tröjan under Runday-linnet bestämde jag mig för att så fick det bli. Knäkorta tights och linne. Och tur var det för när vi stod i startfållan uppmanade speakern de som hade mer än ett lager på överkroppen att plocka av det och lämna till funktionärerna så skulle dom se till att man fick tillbaka det efteråt - det var riktigt varmt.
En sak som däremot bekymrade mig rejält var det faktum att det var strängeligen förbjudet att springa med musik. Speakern förklarade att det var av säkerhetsskäl, vi var tvungna att kunna höra funktionärers instruktioner och förra året när en person avled hade ambulansen svårt att komma fram pga löpare som inte hörde sirenerna. Ojojoj, hur skulle det gå, jag som hatar höra både min egen andning och andras när jag springer.
Jag startade i andra vågen och hade hamnat ganska långt fram i den gruppen. Hamnade i en grupp löpare som höll ett skönt och jämnt tempo och jag bara tuffade på. Tänkte att det var bra att det inte gick så fort i början, tills klockan pep till för 1 km och jag kikade - 5:08. Ojdå. Nåja, så länge det kändes så himla lätt beslöt jag mig för att ligga kvar. Första delen av varvet är helt platt och det var väl liksom bara att utnyttja det. Tur att jag inte hade några hörlurar för det stod många bekanta längs banan som tjoade och hejade - oj vilka energiboostar jag fick av det! Med lurarna i öronen hade jag ju missat det. Ett par gånger fick jag dock byta sida för att jag hamnade bredvid ångloks-liknande löpare som flåsade och pustade hej vilt nästan redan från start. Det gick rakt in i mitt nervsystem men man kan ju inte säga till folk att sluta flåsa, bara att flytta på sig.
När vi sprungit Norr mälarstrand och längs Karlbergskanalen kom första backen och jag kortade stegen och trippade uppför. Ett nytt långt platt parti innan vi började närma oss Rålis och därefter var det ett i mitt tycke inte direkt platt parti på några km innan vi kom in för varvning. Strax innan varvningen klämde jag en Enervit och den satt fint. Utöver det drack jag lite vid varje vätskekontroll. Varierade mellan vatten och energidryck.
Sisådär, nu var vi på väg "hem" - ut på andra varvet. Fortfarande kändes det ganska lätt men jag började bli varm och törstig. Hädanefter fick jag stanna till lite mer ordentligt vid vätskekontrollerna och se till att jag fick i mig vätskan och jag började även hälla vatten över huvudet.
Vid passeringen av Rålis 2:a gången började jag bli trött på allvar men bet ihop, fortsatte trippa i uppförsbackarna och när jag fick syn på DN-skrapan och förstod att det nu var slut på motlut kände jag hur jag slappnade av trots att jag var rejält trött. När jag sprang mot målet ropade tydligen speakern att jag kom och vilken sluttid jag skulle hamna på - jag missade det totalt. Såg att tidtagaruret ovanför målet stod på 1:55 och jag hann bli lite putt innan jag stoppade mr Garmin och insåg faktum - 1:55 var för första gruppen.
Jag hade sprungit på 1:50:52!!!
Pers med över 4 minuter och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag drömma om ett sådant resultat. Jag visste att det bitvis gått fort men trodde motluten och drickapauserna hade ätit upp betydligt mer tid än de faktiskt gjorde. Andra varvet gick lite långsammare och det kände jag, men SÅ mycket långsammare gick det inte. Och jag plockade faktiskt några placeringar andra varvet.
Nu är jag rejält glad - bara så ni vet!
