Eller så blir det just det, åtminstone i stora drag. Jag vet inte. Hur som helst är det ganska mycket som inte har med träning att göra som pågår i livet för närvarande.
Det som efter både separation och jobbyte började med en registrering på funbeat.se som ett arbetsrelaterat tips från en vän om exempel på måluppföljning på en webbplats han använde, halkade sedan vidare till forumet som ledde vidare till SINGEL-gruppen där man som ensamstående halvtidsförälder kunde fördriva sin tid efter treåringens läggningsdags med kravlöst pladder med diverse människor som förenades av att de i någon mån tränade och hade mycket tid för sig själva.
Som alla grupper definieras den av de människor som är en del av den och jag kan inte säga hur den ser ut nu, men då var det en kravlös motpol till diverse dejtingsajter jag gjort några halvhjärtade registreringar på bara för att konstatera att det inte var något för mig. Visst flirtades det en del, mer eller mindre utstuderat, men det var på något sätt inte huvudsaken ändå. Är gruppen vad den var kan jag varmt rekommendera den för den singel som helst som känner sig lite ensam emellanåt.
Att jag inte kan säga hur det ser ut idag beror på att en av de inte helt oskrivna reglerna är att man lämnar gruppen när man inte är singel längre och jag har knappt någonsin ens öppnat en tråd där på några år. För det var en så kallad singelträff i Stockholm och med gemensamma ansträngningar lyckades Elin och jag övertyga oss om att det bästa var att hon lånade en soffa hos mig att sova över på. Och hur det var blev väl själva soffdelen inte riktigt planmässigt exekverad kan man väl sammanfatta det hela med.
Och det blev en resa på många sätt, men hon har sedan dess i drygt ett år försökt lära sig att lystra när någon frågar efter Elin Jönsson, samtidigt som en annan tuff berg- och dalbaneresa pågått mot ett annat mål.
Ett mål som bara är en ny början.
Välkommen. Vi har väntat på dig.
Det har inte blivit så mycket träning de sista fyra veckorna. Ett tag kändes som att jag började få till ett hyfsat flyt med ett par-tre kortare träningspass i veckan, men det kom av sig lite. Till det positiva hör väl att jobbcyklingen i alla fall kommit igång hyfsat de sista två veckorna, men det är inget jag reggar i år.
Det startade med en rejäl influensa som däckade hela familjen helt under någon vecka. Precis samtidigt fick jag reda på att en omorganisation man har våndats över i fem månader av driften på IT-avdelningen, som jag själv inte tillhört, en smula överraskande landat i att man föreslagit att jag skulle ta över som enhetschef för den delen.
I ett tidigare skede när det talades om att man ville tillsätta ett antal nya gruppchefer och hade lite ont om kandidater hade jag nämnt att jag kunde ställa mig till förfogande för det om det satt tajt till, jag har ju vissa sådana erfarenheter sedan tidigare. Sedan hörde jag inget annat om det än att man inte tyckte att jag skulle ta ett sådant uppdrag förrän man föreslog det här istället.
Och nu var det plötsligt väldigt bråttom så det har varit lite fullt upp med att ställa om det egna huvudet, försöka knyta ihop omorganisationen på ett rimligt sätt och börja arbeta med ett helt team med nya gruppchefer. Att leda gruppchefer är nytt för mig, men jag tror att det är ett bra team. Många utmaningar återstår, men det ska faktiskt bli kul.
På måndag kör vi igång på riktigt. Och om ett par veckor kanske vi har kommit så långt att jag kan få till lite träning igen.
För att vara så mycket i badhus som jag är blir det ganska lite simmat. Jag har varit med lilltjejen i badhuset ofta sedan länge. Hon sattes i kön till simskolan så tidigt det gick, dvs fyra och ett halvt år gammal, och började den första, röda gruppen ett par månader innan hon hade den egentliga åldern man ska ha, fem år. I vår fyller hon sex.
Jag tror inte att jag är en särskilt pådrivande förälder i övrigt, men är det något område jag måste lägga band på min inre nazistpappa är det detta och emellanåt är den försiktiga progressen i den kommunala simskolan tålamodsprövande. Jag inser att hennes vilja, att hon tycker att det är kul, är avgörande för att nå målet och försöker att inte driva på för hårt för min egen del.
