http://www.bonjourtrail.se/2013/05/20/kullamannen-20...Har faktiskt ganska svårt att se det helvetiska med att känna upprymdheten pulsera, från huvudet, via tårna, rakt ner i den jord som ger näring åt allt det vackra som omger mig. Att branten jag sliter mig upp för (bokstavligen och med hjälp av enstaka trädstammar och grenar) är ett inferno av vertikalt motstånd råder det inte minsta tvivel om. Att jag vid två tillfällen får skrika ett varnande ”sten!” till de löpare som befinner sig längre ner, ger en tydlig bild av aggressiviteten i lutningen. Men helvetiskt, nej. Det är bara naturen och kroppen som med sina motstridiga krafter låter mig veta att jag lever.
Kullamannen – Himmel, hav och helvete – är det svenska traillopp jag väntat på. Tydligen. Det vet jag efter att ha sprungit de 49 kilometerna från Ängelholm till Kullahalvöns avslutande stignystan. I ljuset av förra helgens upplevelser kan jag inte annat än att hojta ut mitt beröm till organisatörer och funktionärer. Det blir inte mycket bättre än så här.
Så var blev det bra någonstans? Allt börjar med att jag, Mårten, Fredrik och Henrik tar plats i bilen och gör E4:an. Från Stockholm och södergående. Bra start. Kul snack, avkopplande lunch invid Göta kanal, statoilstopp, Ica Maxi för att tanka frukostvaror, rulla rulla, hitta rätt och installera sig i stuga nummer 64 i Klitterbyn, Ängelholm. Blixtsnabbt vidare till Rusthållargården för att lyssna på ultralöpningsfantomen Rune Larsson. Han vet hur en anekdot ska dras och vore jag hälften så hård som hans genomsnittliga bragder hade jag sprungit i taggtrådsskor och kalsonger av granit. Maten vi serverades före Rune Show smakade som kärlek. Sömnen som väntade senare var inte heller långt därifrån.
Morgon och ingen stress. Tävlingsdag. Vi rör oss runt i stugan, tejpar bröstvårtor, vaselinerar, vilka skor kör du?-orerar, kompressionsdraperar benen, äter frukost, nummerlappsbehänger oss och stänger ytterdörren och går mot starten en femhundra meter ner mot havet till. Det där sista gör jag solo. Till skillnad från Fredrik, Mårten och Henrik, som beger sig till starten med tidsmarginal, så blir jag kvar framför badrumsspegeln och tvångsbeter mig. Oftast fäster jag nummerlappen i ett nummerlappsbälte, men den här gången är det hederliga säkerhetsnålar och t-shirtsplacering som gäller. Och det är där det blir obehagligt, för jag kan inte lämna min spegelbild förrän nummerlappen, ett, sitter rakt, två, sitter centrerad.
Jag kommer till starten med tre fyra minuter till godo, rak och centrerad. Där står några marschtrumslagare och slår sina ödesmättade virvlar, och visst ser man ett och annat nollställt anletsdrag, men det är i övrigt rätt tja tjena läget kul att du är här också-avkopplat. Fredrik ”Fred” Schmidt från marockotrippen är där och ser så där stenhård ut som jag också hoppas göra i samma guldålder. My main Skåne Man givetvis på plats, Mikael ”Stigarna” Björk. Även bekantingarna Per Johansson, Mattias Eklund och Miranda Kvist.
De inledande 30 kilometerna är högoktanig föda för själen. Jag, en svältfödd. Jag äter dem, med blicken, med fötternas rytmiska lek, med alla till buds stående sinnen. Stränderna, ängarna, de välansade trädgårdarna, solens glitter, hejaropen, havets doft och det avlägsna men iögonfallande löftet om hårdare tider: Kullabergs resliga halvö. Jag tror inte att jag har det i mig, men motbevisas. Lättheten i steget faller på plats och armbandsurets ljudliga surr markerar ytterligare en och ytterligare en kilometerpassering. Jag går på tacksam-meter och har jag ens sjukdomsträskat bort vintern? Minns inte känslan av att vara utvisad längre. Jag är åter i löpningens sjudande centrum och njuter fullt ut.
