Jag som skulle tävla högst sporadiskt i år enligt mina funderingar i svarta januari.
Men man vet ju aldrig.
Rätt som det är händer något, och så händer något annat som en följd till det första och man drabbas av plötslig glädjeyra över livet självt och anmäler sig på allt som rör sig.
För man känner att just löpning är livet! Och att tider, kilometrar, varvtider och sådant är underordnat, bara man kan SPRINGA med en frisk kropp.
Då blir det också plötsligt väldigt roligt och spännande att tävla och inte speciellt ångestladdat längre.
Märkligt.
Så alltså, fem sinsemellan väldigt olika lopp på kort tid:
Ystadterrängen, 28/4: Platt, platt och blåsigt värre den sista halvan utmed havet. Sol och hav, nästan sommarkänsla. Glad att vara där. Glad att träffa alla trevliga människor.
Knappa sex kilometer och en klart bra känsla.
Tretusen bana, 1 maj: Nja. Ingen bra känsla här, föll in i gammalt tänk om prestationer och varvtider och annat elände. Nä, det var inte bra. Gillar nog inte många varv på bana, mitt psyke blir utmattat, panikslaget och uttråkat. Likaså benen. Får jobba med bankänslan.
Humlestafetten, 4 maj: Soligt och ROLIGT! Stafett = lagsammanhållning, utflykt, spänning, äventyr! Björnstorps damlag 2, kravlöst alltså. Min sträcka var väl inte så himla rolig i och för sig - uppför och lång asfalt, händelsefattigt värre, trögtrött kropp hade jag och varmt var det, men jag hade ju stafettpinnen att inte tappa. Vad jag däremot tappade bort på var Helenas jacka. Det skäms jag över! Pinsamt.
800 meter bana, 7 maj. En ingivelse! Oplanerat! Bara två varv! Gick över förväntan. Blev nästan chockad. Pigga ben! Lycka! Sommarkväll! Bankänslan helt rätt den här gången. Mer korta banlopp!
Och så slutligen: Lundaloppet, 11 juni. Bästa tävlingsbenen i år, stark känsla även uppför backarna. Lundaloppet är alltid fest. Utan att ta ut mig och utan prestationsångest gjorde jag en klart godkänd tid.
(Om vi nu ska snacka godkänd tid. ALLA tider ÄR godkända - av mig själv - nuförtiden. I allafall i teorin. Och väldigt snart i mitt stilla sinne också, i praktiken - det vet jag.)
Tävla sig i form...tja, det kanske kan funka? Fast nu är jag rätt trött, så det ska bli gott med sex tävlingsfria dagar.
Jag kliver upp på läktaren efter att ha avverkat mina två varv, för att byta skor och lugna ner mig. Joel och Oskar är ute på det första av sina två tuffa varv, en spännande kamp. De har precis startat.
Vid min väska sitter nu tre tjejer i yngre tonåren och stirrar storögt på galningarna ute på banan, och på mig också. En svettig TANT med nummerlapp och håret på ända!
"Räknar man vem som springer flest steg, eller är det snabbast tid som räknas?" frågar den mörka flickan närmast mig.
Skojar hon? tänker jag.
Existerar sån här okunskap?
Men hon skojar nog inte så jag svarar henne att det är tiden som räknas. Och att det inte spelar någon roll alls hur många steg man tar. Sedan fortsätter jag med att upplysa om att vi delar in oss efter ålder så att det ska bli rättvist. Lägger till att det är galet kul dessutom. SJUKT roligt!
Det är viktigt att lära den uppväxande generationen såna väsentligheter, tänker jag.
Och så byter jag från mina knallgula A4:or till de rosa nedjoggningskorna.
"Titta hon har muskler!" Hör jag från tjejgruppen bredvid. "I vaderna, typ. Fast hon är femtio år!!!"
(Jag råkade också säja att den lilla lappen på ryggen visar vilken åldersgrupp man tillhör. Det var en mindre nödvändig information, men det liksom bara slank ur mig.)
Sedan kommer det: "varför byter du skor.....?"
Då måste jag ju förklara det också. För löparskor tillhör tillvarons mycket väsentliga detaljer, viktigt för det uppväxande släktet att känna till.
Fast det blir väldigt kortfattat om skorna för nu närmar sig Joel Oskar bakifrån och de går in i sista kurvan och jag rusar ner på banan och VRÅLAR....som den uppjagade mamma jag också är...åt Joel och det blir oerhört spännande ända in på mållinjen.