Ibland är det inte lätt, för mitt perspektiv är annorlunda. Visst, det är jättebra om hon tycker att det är roligt med vatten. Visst, jag tillbringar kanske hellre tid i simhallar om hon vill fortsätta simma än i står fullt påbyltad i en iskall hockeyrink mitt i sommaren och käkar varmkorv om några år. Men ytterst handlar det för mig om att min lilla tjej inte ska dö om hon hamnar i vattnet när jag inte är där. Att inte ett ögonblicks ouppmärksamhet av mig ska bli en ofattbar tragedi. För mig är det en fråga om överlevnad.
När vi idag efter äventyrsbadandet klev ut i 50m bassängen, 25:an var upptagen av Netpuniaden, i vad som för henne ändå måste vara ett smärre hav av bottenlöst vatten, försökte jag hålla mig lyhörd för tecken på att det var mer än hon riktigt klarade av. Förra gången var första gången hon simmade på djupt vatten och då var det 2x25 med någon kort paus då jag höll i henne på vägen.
Men hon ville hoppa ifrån startplinten och här var det bara motionsbanor, så man fick bara hoppa ifrån plinten om man simmade också förklarade jag lömskt. Så det hoppades och sedan simmades det 50m rakt av, utan problem. Jag var imponerad redan här, men efter en kort paus simmade hon tillbaka igen. Sedan kom hon på att hon ville hoppa en gång till, så det hoppades och simmades ytterligare en 50m längd. Efter det kom det en liten antydan om att man kanske kunde gå tillbaka längs kanten men när jag sa att det var fusk simmade hon tillbaka igen. Två män med utländsk härkomst som uppenbarligen höll på att lära sig simma själva såg lite imponerade ut.
Mest på rygg. Hon är mest bekväm med det, för hon flyter som en kork av någon anledning, för mig som inte flyter värt skit ser det otroligt ut, och behöver sedan bara lägga till lite simtag för att komma framåt. I bröstsim har hon svårare att hitta ett bra vattenläge och det blir mer kamp för att hålla sig uppe. Hon vill gärna crawla också, förmodligen mest för att hon ser mig göra det, och gör det i hyfsad "tarzanstil" men det är ganska ansträngande. Dessutom fick jag veta att det tydligen var "fusk" att simma på mage för då såg man vart man var på väg, det var mer spännande att gissa när man simmade på rygg. Jag tjatade över henne på mage sista femton i alla fall.
4x50m alltså. Snart kanske man kan släppa taget lite om hon blir lite säkrare i vattnet i magläge. Snart får nazistpappan ägna sig åt något annat. Snart kanske han till och med blir tvungen att regga de här sessionerna som träning.
Satsningen detta år var att, vis av erfarenheterna från i fjol, lära mig crawla. I övrigt har själva triathlonträningen, eller den mesta träningen överhuvud taget, varit sparsam. Målsättningarna var när jag begav mig till Norrmälarstrand på morgonkvisten därför i tur och ordning.
1. Crawla hela vägen.
2. Simma fortare än i fjol.
3. Inte komma sist ur vattnet (till skillnad från i fjol).
4. Hålla i cykling och löpning så gott det gick efter det.
Så hur gick det då?
Årets upplaga av tävlingen var bitvis en ganska förvirrad tillställning på många plan. Racken var inte bara märkta med startgrupp utan även något som våldigt mycket såg ut som startnummer tyckte jag, och uppenbarligen många med mig, ett intryck som något dämpades av att det högsta numret var 150. Jag hade nummer 155. Någon visste att meddela att man inte skulle bry sig om numren. Precis som förra året blev jag lite fascinerad över hur mycket information som kommer mun-mot-mun vägen och hur lite som kommer ifrån något officiellt håll, som speakern.
Men jag gör i ordning mina grejer och knatar bort till inlämningen av kitbags som ska transporteras till målet med min påse överdragskläder. Lite senare går jag och hämtar den igen eftersom ett nytt mun-mot-mun-besked avslöjar att det inte kommer att bli någon sådan transport, det fattas funktionärer till det. Tio minuter senare konstaterar speakern samma sak.