På Kullaberg, efter en juste mat- och vätskekontroll i Arild, brusar banan upp sig. Det är beef liksom. Duell! Först Smugglarstigens stökiga underlag och snåriga buskridåer. Sen storstensskuttning bort mot Vilks drivvedstorn i konstverket Nimis och därifrån brant uppåt. Sen brant neråt. Sen uppför igen, så in i helvete brant. ”Sten!”
Björkeröd. Varvning och publik och fortsatt bra känsla i kroppen. Bara att kasta sig ut på de avslutande 12 och ära stunden. Stiglöpning av finaste sort, vitsippor en masse, böljande landskap med abrupta inslag. Havet.
Klart att det blir jobbigt till slut. Distansen och stigningarna kräver sitt och jag hinner med att promenera lite mellan löpstegen. När målportalen växer sig in i synfältet är jag stark igen, med fem timmar och knappa arton minuter på upplevelsekontot.
Efterhänget är en del av ansträngningens sötma. Sätta sig i gräset och slappa, se andra triumflöpa målrakan. Mikael Björk gör det med stil, som en snaggad Hasselhorf låter han en spänstig rondat runda av. Mårten luftar också bringan och meddelar glädjande att skadekänningarna inte hindrat honom från att blidka Kullamannens lynne. Henrik plockade en skimrande pallplats som trea och Fredrik toklubbade 12,8-kilometersklassen med den äran. Slutet gott, allting gott.
Och mellan dessa rader allt som inte låter sig sammanfattas så lätt. De sekundlånga anekdoterna och minnen för en evighet. Året var 2013, 10-12 maj, och vi som var där hade det bra. Tack vänner för en trevlig helg!
En utmaning. En uppmaning.
Mellan 06.00 och 24.00, lördagen den 25 maj, kommer jag traska uppför och springa nerför Stockholms vackraste sopberg, Hammarbybacken.
Jag siktar på att bestiga backen 100 gånger. Det ger en sträcka på cirka 65 kilometer och 8500 positiva höjdmeter. Om benen bär hela vägen dit, då satsar jag på ytterligare några vändor för att matcha Mount Everest.
Jag gör det för dem som helt eller delvis berövats förmågan att gå. Jag gör det för att samla in pengar till Glädjeknuff. För glädjen att kunna ge funktionsnedsatta barn och ungdomar en fläkt av löpningens frihet.
Jag gör det för att du ska slippa. Och om du är beredd att lägga 1 krona för varje vända jag fullbordar, så är det bränsle nog för att hålla mig i rörelse.
Skicka ett meddelande via formuläret nedan och meddela att plånboken osäkrats. Du är också välkommen att sluta upp vid min sida. Antal bestigningar väljer du utifrån dagsform.
100 X Hammarbybacken genomförs samma dag som tävlingen Stockholms Brantaste avgörs (även den i Hammarbybacken). Vi från Glädjeknuff kommer att ställa upp en joëlette i tävlingsområdet, så kom gärna förbi och provspring med ”springstolen”, växla några ord och om du har lust, anmäl dig att ingå i vår pool av löpare.
Tack på förhand för ditt stöd!
Länkar med mera:
http://www.bonjourtrail.se/2013/05/08/100-x-hammarby...
Inlägget tillsammans med bilder här:
http://www.bonjourtrail.se/2013/05/07/signes-trail-2...Den flyter, den rinner, den ränner, den tar oss mot det utdragna kvällsljuset och sommaren. Tiden alltså. När vårvindarna började viska, extremt timida och med klart kylig inställning till svenskt aprilväder, var vi åtta glada att ta flyget till Nice och hyrbilarna till Signes i Provence (Fredrik åkte till och med ner några dagar i förväg, bara för det odiskutabla nöjet att få springa i split shorts längs Promenade des Anglais). Det blev en extremt trevlig helg, och innan minnena från den helt späds ut av vardagsbrus (storhandlingar på City Gross, franskundervisning och annonsblad från Stockholms samtliga byggvaruhus, för att nämna några ingredienser), så är det läge att skriva någon rad.