Åttahundra meter. Jo, det är väldigt kul, helt klart.
Diskussion med mig själv efter tre tusen meter:
När jag gick i mål var jag nöjd och glad med att jag genomfört utan en endaste nära-döden-känsla utan snarare tvärtom, ganska lätt hela tiden. Tja, LÄTT är det ju inte, men som sagt, hemskt var det inte. Och det var mitt mål, så hade jag tänkt. Åtminstone fram tills i går kväll. (Då började banfrossan smyga sig på mig.)
Den här nöjda, ganska tillfredsställda känslan höll ca 25 minuter.
Men efter det började de där för mig välbekanta, destruktiva eländeskänslorna smyga sig på, eskalera..: Vilken usel tid....se bara på "alla" andra, så bra de är, så fint de klarar att pressa sig, de ökar, räknar varvtider, satsar....och du springer långsamt som en tant, en rädd tant, en tant utan lungor och muskler..... lägg ner löpningen din pajas, du är dålig, du är sämst....vad är det för fel på dig....blä blä blä...tro inte att du är nåt, din fjant, din nolla... och ful är du också!
......
SKÄRP DIG Anna-Karin! Vad håller du på med!? Har du helt tappat perspektivet?
Det var ju just det här du lovade dig själv dyrt och heligt att låta bli att tänka. Förra tisdagen, när livet liksom återvände igen, eller kanske inte återvände - för det har aldrig försvunnit. Men det blev mer levande!! Då lovade du dig själv, minns du inte vad...?
Dessutom vet du att du egentligen inte gillar banlöpning. Något mentalt händer, du blir trött och matt och rädd redan innan start. benen blir spagetti och sträckan blir evighetslång. Du hatar varvtiderna och enformigheten. Fixeringen vid tider mer än upplevelser.
Ändå anmäler du dig. Varför? Då får du ta konsekvenserna.
Du har just genomlidit dryga två månader av ovisshet. Du var potentiellt sjuk, bar kanske på onda celler, visste att sommaren kanske skulle innebära cellgifter, strålning, sjukdom. Du gick nyss igenom en operation. Det är ingen bortförklaring av en dålig tid, utan snarare en påminnelse om vad som är viktigt i ett liv, i ditt liv. Fattar du???
Du kände starkt att prestationskraven skulle åt fanders bara du fick bli frisk, vara frisk, LEVA. Du förstod liksom hur fel du tänkt tidigare, vad som plötsligt kändes futtigt. Du skulle ju ägna ditt resterande liv åt att göra saker du gillar. Njuta. NJUTA, hör du det!!! Leka. Umgås. Springa. Kravlöst.
Har du dåligt minne??
Så....vad gör trettonnollåtta? Ska det få förstöra en alldeles underbart solig första maj med goda vänner på IP, och efteråt en härligt god brunch i solen på Stadsparkscaféet med den du älskar? Va?.
Du är väl inte helt spåndum?
(ok ok ok. Jag fattar.
/AK)
Några bilder för att drömma sig tillbaka... Det var på den tiden när jag kände mig rätt stark, allafall var jag klart löpduglig.
Det är jag inte idag, två dagar senare.
Men jag ska bli igen, så det så!!
På bilderna syns bla Annika, Kajsa, Helena och ett par knallgröna strumpor med mina ben i. Överst på den glest befolkade prispallen: Annika.
Tack till fotograf P Månsson.
(PS! Bilderna är i kronologisk ordning om man börjar nerifrån... det här blir som att se en film bakifrån...men nu pallar jag inte ändra!)
Nu är sista pusselbiten på plats! Alpmassivet är besegrat, det var inte lätt, men det gick. Mer än 50 nyanser av blått..
Jag är hemma från jobbet, sjuk. Inte så väldigt sjuk, men tillräckligt sjuk för att inte orka springa runt på ortopeden hela dagen. Och verkligen inte i skogen heller, eller på en dammig inomhusbana. Halsen värker envist och något gör mig hängig och olustig, något har hängt i sedan före jul och vill inte släppa taget, inte heller vill det bryta ut så att jag däckar totalt vilket kanske vore bäst.
Den här olustigheten har gett bränsle åt mina funderingar på framtiden.
Beträffande all träning och i synnerhet löpningen. Springandet, om ni så önskar.
Vad vill jag egentligen? Varför gör jag som jag gör? Och vart leder det mig? Borde jag inte inse löjligheten i detta vid min ålder? Eller...
Jag har funderat mycket den senaste tiden, egentligen hela det gångna året, men först nu har jag börjat sätt ord på mina lösa känslor och tankar.