När det är dags för simstart går vi iväg mot stadshuskajen för att hoppa i. Det är lite oklart först, men så småningom kommer man fram till att vi ska gå en viss väg, över ett par mattor för att registrera oss inför starten. VI gör det. Flera hoppar i vattnet och börjar värma upp, själv tänker jag vänta någon minut. Sedan gör vi om turen över mattorna för att det visat sig att registreringen inte har blivit rätt för att de behöver nollställa systemet på något sätt. Sedan gör vi om det ytterligare en gång, och med viss möda lyckas man få upp de som gått i vattnet och väntar vid startlinjen. När vi går över mattorna för sista gången konstaterar tävlingsledningen att det är tre minuter till start. Så mycket för den uppvärmningen och acklimatisering till vattnet.
När startar vi? Vänta på mig!
Jag simmar ut mot startlinjen och försöker ta mig bort en bit bakom startfältet och undrar lite om man kommer att få något tecken om att det drar ihop sig till start, när alla plötsligt börjar simma som fan borta vid startlinjen. Jag har iofs inte så mycket emot att ligga långt bak och undvika den värsta trängseln, men det här var ju löjligt, så jag började simma lite småstressat och orytmiskt.
Men efter ett tag kommer jag ändå ikapp några stycken och börjar simma lite bättre. Jag navigerar runt någon bröstsimmare och mellan några andra crawlare utan problem, och navigeringen ut mot rundningen går bra och jag har bra kontakt med fältet. På kortsidan kör jag ihop med någon som tvålar till mig lite, men det är inget som bekommer mig. Tillbaka tar jag sikte mot stadshustornet, men här någonstans blir jag lite övermodig och hamnar fel. Plötsligt undrar jag lite var stadshustornet håller på att ta vägen och när jag tittar efter lite mer ordentligt inser jag att jag har fått en ponton mellan mig och stadshuset, banan måste gå längre ut.
Nu inser jag att jag har kommit bort ifrån fältet och känner mig ganska ensam. Jag korrigerar kursen, tar mig runt pråmen och går mot stadshuset igen, men det känns som att jag har tappat väldigt mycket tid. Resten av simningen går skapligt men jag känner mig lite missmodig. Framme vid trappan går någon upp ett femtiotal meter före mig men jag ser inga andra. När jag går upp kastar jag ett öga bakåt men ser ingen. "Sist upp ur vattnet igen" tänker jag och känner humöret dala lite. Tittar på klockan och ser att simningen har tagit betydligt mer tid än jag räknat med, faktiskt nästan lika mycket tid som för den katastrofala simningen i fjol.
Jag har crawlat hela vägen, men även om det har gått fortare än i fjol är det väsentligt mindre än jag hoppats på och det är så långt som målsättningarna har hållit alls. Humöret dalar lite till.
Jag tar mig bort till mina grejer. Allting ligger huller om buller efter framfarten ifrån de som har haft platserna omkring mig. Jag noterar lite förvånat att det står några cyklar kvar i A-gruppen, kan det vara så att det trots allt är någon bakom mig? Att min dåliga tid kan förklaras med att simbanan förmodligen är påfallande längre än 1500m går inte upp för mig ännu.
Bryt ihop och kom igen.
Det är bara att bara att ta sig samman, jag tar relativt god tid på mig i T1. Växlingsområdet är oändligt långt och vi är nästan i den bortre änden. Jag har inte tränat på att hoppa i och ur skor på cykeln och har inte heller några skor som lämpar sig för det, men det är inget större problem att springa på mattorna med skorna på. Transporsträckan märks dock på transfertiden. Två dextrosol och lite vatten åker ner innan jag ger mig av.
Väl på cykeln är det lite revanschlystenhet och jag trycker på ganska hårt. Nästan omgående går ledaren förbi mig och jag påminner mig själv om att cykelbanan är kortare i år och tre varv så det är naturligt. Jag börjar, precis som i fjol, snart att köra om de andra i min grupp som kommit ur vattnet före mig. Jag har betydligt högre fart än dem och, precis som i fjol, tror många i publiken nog att jag är tvåa. Det gör nog också den privata MC-ordonnans som jag får på varvet ut. Jag tror först att det är resten av täten som är på väg om men det går åtminstone en halvmil innan någon mer kör om.