Men först, för att ge lite kontrast åt resan, lite svärta har aldrig skadat, så vill jag nämna de två månader av streptokockerinvasion min hals genomled, mellan slutet av januari och hela vägen fram till dag tre under vår frankrikehelg. Via fyra penicillinkurer och drömmar om träning utan veckolånga avbrott. Min hälsokollaps bildar en fin fond till den totala lycka jag kände när…
Vi tar det sen. Vill inte stjäla uppmärksamhet från övriga löpare, de som med intakt hälsa sprang till sig en pokalskörd som må ha gått svenska löpsedlar förbi, men som för alltid skrivit in sig i fransk trailhistoria. Ok, den finstilta, lokala, men ändå. Loppet Signes Trail är (i sin nuvarande form) i själva verket (och för den som önskar) tre lopp under lika många dagar. Vi svenskar var alla anmälda till tredagarsvarianten som gick under namnet Utmaningen, le Défi.
Fredagen gav ett kvällslopp på knappa 16 km och jag hade glädjen att se blågul efter blågul dundra i mål på fina tider och med leenden hängande i plytet. Jag, som fortfarande lät sjukdomen lämna kroppen (nu är jag där och karvar igen), gick in för att agera serviceenhet och hade en trave pizzor redo till de svettiga. En härlig öppning på helgen och dessutom fick jag återse min franske och snabbfotade vän Yannick, som masat sig ner från chamonixtrakter för att springa det lopp han fick i 40-årspresent förra sommaren. Nedan, några bilder från fredagen (dagsutflykt till kustorten Bandol innan vi stack tillbaka inåt landet för tävling).
Vi bodde på ett område, får man nästan kalla det, som heter les Soleïades. Ett domän. Insprängt i naturen och beläget tio branta och bitvis skumpiga bilminuter uppför en bergsluttning. Mitt i ingenstans och med varmt välkomnande Madame Bruno i centrum. Hon som tillsammans med sin kock och servitris såg till att våra frukostar och två middagar i les Soleïades restaurangdel, direkt sammanlänkad med en gigantisk terrass, ett litet skutt från områdets pool som för tillfället höll cirka 9 grader (uppskattad temperatur, ingen badade), blev till mysiga och välsmakande sittningar. Våra rum låg i små stenhus, var och ett inrett med egensinne. Smakfullt och smaklöst om vartannat, men med sängar som gjorde jobbet. En grymt ogenerad badrumsdel i bland annat mitt och Fredriks rum, som erbjöd toalettbesök för öppen ridå. Vi är ju halvt luttrade löparsambos, men ett par på bröllopsresa hade samlat brutala terapipoäng i sanitärt umgänge.
Fredagsetappen gick mellan orterna Méounes och Belgentier. Lördagsetappen band samman Belgentier med Signes. 33 kilometer och med många tekniskt utmanande partier, enligt de som sprang (jag lystrade ju fortfarande till artistnamnet Strepto). Medan Camilla, Claes, Mattias, Anna, Fredrik, Emelie och Tobias strödde sina steg längs stigarna, passade jag på att fotografera. Dagen började med uppehållsväder, men under loppets gång öppnades himlens alla dammluckor och det var blött, blötare, blötast värre för samtliga därute. Tråkigt nog tvingades Claes bryta på grund av ett löparknä som kom från ingenstans, men som satte alla smärtsensorer i rött läge. Övriga svenskar lyckades parera skador och olyckor (våta stenar och rötter är inget man fnyser åt) och visade storstilat sin närvaro även denna dag. Middag åt vi på la Marmite de Mathilde, ett mysigt litet hål i väggen med god mat och svåröversatt meny. Matfranska är min stora kunskapslucka och det sårade mig hårt att jag bommade en så pass välkänd alldagsfisk som rödbarb (rouget). Fisken har även lämnat avtryck i Camillas berättelse från resan. Men inga språkliga skuggor över stämningen runt bordet, som var najs.
Söndagen kom med drömväder och jag tog min sista tablett av vinterns fjärde kur penicillin, mumlade någon gammal lumpenfloskel och drog på mig trejlpaltorna. Och sen stod vi alla där i sköna lilla Signes och jag tänkte inte på mycket annat än att jag skulle få springa nu. I revolt mot vad varenda läkare hade rekommenderat, men ibland känner man på sig att oddsen talar för en. Uppe på himlen cirklade en skärmflygare med mjuka rörelser. Uppflugen på en balkong stod Samuel Bonaudo, tävlingsledaren, och pratade i mikrofon. Musik också. Gangnam Style. Lätt frågetecken på den, men alla kan inte få sin favoritdänga spelad inför startskottet.
