Lasern (och kanske rehab-träningen också?) verkar ge effekt på knät. Nu har jag varit ute och sprungit några tillfällen och det verkar gå bra. Tar det trots allt lite lugnt än så länge och ska försöka att inte tappa disciplinen med rehab-träningen. Sjukgymnasten sa ju ändå att det tar ca ett halvår att bli så pass bra att skadan inte kommer tillbaka igen.
Igår var jag på min första laserbehandling av knät. Det kändes ingenting. Tydligen fungerar det så att lasern levererar ljusenergi till mitokondrierna och på det sättet skyndar på läkningsprocessen. Låter nästan lite som trolleri men det är ju ballt att det ändå är ett medicinskt beprövat redskap. Hoppas det har effekt även just på mitt knä!!
Man måste dock ge det ca tre behandlingar innan man kan göra nån bedömning om det verkar göra nån skillnad.
Idag var jag på ännu ett besök hos sjukgymnasten. Hon sa att jag hade blivit stabilare i knät tack vare rehabövningarna.. vilket jag även märkt själv eftersom jag har lättare att utföra övningarna.
Däremot verkade hon lite förbryllad över att jag inte alls upplever att problemen har lindrats när jag försöker springa. Tror hon sa att det är nån sena i knät som inte vill räta ut sig.
I vilket fall ska jag bli laserbehandlad för mitt knä nu och se om det gör att det mjukar. Första laserbehandlingen är redan på torsdag, ska bli intressant.
Skorna jag har kollade hon på och de funkar, men jag borde knyta dem bättre så att foten får mer stabilitet från dem.
Jag fick lite nya grejer att öva på också. Mer avancerade utfallssteg, lite knäböj på step-up bräda och så en "zumobrottarövning".
Sedan jag sprang halvmaran den 17e september har inte mitt knä velat samarbeta alls. Tre gånger har jag försökt jogga sedan dess och tre gånger har jag fått avbryta passet pga knästrejk.
Min stora plan var ju att springa Marathon 2012. Jag har inte gjort det sedan 2007 så jag har en del att ta igen. I den formen jag är just nu skulle jag inte orka. Eller så kanske jag skulle kunna men få ett kasst resultat och då är det ju inte roligt.
Jag hade tänkt att börja träna inför Marathon tillsammans med Team Marathon den 30e oktober och på så sätt träna upp mig under längre tid och vara helt redo i juni nästa år.
Mitt knä är som sagt trots allt ur form nu, ganska rejält ur form.
Jag går ju hos sjukgymnast och gör mina övningar.
Jag skulle verkligen vilja springa Marathon 2012.. men en förutsättning för att det ska vara roligt är att jag ska kunna träna inför det så att jag kommer i den form jag vill vara.
Därför funderar jag på om jag kanske ska göra så att jag bara fokuserar på att träna upp mitt knä nu och bli av med löparknät en gång för alla (+ följa råden om hur man ska springa för att inte återfå skadan) och så kan jag kanske springa Marathon någon annan gång, när mitt knä klarar av det och även träningen inför det.
Sjukgymnasten säger att det tar uppskattningsvis ett halvår för mig att bli helt fri från skadan.
Känns trist att säga så.. men får se hur jag gör. Det känns mer som en stressfaktor just nu än nöje eftersom jag känner att jag vill börja träna men inte kan.
Idag var jag hos sjukgymnast. Det var intressant. Mitt löparknä beror dels på att mina knän tippar lite inåt, dels på att jag har för svag muskulatur i rumpan. De symtomen hänger samman. Tydligen vill mina fötter också tippa inåt, vilket jag ev borde ha inlägg i skorna för att hindra.
Jag frågade om det kan vara möjligt att bli av med det här och om jag kommer kunna springa Marathon nästa år och börja träna som planerat i slutet av oktober. Sjukgymnasten sa att det borde vara möjligt, men att jag kanske inte kan lägga i högsta växeln från början. Hon sa också att mitt löparknä nog borde gå att bota. Löparknän brukar ge med sig bara man gör sina övningar regelbundet, sa hon.
Till nästa gång vi ses ska jag göra utfall med fokus på att hålla bäckenet rakt och inte heller vrida det och dessutom ska knät inte tippa inåt när jag gör övningen.
En annan grej som var bra att göra var att stretcha rumpan på två olika sätt.