Det är tydligt att det är på cyklingen jag är mest konkurrenskraftig. Det småregnar sedan simningen och är blött och halt på vägbanan så man får vara lite på sin vakt och köra smart. Jag vinner många placeringar på att bromsa senare in i kurvor, och många lökar, som vanligt, i utförsbackarna där jag trycker på. Mina 404:or har alubromsbanor så jag har bra bromseffekt efter att ha bromsat dem torra.
Däremot har jag problem med att någon av de lägre växlarna inte är optimalt justerad och kedjan vill klättra. Vajern hamnade först fel vid slangbytet igår och på något sätt måste den ha blivit lite, lite mer spänd. Jag försöker justera men får lite strul med det uppför Västerbron varje gång och det är först på sista varvet som det sitter hyfsat. Många funktionärer vill att man ska sakta ner på olika ställen i största välmening, jag ignorerar dem och koncentrerar mig på att sakta ner så mycket som jag vet att jag behöver istället för så mycket som de känner sig bekväma med.
I synnerhet in mot växlingsområdet igen blir det lite störande, jag saktar in där, men ska egentligen rakt fram, måste i sista sekund köra om en som ska varva och inte har vett att hålla sig till vänster utan ligger längst ut. Det är bara det att det sedan är typ trehundra meter innan man ska av cykeln och det känns som att man tappar en del tempo där. Det har känts som att det har gått ganska fort på cykeln, men vid växlningen ser jag att jag tappat någon minut mot fjolårets bana. Men årets var tuffare med sex Västerbropasseringar och fler knixiga svängar plus regn, så det är kanske rimligt.
Ny lång cykelskolöpning bort till platsen. På med löpskor, i med koffeingel och ut igen. Det är en lång, ensam väg bort till Gamla stan där varvbanan går, men väl där är det ganska gott om sällskap. Jag travar på i strax under 5-minuters tempo. Det hejas friskt på en Anneli som är i mina krokar men åtminstone ett varv före mig. Några springer om mig, men när jag börjar få upp ångan springer jag om en del av dem igen.
Jag känner av knäna en del i utförslöpningen på gatstenen. Jag laborerar med löpsteg och kadens och lovar mig själv att styrketräna mer i vinter. På platten håller jag däremot hyfsad fart och det känns som att jag kan pressa på och öka farten på sista varvet.
Men, men? Vad är det som händer?
När jag tittar på klockan ut på sista varvet blir jag perplex. Det har bara gått ca 6,7km och alldeles för lite tid för att det ska gå ihop. Har jag missat ett varv? Jag fattar ingenting. Fram tills nu har jag varit helt säker på var jag var på banan, nu har jag ingen aning. Jag springer vidare och tänker att jag får se hur det ser ut när jag närmar mig mål, men jag blir inte mycket klokare. Tempoökningen kommer helt av sig när jag tänker att jag måste spara för ytterligare ett varv.
Jag växlar några ord med funktionären längst ner i Slottsbacken och får bekräftat hur många varv jag borde springa, men det hjälper ju inte mig så värst om jag har räknat fel. Vid förgreningen där målrakan börjar stannar jag helt enkelt. Det är inte lite fel, 8,5km istället för 10. Vad fan ska jag göra nu? Det är ju alldeles för kort sträcka och lite tid. Men ett helt varv till skulle bli orimligt mycket istället. Jag börjar gå mot målet medan hjärnan går på högvarv, småjoggar lite på slutet. Tappar tid.
När jag går i mål utrycker jag min tveksamhet om det verkligen är rätt. Funktionärerna ser förvirrade ut. En annan triathlet konstaterar också att banan måste ha varit väldigt kort och jag börjar tro att jag kanske har gjort rätt i alla fall, men känner mig väldigt osäker.
Jag får min medalj, hämtar min tröja, tar en mugg dextrosol och en banan i den minst sagt urvattnade tillställningen efter målgången, sedan börjar jag röra mig tillbaka till växlingsområdet. Jag känner mig inte alls nöjd i det här läget och är inte säker på att jag ens kommit i mål korrekt. Snuvad på tempoökning och spurt under sista varvet har jag massor av energi kvar och joggar tillbaka. Först efter att ha pratat med flera triathleter, många begeistrade eller förvånade över att ha slagit fantastiska personbästa på milen, på slutet av en olympisk distans börjar jag tror att jag ändå måste ha sprungit rätt.