Så här. Om man inte fått springa ordentligt på två månader och släpps ner mitt i ett landskap, ett väder, bland en samling människor som rycker fram för glatta livet; då är det svårt att springa defensivt och avvaktande (vilket är lämpligt efter sjukdom). Jag trycker på i backar, springer ”i förväg” för att fota andra, spritter och har mig, trots att andningen känns strypt till 80 procent. Och visst kommer bakslaget till slut, då jag i en av banans brantare delar får mina patenterade ljumskkramper. Inte annat än otränade muskler som säger sitt om övertron på inspiration som främsta energikälla och motor. Med det är inte värre än att jag får ta det lilla lugna och jag tar in och tar in, naturens alla uttryck. Den vita kalkstenen, träden, buskarna, bäckarna, det höglänta, det låglänta. Allt man kan skriva om, men som bäst upplevs på plats. Eller med hjälp av bilder.
Efter målgång äter vi i en så’n där samlingslokal som varje fransk by har. Sen åter till det lilla torget för prisutdelning (se bilder) och det är till att håva in. Anna, Emelie, Camilla, Mattias och Tobias får pokaler för sina framskjutna positioner i sammandraget. Dessutom får vi som grupp en egen inspirationspokal, bara för att man är så glad över att ett gäng svenskar hittat hela vägen till Signes Trail. Vi bockar och bugar och suger åt oss applåderna.
Hemma på les Soleïades, efter dusch och någon timmes chill mode, så bjuder Madame Bruno på champagne för att fira pokalerna och helgen som helhet. Lång trevlig middag in i kvällsmörkret, sussa sött och vakna till hemresedag.
Svårare än så behöver det inte vara, för att ett vackert vårminne ska kunna slå rot.
P.S. Jag har varit frisk sedan loppet. Slutsats: Frankrike är bra för hälsan. V.W.
Glädjeknuffs officiella premiärdag! Men det efter en liten tjuvstart förra helgen, på Farsta IP, där vi (två löpare/en joëlette) var med som ett inslag i en aktivitetsdag för ett antal gruppboenden. De som åkte med gillade upplevelsen av snabba rull nedför grässlänter och spurter över grusplaner. Ett strålande öppningsnummer som lovade en god fortsättning.
I dag var det Djurgården och Stora Skuggan som gällde. I samarbete med RBU och RG Aktiv Rehabilitering (som erbjöd bågskytte). Jag, Daniel, Fredrik och Tobias höll ekrarna i rörelse, och det var inte många pauser då vissa blev så fästa vid joëletterna att en vända följdes av en andra, tredje, fjärde… Succé helt enkelt! Det är bevisligen kul att åka med oss och vi kunde inte annat än att smittas av entusiasmen från dagens ”riddare”. Fyra av dem blev så bitna att de kommande helg gör oss sällskap runt halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Superkul!
Det där med metallen. Joëletterna sattes ordentligt på prov idag och visade på enstaka svagheter. Haverikommissionens utlåtande: Vi drar lärdom av ditt och datt och pimpar upp kärrorna till fullt dugliga farkoster inför den 4 maj.
Ett stort tack till dagens alla deltagare! (Och ett extra tack till Jessica och Ingrid från RBU, för att de dragit i planeringstrådarna.)
http://gladjeknuff.se/akgladje-sol-en-gang-till-och-...
Jag har det stora nöjet att få presentera Glädjeknuff, en förening bildad av Mårten Thorslund, Fredrik Holmgren, Daniel Skog och mig. Glädjeknuff har som mål att ge funktionshindrade barn och ungdomar en möjlighet att uppleva löpningens frihet, i rullande form. Vi tar hjälp av så kallade joëletter för att ge våra riddare fart-, miljö- och stämningsupplevelser som förhoppningsvis får det att pirra i bröstet. Läs mer om oss och våra joëletter på gladjeknuff.se.
Är du en driven löpare med en önskan att lägga en bunt timmar per år på att springa med oss, läs vidare här.
Vi har inspirerats av de franska organisationer som bedriver den här typen av verksamhet sedan nittiotalet. Efter att jag gjorde min reportageresa till Angers (fler bilder), där jag sprang med Dunes d’espoir, såddes ett frö som tack vara ett stipendium från Stenbecks Stiftelse nu får möjlighet att blomma ut.
Länkar på:
http://www.bonjourtrail.se/2013/03/18/gladjeknuff-re...
