eller, dum skåning fipplar mellan Sälen och Mora. Med andra ord är det altså mitt Öppet Spår det handlar om. Mitt första ÖS.
Det är en lång kö av åkare, som som sakta går in i startfållan. Sakta flyter den framåt. Den stannar bara till en minut eller så, så att man kan ta på sig skidorna. Bussen hade kört fel väg så vi kom inte till Sälen klockan sex som planerat utan snarare tolv minuter i sju. Naturligtvis så blev vår buss den första som fick stanna på den norra sidan, och de tolv minuterna gick åt till att ta sig till startfållan. Jag sätter på 610 an trots att vi inte står stilla länge nog för att den ska hitta satteliterna. CyklingsGPSen finns med som backupp men jag hinner inte sätta på den.
Några minuter hinner vi staka innan jättebacken kommer, sen saxar vi oss sakta uppför. Jag blir varm viker upp ärmarna och öppnar lite dragkedjor här och var. Jag är lugn och fokuserad, här och nu!
Ovanför backen börjar det gå nerför. Det svänger. Jag ser inte förbi svängen och tar ut en skida. Bakom mig hör jag: "Ploga inte - kör på". Efter svängen sätter jag i skidan igen. Spåren är breda, med klumpar på kanterna och gungande underlag. Skidorna studsar från sida till sida, som kulan i ett flipperspel. Botten är hård och isig. Glidet är fantastiskt och kanterna hårda.
Det går undan. Ibland åker den ena skidan ut, alltid den högra. Jag står stadigt på andra och lyfter in rymmaren igen. Man får trycka ner skidorna hårt i spåret. Det skakar. Det hoppar. Bålstabiliteten jobbar. Fartvinden är härlig. Luften frisk. Jag njuter! Det bubblar inuti mig av lycka. Inte hade jag förstått att "vasaloppet"skulle vara så roligt.
En depå passeras och en till.
Risbergsbacken kommer. Fästet är dåligt. Jag kladdar på lite av starts universalvalla, men vågar inte ta så mycket. Fästet är inte bra men tillräckligt så att jag kan saxa mig uppför backen. Det är jobbigt men väntat. Jag passerar Risbergsdepån och kör vidare utan att valla, övertygad om att den gula burken ska slå in när som. Det gör den inte. I stället försvinner allt fäste som överhuvudtaget kan försvinna. Skidorna blir som ett par hala pinnan som glider åt alla håll, utom möjligtvis uppåt. Jag känner mig som Bambi på hal is.
Gluteus medius, skriker argt på mig. Tro fasen i heller, så som den har fått jobba i nerförsbackarna för att hålla hela mig uppe. Benen känns som gele, trött värkande gele. Nerför och på platten stakar jag, glad över det fantastiska glidet. Uppför är en plåga. Hala pinnar åker åt alla håll. Någon gång så skatear jag, men det får man ju inte. Ett tag är jag t.o.m gråtfärdig, lessen pipig som ett barn med hala pinnar som åker åt alla håll på fötterna. Att inte ha fäste är så obekant för mig att jag inte riktigt kan hantera det.
Så småningom kommer jag till en depå igen och får vallat mina skidor. Jag får fäste igen, inget bra fäste men i alla fall så att jag kan saxa utan att skidorna far åt alla håll. Denna delen av loppet är som bortblåst ur minnet. Jag är inte ens säker på att det var Evertsberg som jag vallade i, kanske var det Vasslan. Det enda jag kommer ihåg är rädslan för att åter vara fullständigt utan fäste. Jag skulle fram, bryta fanns inte i alfabetet. Har jag bestämt mig för att göra något så gör jag ju det, ett väldigt starkt drag i min personlighet. Men rädd var jag, jätterädd.
I närheten av Oxberg slår vädret om. Molnen försvinner och himlen blir aldeles blå. Man ser längre än vad jag har gjort under mina andra lopp till Mora. Smärtan försvinner, men inte tröttheten. Plötsligt är det helt underbart igen.
Jag stakar och stakar och stakar...