I den allmänna förvirringen glömmer jag våtdräkten då jag hämtar mina grejer. När jag kommer på det en stund senare ligger det bara en dräkt kvar, det visar sig inte vara min, utan en annan nästan likadan i samma storlek. Jag åker till målområdet igen, äter lite och hinner se Elin på de sista varven mot mål innan jag åker hem.
Väl hemma hittar jag först inga resultat för mig själv, utan bara Elins och börjar undra om det ändå blev fel i alla fall, innan jag lyckas lista ut var jag ska titta. Efter att ha tittat på dem och begrundat lite börjar jag ändå känna mig hyfsat nöjd med tillställningen. Nej, jag var inte sist ur vattnet utan det var flera efter mig, att det tog så lång tid beror kanske delvis på att banan var längre än 1500m. Resten av loppet höll jag nog i hyfsat. Sluttiden är lägre och jag har några placeringar till mellan mig och botten, men det är svårt att jämföra. Dock är nog alla målsättningar uppfyllda trots lite halvtaskiga förhållanden.
Är det någon som sitter med en Orca Equip storlek 8 och saknar en Orca S2 i samma storlek får man gärna höra av sig.
Simning 00:36:51 (Lång bana?) (31/32 H40-44, 110/112 Totalt)
T1 00:04:02
Cykling 01:10:06 (30/32 H40-44, 92/112 Totalt, 58:e tid)
T2 00:03:39
Löpning 00:41:56 (Banan var väl kort, ca 8,5km, 84:e tid)
Totalt 02:36:32 (29/32 H40-44, 89/112 Totalt)
29/32 Herrar 40-44, 89/112 Totalt
Jag går ner mot startfållan i ett grådisigt Edsåsdalen. Det regnar inte riktigt utan är snarare låga moln, vatten i luften, och det ska bli lite bättre under dagen. De flesta är redan på plats, men det är inte svårt att klämma sig fram i startleden till en position jag bedömer som rimlig utifrån mina förutsättningar. Det gäller att inte stå alltför långt bak, det tjockar ihop sig när man lämnar grusvägen och tar höger upp i skogen, men i år har man lagt om banan lite och det finns ganska gott om tid att reparera misstaget på om jag skulle ha missbedömt det hela och startat alltför långt bak. Men det kommer att visa sig att jag har gjort en ganska bra bedömning. Jag har missat det mesta av försnacket inför starten som alldeles strax ska gå.
Det är mycket som är fel. Det är mer som inte blivit som önskat det här sommarhalvåret än jag riktigt orkar fundera på just nu, och en av alla konsekvenser är att Elin inte är med mig i startfållan. Jag vänder mig om för att se om hon står däruppe men kan inte se henne. Men jag anar att titta på starten inte är särskilt lockande utan att hon istället är på jakt efter en transport till Vålådalen för att tillbringa dagen ensam på någon tur där i närheten. Än en gång tänker jag tanken att det kanske var ännu ett fel att komma hit alls.
Samtidigt ser jag fram emot starten. Det är väldigt dubbelt. Det känns oerhört egoistiskt och taskigt samtidigt som det verkligen skulle vara helt meningslöst att ha kommit hit om jag nu inte tyckte att det skulle bli roligt att springa.
Förberedelserna har lidit lite av förutsättningarna. Det har inte blivit så värst mycket löpning alls i år, men vi har ägnat nio dagar åt att gå 2-2,5 mil per dag i Irländska berg under semstern vilket inte är fy skam inför detta. Ett par mindre löppass de sista veckorna har pekat på att jag åtminstone hjälpligt kommer ihåg hur man sätter den ena foten framför den andra även i lite raskare tempo. Det kanske inte heller var briljant för loppet att ägna gårdagen efter att vi anlänt på plats åt 12-13km vandringsled med drygt 400 höjdmeter, det känns lite i svanken nu, men var lite skönt att få igång kroppen lite och det får ordna sig.
