Jesper Niklasson

Träningsmängd?
2010-08-19 09:33.
Roade mig lite med att summera vilken träningsmängd som låg bakom söndagens Ironman.

Siffrorna är inte helt exakta, och någon träning/tävlingsformer saknas, men de ger en fingervisning om vad jag har gjort mellan datumen nedan.
Jag har valt att mäta från 091101 då det var då jag på allvar kom igång med träningen igen efter knäskadan ifjol.

Från 20091101- 20100815

Total tid 376h
Cykel 160h 360mil
Löp 100h 90mil
Sim 81h 15mil
Triathlon 25h 52mil
Styrketrän. 8h




0 kommentarer Lägg till kommentar

Ironman Challenge Copenhagen 2010 del 3. Sista delen.
2010-08-17 19:53.
WOW vad mycket publik. 125.000st personer enligt arrangören! Dessutom ”tillhörde” en hel del av dem mig! Främst i ledet, som alltid, världens bästa sambo och matrialare, samt numera även privat sportfotograf Linda. Därefter, i den ordning jag kommer ihåg att de stod, så sprang jag glatt förbi min bror, mamma, pappa, brorsbarnet Vera 3år, ”svärföräldrarna” Joszef och Susanne, coach-Peter med frun Kicki och sonen Erik. Förutom hejande, fotograferande och en, i rörelse, kort men välkommen pratstund med Peter så langade pappa och min bror Red Bull-shots, MER-brik, ISO-gel, saltgodis och kalla handledsband ur en av mig förberedd liten kylväska under hela löpningen.

Planen var att inte kuta iväg på springsugna ben de första två (av totalt 3 á 14km) varven utan hålla mig till pulsplanen max 155 i värmen som nu stigit till 25-26 grader samt försöka promenera i ca 1 min förbi varje depå och dricka något. Samtidigt vet jag att detta är mitt största problemområde på löpningen, dvs att få magen att ta upp den vätska jag fyller på med. Magen brukar kunna krångla och jag hade redan i förväg valt bort coca-colan arrangörerna serverar. Så en kombo med RB, MER, gel, ngn bananbit, vatten och sportdryck skulle förhoppningsvis fungera.

Benen kändes som sagt bra och humöret var på topp. Inga irritationsmoment, inga onormalt värkande kroppsdelar, inga konstigheter alls utan allt väl fortfarande. Kan det här verkligen fortsätta?

Efter första depån med sportdryck och kalla svampar som jag direkt placerade innanför byxorna vid vardera ljumsken för att kyla ned kroppen via de stora blodkärlen där, slog jag den efterlängtade sjuan i hamnkanalen. Tyckte jag var snabbt ute på vid den sydliga vändpunkten på det 14km varv som skulle springas och var snart tillbaka förbli den stora publiken. Trots mina tester innan av allt jag skulle stoppa i mig under löpningen gav MERen mig direkt magknip och jag blev lite nervös för det. På väg norrut ville publiken nästan aldrig ta slut utan leden var intakta genom hela Nyhavn för att glesas ut lite innan de åter blev täta vid ”Den lille Havefrue” och sedan var det depå igen, därefter vändpunkt längst ut på en kaj. Tillbaka förbi Zoltan och Oriana, genom några kvarter strax innanför hamnen och genom Nyhavn. Passerade min privata lagning igen och tog en saltgodis att suga på samt en Red Bull shot. Pga magen vågade jag inte, som på cyklingen, tugga ner och svälja den utan spottade ut en brun klump mitt framför publiken vilket jag dessutom upprepade flera gången. Upp förbi varvning och fick mitt andra armband som visade att jag nu gick ut på mitt andra varv.

Coach-Peter bekräftade stabil löpning på ca 1.14-15 på första varvet vilket gav ca 3h till de nästkommande 28km för att komma under 11h. Gnällde lite över magen men benen kändes ju fortfarande okej, samtidigt visste jag innerst inne att ”den riktiga” utmaningen inte hade börjat ännu, utan det är först vid 30km som det börjar på riktigt. Att springa en mara efter 3.8km simning och 18 mil på cykel är inte detsamma som att springa en mara för sig. Har man inte ”gjort rätt” tidigare under dagen i form av ansträngningsnivå och energiintag är det lätt att förlora 30-40min på det avslutande varvet.

Strax efter första varvet kom också den första svackan. RB-shoten hade även den gett mig magknip och jag tog en längre gångpaus, vatten, sportdryck och en ny kissepaus vid nästkommande depå. Tillsammans med en bit banan strax efter den södra vändpunkten kom jag ur svackan och kunde hitta ett någorlunda löpsteg igen. Passerade supportrarna, genom Nyhavn och tog sikte på Z & O som nu tycktes ha bytt plats för jag såg dem inte förrän jag startat min MP3, tryckt i mig en gel (vilket funkade bra) passerat vändpunkten, druckit mer vatten och knatat in i Nyhavn. Gnällde lite över att det nu började göra riktigt ont i benen och började bli rädd för att få kramp. Mer saltgodis vid passage 28km och varvning samtidigt som jag fick mitt sista armband. Nästa gång var det dags för målgång även om jag var fullt medveten om att en Ironman ABSOLUT inte är klar förrän mållinjen har passerats.