I Hökberg vallar jag om igen. Det står två fotografer strax efter depån. Jag jublar över mitt fäste. Glada jag fotograferas. Det finns ingen kräm i benen, men det har det ju inte gjort på länge. Det blir kallare och så har jag plötsligt bra fäste igen. Solen går ner, en fantastisk färgsprakande solnedgång. Jag ser en slalombacke och får för mig att vi ska upp för den, fast jag vet ju om att det inte finns några jättebackar under tjejvasasträckan.
Jag stakar och stakar och stakar. Jag stakar förbi många. Mina staktag är kraftigare än jag förstår. Jag är tämligen precis en timme före repet. När jag kommer till Eldris börjar det mörkna. Marschaller lyser upp efter depån och innan eljusspåret. En stor rund fullmåne, lyser upp. Det är helt magiskt, tyst, stilla. De få skidåkare som finns längs sträckan åker tyst och lugnt. Jag stakar förbi många.
Efter ett tag får jag sällskap av en äldre herre. Vi är lyckligt tramsiga och skojar om den sista backen och om de få knixar som återstår och om att Mora frivilligt har byggt en extra backe och en massa annat. Vi har skoj!
Upploppet kommer och innan man vet ordet av är man i mål.
Jag lutar mig framåt. Lyfter vänsterbenet och sätter i foten i ett hål, trycker upp kroppen. Så är det dags för den högra. Där är en sten som sticker ut, foten ovanpå stenen och tryck. Pulsen hamrar i bröstet, många slag per minut.
Jocken dånar bredvid mig. Det pirrar i magen. Kanten sluttar brant. Man skulle kunna trilla ner i den dånande jokken, bland de virvlande vattenmassorna. Jag låter inte tanken fånga mig. Jag vandrar vidare eller klättrar, var går egentligen gränsen
Jag älskar växter men nu ser jag inte en enda. Jag är bara focuserad på att komma högre och högre upp och på det hamrande hjärtat...
Bara ett litet minne från sommaren.
Vad gjorde jag egentligen 2012? Vad var ursprungsläget och vart kom jag?
Årsbokslutet ställer alltid frågor, man tänker tillbaka, analyserar...
Året började med en halvvasa. Det var en fröjd och en lycka att åka den, det gick nästan en timme snabbare än förra gången. Teknik lönar sig, kanske inte så konstigt. Ont i magen fick jag under loppet. Steg upp för tidigt åt för tidigt och hann bli hungrig igen innan loppet och åt för mycket och fel under loppet.
I och med halvvasan kom också beslutet att göra en halvklassiker 2012.
Någon vecka efter loppet bytte jag jobb, och hamnade ur askan i elden. Katten fick böld efter böld och ett tekniskt misstag hos ett företag skrämde skiten ur mig, rent ut sagt. Det är väl den kortaste beskrivningen av allt det som gav mig en stressreaktion i våras...
Men en halvklassiker skulle jag ju göra...
Jag köpte cykel (en eldig italienare), som döptes till Wilma.
Träning kan öka stressen och minska stressen, beroende på hur man gör det. Dillemat löstes genom att sätta en maxpuls på 135. Dessutom så var det min träningskompis som satte den gränsen på henne och hennes puls brukar hamna en aning över min puls så det funkade ju utmärkt.
Halvvättern betades av. Det gick tungt till en början med mycket motvind men sen gick det bara lättare och lättare och fortare och fortare.
Efter halvvättern så hade jag en dipp. Jag tror att det handlar om att jag ökade upp långpassen för fort och att jag därför hamnade på gränsen till övertränad. Det blev svårt att komma i gång med träningen igen efter loppet.
Tredje loppet i min halvklassiker blev halvvansbro, men ska man ändå till Vansbro kan man lika bra simma hela vansbrosimmet. Båda loppen klarades av ganska enkelt. Det största problemet med Vansbro var bilkö både in i Vansbro och ut ur Vansbro...
Lidingö 15, blev sista loppet i min halvklassiker. Nu blev det problem med träningen. Hela sommaren hade jag tränat med ett puls-tak på 135 och jag springer inte sammanhängande med en puls på 135, dessutom så hade jag knappt sprungit allt för att hålla stressen nere och nu var jag tvungen till att öka distansen till 15 km. På något sätt löste jag det. Jag kommer ihåg att jag körde lite fler pass med en högre intensitet, några i Bokskogen och några i Skrylle.
