...höger fot denna gång.
Haft ont ca två veckor och nu har det börjat bli värre. Men varför?
Jag har ju inlägg. Jag har bra skor. Jag springer inte för mycket. Men ändå börjar den knasa. Varför? =/
Var hos läkaren här om dagen för att få svar på vad magnetröntgen visade.
När läkaren började prata trodde jag hon skulle säga att dom tyvärr inte hittat något....men icke. Tre stressfrakturer och en vätskefylld del på lilltån.
Jag kunde inte annat än att skratta. Tre jävla frakturer, inte bara en, utan TRE. Bra jobbat tänkte jag. Läkaren frågade vad jag gjort egentligen. Tränat svarade jag lite glatt. Övertränat, överansträngt sa läkaren. Jovisst är det så, men vafan!
Jag är glad att jag fått svar på problemet nu i alla fall. Och någonstans börjar jag väl inse att jag inte är odödlig. Måste börja lyssna på kroppen och inte bita ihop och ignorera hela tiden. Typiskt.
Skönt att en fotjävel kan förstöra så mycket.
En renovering av Broman, som en kollega sa, kanske skulle vara på sin plats. Suck.
Jag vill så jävla gärna springa loppet. Men har inte kört riktig löpträning på jättelänge och jobbar inte ens i yttretjänst just nu, för att foten inte är bra. Skulle nog ta ett väldigt dumt beslut om jag ställde upp, men jag vill ju! =/
Ska kötta på med styrketräningen och kanske, kanske, börja simma igen. Jag vet att jag borde, men det tar emot.
Ortoped-tid 1 oktober, jävligt långt dit. Ska försöka få tag i en tidigare tid, men det är inte lätt inom svensk sjukvård. Suck.
- Inre tjänst
- Väntar på tid hos ortoped
- Operation?
- Inga tester på jobbet
- Inget Lidingölopp
Och jag är glad? Nej inte särskilt. Vet inte hur jag ska klara mig faktiskt?
Biter ihop, blickar framåt och köttar på med styrketräningen. Kanske även ska passa på att ta upp simningen igen?