Snart skulle ju 30km passeras och då skulle jag ju stå på lite…. Men med vad? Det fanns ju inget kvar, nu var det fan bara att hänga kvar. Återanvände därför det mantra som Sindballe använt sig av vid ett Ironmanlopp han vunnit där han på slutet bara intalade sig själv att ”bliv ved, bliv ved”. Även om det var just det jag inte ville att benen skulle känna sig som, dvs ved-stockar, så upprepade jag detta i huvudet samtidigt som benen kändes som just stockar och steget inte längre var något löpsteg.

MP3 malde på, jag satte upp kortare och kortare mål, såsom hörnan, svängen, depån, supporters, mm. Supportersen hade jag dessutom bett, ngt bryskt har jag fått veta i efterhand, om att hjälpa mig och mana fram mig utmed banan de sista 12km som jag hade ca 1.15 min på mig att avverka för att nå under 11h. Visste inte alls om det skulle gå, hade ingen tidskoll, krampkänningar i vänster fot och i låren. Masade mig söderut, försökte komma ihåg vad som funkat näringsmässigt föregående varv utan att ge mig magknip, drack vatten och sportdryck och gick en lite kortare bit än tidigare förbi depån i söder och sprang sedan norrut igen. Humöret var fortfarande bra och MP3, Sindballe, tankar på SUB 11, alla träningstimmar, supportersen och övriga tävlande som jag emellanåt försökte göra sällskap med hjälpte mig framåt.

Sista privata depån och saltgodis intogs för att mota bort krampkänningarna. Fyllde på med lite RB för att få en mental boost. Fick mer supporterstöd och malde vidare i ett vad som skulle visa sig vara hyffsat tempo med tanke på det som varit innan på dagen och hur benen kändes. Men ovissheten om SUB 11 skulle nås var fortfarande närvarande och de små små stigningar som var på norra delen av banan passerade jag nu gående för att inte få kramp.
36km passerades efter en lång stund och nu var det bara 4km kvar.

”Bliv ved, bliv ved” som ekade i mitt huvud ackompanjerades av bla Petters låtar. Tog sällskap med en som hade samma hastighet som mig samtidigt som foten nu krampade på riktigt. Shit! Fick ändra fotisättningen lite, lirka lite försiktigt på tårna och sedan bara ”bliv ved”….. Efter 2 tuffa km var det nu bara 2,2 kvar. Det kunde gå, det var inom räckhåll, steget var inte okej med det tog mig framåt men inget är klart förrän efter mållinjen. Tog av MP3n och sprang förbi sambo, mamma, pappa, bror och Vera vilka nu spridit ut sig de sista 2 km. Fantastiskt vilken effekt det kan ha, men det var inte klart. Pressade fram ytterligare 1,8km och 200m före mål stod Peter med familj och nu släppte en del av känslorna eftersom en koll på klockan sade 10.4?-något. Fick bita ihop för att inte börja lipa redan, jag var ju inte i mål men nu visste jag att det skulle gå.

”Njut nu av upploppet” var det sista jag hörde Peter säga och upp förbi de varvräknande funkisarna gick jag nu in i fållan som kantades av fyrdubbla led med publik och som ledde mot mållinjen och musiken, speakern, medaljen och äran. Men armarna över huvudet och ett flertal glädjevrål fick jag jubel och applåder och klockan stannade på för mig finfina 10:47:52. Fantastiskt! Vilken fantastisk känsla! Tillsammans med flera andra Ironmanhjältar satt jag på en bänk vid mållinjen och lipade lite, drack och kylde ned mig. Vilken dag, vilken känsla! Jag nådde SUB11 och kapade mitt pers med ca 3h! Underbart! Till och med fantastiskt underbart i mitt universum.

Med medaljen runt halsen gick jag för att välja rätt storlek på ”Finisher-tröjan”. Men kände jag inte igen det här illamåendet och yrslen från Kalmarkollapsen 2009? För att inte ta risken att trilla raklång ned i den fina stenläggningen mitt inne i ”Athletes garden”, dit inga anhöriga fick komma, så gick jag in och satte mig i ett tält med ett rött kors på. De undrade självfallet varför jag satte mig där och när de väl fått klart för sig varför hämtades en rullstol och jag blev rullad till en egen brits i ”Skadestuen”. Efter de sedvanliga försöken med tabletter typ Dextrosol kom första spyan, blodtrycket togs och dropp sattes in. Samtidigt fick jag lånat en mobil och kunde med ett leende ringa Linda och tala om hur nöjd jag var och berätta vart jag befann mig. Luttrad som hon är tog hon det med ro och smet efter ett tag in i området och in i ”stuen”. Hon hittade mig huttrandes invirad i guldfolie och två fleecefiltar men fortfarande glad. Första droppet hjälpte dock inte blodtrycket på traven så den ytterst professionella sygeplejen Mette fick koppla in ett ”tjockare”. Efter ytterligare en rejäl spya, medel mot illamåendet, blodprover och en tredje påse dropp kunde jag efter 2 timmar masa mig ut i förfriskningstältet.