Loppet i sig blev som en lek med nerförsbackar, jag utnyttjade tyngdkraften till att öka i nerförsbackarna och sprang om en hel del som sen sprang om mig i uppförsbackarna. Jag hade kul, tjafsade, skrattade och hade kul. Jag tycker om att springa sådana lopp. Jag njuter och har kul! Tyvärr Blev det inget blogginlägg efter det loppet.
Resten av hösten blev grå, grå, grå, grå.
Nästa plan blev sedan "Öppet Spår 2013", inom citationstecken det vill säga om det går. Att börja träna inför ÖS i oktober känns redan det lite sent.
Fyra gånger fick jag åka riktiga skidor under hösten. Det är inte alla år man kan göra det här i Skåne.
Rullskidsektionen har brutit sig ut ur föreningen och bildat en egen klubb. Naturligtvis så hände det när jag skulle ha haft mest nytta av att det förblev som det var ett år till. De som jag tränade mest med verkar inte finnas kvar och jag känner mig bara så bortkommen och utanför, trotts att alla är vänliga.
Mitt under hösten börjar jag att behandlas med levaxin för en underfunktion i sköldkörteln. Jag blir piggare och sover plötsligt mycket bättre, fötterna blir varma. Kanske är det till och med så att det var anledningen till att jag drabbats av så mycket.
Det blir ljusare igen!
http://www.youtube.com/watch?v=-QEOupqRgss
Stora varma regndroppar trillade ner från himlen och allt blev snabbt väldigt blött. Vi hade fått en parkeringsplats bara några hundra meter från starten till Vansbrosimningen (3 km), och tackade vår lyckliga stjärna att jag hade kunnat hämta ut alla startbevisen redan på fredagen.
Lagom till uppvärmningen var vi lika blöta som om vi redan låg i vattnet. Våra bara fötter vandrade omkring i ljumna pölar. Efter en stunds uppvärmning på blöt sten och sandblandning, pedikyr ingick visst, så bar det av ner till vattnet. En aning kallare var det faktiskt i ån.
Lugna långa armtag och bentag för mig framåt. Jag hamnar hela tiden för långt till höger, utnyttjar strömmen dåligt. Jag simmar, flyter och njuter den första sträckan, där det är medströms i min denna gången vita badmössa. På detta lopp lyckades jag bättre med att komma i spat bland de sista. Jag tror att det gjorde nytta. Det kändes aldrig trångt.
Så börjar magen spänna. Jag behöver kissa men jag kan inte. Det är tvärstopp. Jag slutar simma, men tack vare våtdräkten så blir jag liggandes i vattnet. Kissa i horisontalläge går ju bara inte.
Simmar vidare och blåsan spänner mer och mer. Jag kommer fram till älven och bryggan. Var tionde meter ungefär står en livräddningskunnig person, och tittar ut på de som simmar. Det känns tryggt.
Nu börjar magen göra riktigt ont. Det känns som att den ska sprängas.
Nu hör det till saken att jag är en sådan människa som måste jobba för att få den där muskeln att slappna av. Jag måste ha ljud för mig för att kunna få ut urinen. Att hänga mig på den där bryggan med en livräddare på varje sida och utstöta konstiga ljud för att få den där muskeln att slappna av och kunna få den ljusgula vätskan ur kroppen går ju bara inte.
Regnet har gjort strömmen betydligt starkare än den var igår. Det gör inget men magen gör ont. Ett par gånger får jag pausa. En av livräddarna kommer fram till mig säger med mjuk röst. "Hur är det med dig?" "Jo det är bra, jag är bara så kissnödig, det gör ont, rena rama pannbensträningen det här ju", svarar jag. Han ler och jag simmar vidare.
Jag bestämmer mig för att ändra strategi. Nu glömmer jag bort att blåsan gör ont. När jag hade ont i magen på halvvasan så gjorde jag ju inte det värre genom att tänka på det.
Jag tänker på hur duktig jag är i stället och på hur lite det är kvar av loppet.
Jag koncentrerar mig på att få fina simtag.