Jag hinner precis skjuta tankarna åt sidan och tänka att jag ska fokusera på att göra ett bra lopp och ha roligt när starten går och vi sätter iväg. I ungefär hundra meter, sedan tar det stopp när vi ska över en liten bäck på en bro. En bit efter bron väntar någon kilometer löpning längs breda skidspår och grusvägar innan man ger sig av ut i skogen. Jag inser att jag, som vanligt, glömt att sätta igång klockan i starten, sätter på den och lägger på minnet att den kommer visa någon minut för lite på slutet. Precis som förra året går det ganska fort här där det är brett, många springer nog en hel del över sin förmåga för att inte förlora sin position, men jag springer förbi några stycken som inte ser ut att kunna gå så hårt för att inte fastna alltför mycket senare.
När vi viker av upp i skogen tar det snabbt stopp och blir gångfart. Man behåller sin plats i kön. Några försöker springa några meter här och var där det går, men lyckas bara göra att det blir ryckigt, det går helt enkelt inte fortare. Klättringen i lugnt tempo pågår i stort sett till första kontrollen på Skalknippen.
Efter en första inledande brant går det sedan huvudsakligen nerför till Ottsjö. Jag släpper på här och inser, lite förvånad, att jag är grym utför i terrängen. Det känns som att de flesta runt omkring mig borde vara bättre löpare än jag, ändå springer jag om åtskilliga. Det är vansinnigt skönt att kunna ösa nerför de leriga stigarna i skogen där vi fick gå sakta ner i fjol. Det är ett enormt fokus på själva löpningen och tiden går fort. Det var drygt att behöva gå nerför de här partierna och det är lätt att förstå hur fruktansvärt jobbigt det måste ha varit för Elin med löparknät här.
Den nya sträckningen går in i själva Ottsjö där kontrollen ligger, ett bra val. Banan, några bullar och sportdryck pressas ner. Det är fortfarande ganska mycket vatten i blåsan, så den får vara. När jag lämnar kontrollen är jag helt ensam på vägen då de hojtar till mig ifrån en trädgård som släntar till vägen att jag kan få en kaffe där. "Ja, vad fan", säger jag och tar ett par raska kliv över diket till deras lilla bord där de har en TV-kanna kaffe och ett par kåsor för eventuella besökare, kaffe är precis det jag saknat i kontrollen. Jag anar att jag dock är den första när kåsorna är rena och det utbryter ett visst tumult då jag svänger av vägen. "Skynda dig att slå upp!", "Ta en chokladbit!". Det bjuds på både det ena och det andra, men jag håller mig till kaffet som egentligen är lite för varmt för att serveras såhär i en kontroll, men drickbart om man tar det lite lugnt. Jag växlar några ord med de som sitter vid huset medan några av de jag har sprungit om nyss tar sig förbi innan jag tackar för mig och ger mig iväg igen, nu med mer sällskap.
Efter Ottsjö bär det upp till trädgränsen igen innan banan viker av nedåt mot Nordbottnen. Huvudsakligen gång uppför och löpning på platten och nedför. Jag får återigen den grymma känslan i utförslöpningen här och trots att farten är ganska hög känner jag mig avslappnad och pulsen sjunker faktiskt en bit. I ögonvrån skymtar jag hur någon med knäproblem försöker stappla sig utför backarna och tänker återigen på Elin. Det är väldigt blött och lerigt, det bästa är att helt enkelt kliva ut i leran, hoppas att det tar emot någonstans och att man har båda skorna kvar på andra sidan. Någon gång trampar jag ner mig till knäna.
I Nordbottnen tar jag en lite längre paus, ca 12 minuter. Tvekar lite, men tar en tallrik pastasallad ändå, mer bullar, smågodis, sportdryck och kaffe. Här tippar jag också ut det som är kvar av vattnet i blåsan och fyller på med Enervit istället, jag kan nog behöva all energi jag kan få på vägen upp för Ottfjället. Jag växlar några ord med en annan herre när någon frågar om man borde kunna landa på en sluttid på sju-åtta timmar om man fortsatte såhär. Jag hinner inte tänka klart tanken innan pastatallriken bredvid svarar "nja, det blir väl snarare neråt sex och en halv?", men själv tänker jag att det fortfarande borde gå att komma ganska nära sex timmar. I bilen ifrån nummerlappsuthämtningen hade jag påstått att jag borde gå i mål på den tiden. Tjejerna som åkte med tog för givet att de skulle klara det, om de var väldigt starka löpare eller bara naiva var lite oklart. Lite av båda skulle det visa sig då de går in med god marginal under.