Jag har rannsakat mina drivkrafter. Skoningslöst. Kommit fram till en hel del. Det är nyttigt, mycket nyttigt.
Jag har, som jag skrev i förra bloggen, börjat komma till både insikt och ro.
Tiden är inte evig och den behöver vårdas med förstånd.
Så här:
Jag är ingen rutinmänniska. Rutiner gör mig död invärtes.
Jag behöver förändring i livet för att trivas. Statiska träningsscheman blir tvångsmässiga och därmed tråkiga.
Jag är prestationsinriktad, det kan jag nog aldrig komma ifrån, bara acceptera. och kanske möjligen fila av de vassaste kanterna på.
Jag dömer gärna mig själv efter vad jag presterar. Fast jag vet att det är dumt.
Andras gillande ger mig självförtroende och näring, helt klart.
Jag kan känna mig beroende av detta, det gör mig alldeles för gott.
Och tvärtom följaktigen: uteblivet gillande ger negativ självbild.
Det är inte bra, det är något jag vill akta mig för. Jag har slipat av en del senaste året, det ger mig en viss ro.
Det gäller i allt, inte bara idrott.
Jag åldras, och har därför oddsen emot mig beträffande förbättringar på det mätbara planet när det gäller fysiska prestationer: pers, varvtider etc etc. Det är ett trist faktum som blir väldigt tydligt när det gäller löpning.
Jag har svårt att hantera tävlingssituationer, blir alldeles för nervös,nojig, svag, kraftlös och illamående.
Jag mår fint efteråt vilket beror på
1.att jag klarade något jag är livrädd för och
2. umgänget, vi har så kul, vi känner varandra
(och ev 3. jag presterade ett bra resultat som ger mig positiv feedback från andra, jag blir sedd, uppmärksammad, får egonäring.)
Ökad träning har inte gjort mig så värst mycket snabbare.(Möjligen lite uthålligare).
Jag sover dåligt.
Efter sena löppass sover jag knappt, kroppen går på högvarv, länge. Efter tävlingar sover jag inte. Alls.
Innan tävlingar sover jag....inte heller, såklart. Fast nu beror det på stress.
Det har gjort mig ständigt trött. Det tär.
Det ger mig smärtor i kroppen. Kanske har det även gett mig denna efterhängsna infektion.
Som det nu är kan jag inte säja att jag gör något annat i mitt liv än jobbar, tränar och sköter det nödvändiga här hemma (matinköp, tvätt). Resten av tiden (den lilla som blir över) är jag fullständigt utslagen.
(Jag har lagt två pussel i jul, det har jag ju i och för sig. Alltid något.)
Vill jag ha ett sådant liv? Jag gillar att läsa, teckna, måla, skriva.....men jag pallar inte!
Jag orkar inte fixa hemma, inte köpa kläder eller annat som behöver inhandlas, typ ett nytt kylskåp för det jag har står bara och rinner.
Billigt blir det ju. En fördel.
Men väldigt torftigt också, börjar jag tycka. Torftigt och tantgnälligt..
Gnälligt?
Nejdå, jag konstaterar bara fakta, och livet består ju av prioriteringar, det vet vi alla.
Jag älskar kicken jag får efter ett hårt träningspass! Verkligen älskar, älskar intill beroende.
Jag blir lugn, glad, hoppfull och energisk. Hög.
(Ända tills jag blir totalknockad...nästa dag..)
Jag gillar känslan av att vara vältränad.
Jag tycker om gemenskapen. Tycker om att vara med i ett sammanhang.
Jag tycker om att röra mig utomhus.
Tycker om meditationen i ett långdistanspass. Tycker om att vara ensam med mina tankar.
Tycker om att känna årstiderna växla på nära håll, vinden i håret, regnet mot pannan, tycker om skiftningarna i dagen - en tidig krispig morgon, en ljum kväll. Tycker om äventyret. Tycker om att vara mitt i livet. Känna mig som en del av något större.
Så varför, varför....strävar jag (vi) efter att springa så SNABBT då?! Ju snabbare, desto bättre...tror jag. Eller? Vad är nu vitsen med detta, vad jagar jag? Ära?
Döden? Livet?
Vad jagar MIG?
Många frågor...många tankar.
Jag märker att jag ännu inte har någon tydlig struktur på vare sig funderingar eller på hur jag ska tackla framtiden. Det blir lite vimsigt.
En förändring måste till!
Framtiden är inte evig, och den ska vårdas ömt och varsamt.