Jag tänker på alla de som tror att simma 3 km i Vansbro är jättejobbigt och svårt och tror att det är motsröms hela vägen. Jag känner mig en liten aning stolt.
Jag tänker igen på att göra fina simtag. De blir krokiga. Hela jag är krokig. Det gör ont, så ont, så ont.
Jag ser bojen där det står att det är 250 meter kvar.
Jag ser målet långt där borta.
Jag simmar och jag simmar och jag simmar, koncentrera mig på mina simtag.
Till sist kommer jag fram! Jag ser nog plågad ut för en funktionär till undrar hur det är med mig. Hon verkade tycka att jag var tramsig som inte bara gjorde det i dräkten, men jag kunde ju inte...
Jag tar den snabbaste vägen till toaletten. Tack och lov är det inte mycket kö. Nu hinner jag knappt få av mig våtdräkten innan...
Varför blev det så! Fick jag någon sorts urinretention av det kalla vattnet eller...
Har någon annan upplevt något liknande...
P.S. På den ena bilden simmar jag Halvvansbro med en röd badmössa och på den andra har jag precis gått i mål efter Vansbrosimningen med en vit badmössa D.S.
Loppen blir ju alltid ett resultat av hur träningen har gått. Ibland tränar man mycket och får ett bra resultat, ibland tränar man mindre och resultatet blir sämre. Än så länge har jag endast behövt tänka på mängden träning, tråkigt nog för att jag både har varit skade och sjukdomsdrabbad.
Cyklingen är ju också speciell då även vädret spelar roll, just tidigt på våren för när man kan träna. Detta året hade jag dessutom fått en stressreaktion och var sjukskriven en period.
Träning är både ett sätt att sänka stresshormonerna, enligt vissa det absolut bästa sättet, men träning kan även öka stressen. Tidigare när jag har tränat löpning enligt Maffetones lära har jag fått känna hur stressen sjunker när man kör lågintensivt. Den erfarenheten tog jag nytta av nu och jag cyklade helt enkelt enligt Maffetones lära så gott det gick.
Inte ville jag heller vara helt utan backträning så undantaget blev att pulsen fick gå upp höger i backarna, men under huvudelen av träningstiden så var pulsen under MAF(som man räknar ut med hjälp av Maffetones formel).
Jag hade tur i att min träningskompis under den perioden även gick över till pulsträning och satte sin gräns på ett sådant sätt att min puls verkligen hamnade under MAF utom i backarna. Vi var båda väldigt nöjda med det systemet att träna efter.
Det som däremot inte blev så bra och anledningen till att jag skriver detta blogginlägg är antingen mitt behov att att känna att jag klarar av att cykla/springa/simma den sträckan som loppet blir. Träningspassen blev helt enkelt för långa när loppet närmade sig, eller så började jag cykelträningen för sent.
LÅngpassen blev för långa och tröttheten efteråt blev så jobbig att jag tappade träningsfrekvensen, vilket faktiskt gjorde att mitt träningsberoende försvann och att jag några veckor efter loppet fick kämpa för att få igång det igen. Jag hoppas att jag i skrivande stund har fått igång det igen. Kanske kan de alltförlånga långpassen ha spelat in i att min sinnesstämning har sjunkit en aning eller så är det bara det ovanligt dåliga sommarvädret som har ställt till det.
Allt handlar ju om vilket resultat man vill ha. Jag vill genomföra mina lopp med ett leende på läpparna. Det är det som är det viktiga. När det gäller längre cykellopp så tror jag att jag antingen får acceptera att bara hinna upp i långpass som är en del av sträckan. Jag behöver inte genomföra träningspass som är lika långa som loppsträckan. Den andra varianten av lösning är att helt enkelt börja cykla tidigare ute eller på trainer, men då måste jag komma igång betydligt tidigare än början av mars, då tror jag att jag behöver komma igång i senast i januari och åtminstone hinna med flera trainerpass under januari. Om något hinns med i december så skadar ju inte det.
Slutsats för att få ett trevligt lopp kring vättern som är längre än tjejvättern och kunna njuta av långpassen innan behöver jag flera månade cykelmuskelbyggning, på¨trainer eller ute!