En kort bit nerför efter kontrollen är perfekt för att få igång benen lite grann innan det är dags för den beryktade väggen, den första branten på väg upp mot Ottfjället. Det känns i benen att jag har sprungit ganska fort hit och det kommer att fortsätta uppåt nästan hela vägen till nästa kontroll i närheten av toppen. Jag håller huvudet kallt, går upp för alla motlut och repeterar hela tiden för mig själv att målet med arbetet uppför är att orka springa hela vägen in i mål efter krönet. Jag går ändå om några stycken. Ett duo-par med en urstark tjej och mindre tålamod går förbi mig, men de visar sig vara mediokra utför så jag hinner snabbt och lätt ikapp dem igen. Varje gång. Det sliter på dem och i ett flackare parti en bit före kontrollen springer jag förbi och lämnar dem bakom mig för gott.
Jag börjar svikta i förhoppningarna om att hinna in runt sex timmar när kontrollen aldrig tycks dyka upp och är extremt less på uppförsbackar när jag plötsligt är där. Jag nappar åt mig ett par muggar Cola, lite sportdryck och smågodis sedan får det vara nog. Nu är det ju bara nerför och när jag tittar på klockan ser det trots allt ut som att jag borde kunna in under sex timmar om jag kan hålla ett rimligt tempo.
Trodde jag. Det går inte alls nerför utan fortsätter uppåt en ganska lång bit till innan det äntligen vänder. Sex timmar börjar kännas lite utopiskt nu, men jag gnetar på och trummar igång benen så gott jag kan. Det går hyfsat fort och jag springer om en del. Någon muttrar något om att det är hastighetsbegränsning här men säger också att det ser bra ut. Någon kommer ikapp bakifrån samtidigt som jag går ikapp några som springer tillräckligt fort för att jag ska nöja mig att följa dem ett tag och vi blir en liten grupp som följs åt och giddrar lite. Vi saktar in lite i ett marigt parti då plötsligt en man bakom får för sig att springa om vilket resulterar i en frivolt bland spänger och stenar. Mirakulöst gör han sig inte särskilt illa och kan fortsätta men nöjer sig med att ligga bakom och upptäcker efter en stund att chipet är borta.
Plötsligt kommer vi fram till grusvägen som leder de sista kilometrarna mot målet. Jag har lite tidigare kastat ett öga på tiden och inser att det kanske finns en liten, liten chans att gå under sex timmar fortfarande. I så fall är det rejält bråttom nu. Jag tänker inte riskera att bli besviken genom att titta noggrannare på klockan utan satsar allt på ett kort, drar om duo-paret framför mig och lämnar dem bakom mig.
Kilometerna tickar in i 4.20-4.30 och jag kan bara hoppas att jag inte börjar krampa eller få någon känning i vaderna. Jag vet att det kommer att gå uppför lite igen de sista femhundra metrarna och behöver lite marginal. Några personer utgör publik här, jag och någon strax bakom mig för besked om att vi kan klara sex timmar om vi står på. Uppförsknyckarna mot målet är fruktansvärt dryga och jag hör inte längre löparen bakom mig på det mjukare underlaget efter grusvägen, men han finns uppenbarligen kvar några tiotal meter bakom.
På upploppet säger speakern någonting om att jag är strax under sex timmar. Tiden är dyrbar nu och jag pillar fram chippet ur bröstfickan i steget och stämplar in. Sedan ropar Elin på mig och jag stolpar bort mot henne på stumma ben.
5.59.41 blir tiden till slut och att komma in under sex timmar under de förutsättningar som rådde är nog på gränsen för vad jag kunde ha presterat. Det är inte mycket jag hade kunnat göra bättre. Någon minut hade säkert gått att kapa i kontrollerna, men det ska ju inte bara vara späkning. Jag är särskilt nöjd med utförslöpningen, att jag höll ihop det taktiskt över Ottfjället och att jag orkade spurta som jag gjorde. Utför, men ändå.
Resultat:
Skalknippen - 01:00:30
Ottsjö - 01:57:49
Nordbottnen - 03:36:00
Ottfjället - 05:06:46
Vålådalen - 05:59:41
Plats 156 av 290 startande i Herrar Solo, ca 200 av ca 500 löpare totalt.