Medan Linda skålade i något som skulle likna rödvin drack jag lite Fanta, åt en bit äpple och en halv bulle. Torra kläder kom på och Linda fick verkligen göra skäl för matrialartiteln och släpa både bagar och mig, via cykelutcheckningen, till vårt gästhus 600m bort. Efter lite apelsinjuice lyckades jag krångla mig ned i badkaret och även ur det innan jag kunde krypa ned i sängen och somna gott. En lång dag som gått snabbt, och kändes kortare än vad den i verkligenheten faktiskt var, hade nått sitt slut.

Efter en ansträngning som denna är kroppen i inbördes uppror. Hormoner far fram och tillbaka, musklerna är sönderslagna i små små blödningar, huvudet omtumlat, värken 100% närvarande osv. Att då vakna kl 7 på morgonen och känna smärta och stelhet men ändå säga ”sjukt nöjd, sjukt nöjd” som de första orden man uttrycker tyder ju bara på en sak, just det är jag var och är sjukt nöjd!

Lite mer kalla fakta såhär på slutet för den intresserade nörden eller för vem som helst som är intresserad:
38 år fyllda och nästan exakt fyra år efter min MC-olycka med bla bäckenbrott som följd har jag lyckats träna mig till mitt livs bästa form som räckte till en Ironmandistans på en tid av 10.47.52. Cirka 8200 kcal har jag enligt pulsklockan + simningen ”manuellt” räknad (eftersom det inte registreras) gjort av med under dagen. Minst 4 liter vätska har inmundigats tillsammans med 6 gel, 3 choklad/bars, 1 ½ banan och 6-8 saltgodisar. 36 blötkalla svampar har stoppats i byxorna och tre olika glasögon ha används men bara ett par stumpor.
Simtiden 1.11.02 ger 18.42min/km. Cykel på 5.33.50 ger en snitthastighet på 32.35km/h och banan hade ca 600 höjdmeter totalt vilket varken gör den helt flack eller kuperad. Löpningens totaltid blev 3.55.17 och de första 13.8km gick med ett snitt på 5.13min/km och de sista 12km med ett snitt på 5.38min/km. Totalt snitt 5.35min/km. Totalt spenderades 7.43min på de bägge växlingarna och att heja till publiken, göra high-five med barnen och jubla på upploppet sinkade mig nog ca 10sek ;-)

Över 1600 startade och segraren Tim Berkel vann på tiden 8.07.37. Damsegrare, även hon från Australien, Rebekah Keat gick i mål på 8.54.36. Jag blev 106 av de 279 som gick i mål i min klass men faktiskt näst bäste svensk av 11st som målade.










5 kommentarer Lägg till kommentar

Ironman Challange Copenhagen 2010 del 2
2010-08-17 12:39.
Men en så bra start på simningen som dessutom kändes energieffektiv började så cyklingen genom ett regnigt Köpenhamn som just pga av vätan bjöd på hala gator i de många svängarna. Vi passering av mål och T2 stod sambon påpassligt på en bro och fotograferade samt berömde min siminsats. Timingen var perfekt då hon via ett dansk telekontantkort och tiduppdatering via sms kunde hålla kolla på mig. Annars var det tunt med publik kring denna tid, vilket dock skulle ändra sig drastiskt, liksom temperaturen som nu låg kring 19 grader. Regnet upphörde efter ca 30 min och solen började så småningom framträda över ett stilla Öresund.

Utan stress, men inte utan benpress, rullade jag på och ut på den mycket trevliga Strandvejen som nästan var helt utan vind. Några cyklade om mig men jag tänkte hela tiden att ”kom igen efter 25km löpning, det är då det avgörs…” Hittade ett bra tempo med låg kadens, en puls som långsamt vandrade nedåt och en hastighet kring 34km/h ganska snabbt. Härligt att vara på hojen! Började ganska snart äta en bit Snickers och dricka den medhavda Vitargon. Hittade snart pulsläget kring 140 och lät det gå mot 150 i de backar som nu dök upp när vi svängde av inåt landet.

Smala vägar, ibland lite dåligt underlag, många vattenpölar och en hel del översvämningar på gjorde att jag under dessa ca 30 km tappade lite fokus och rytm. Dessutom var det väldigt många som punkterade och jag oroade mig lite för mitt bakdäck. Ute på ”stora vägen” mot Köpenhamn hittade jag flytet lagom till de lite längre och flackare motluten började. Samtidigt lade min cykelmätare av så ngn hastighet och avverkad distans hade jag inte längre, något som dock inte störde mig alls utan jag körde vidare efter pulsplanen om än att den stack iväg lite i ”Geels backe” där det stod mycket publik och jag inte helt ville vika ned mig helt i jämförelse med mina konkurrenter som drog på rejält.

Ned i bågen igen, hitta flytet, äta mer i utförslöporna. Bars, någon gel, dricka. Passera området med ”pavé” utan att sitta ned för ”tungt” och sedan in mot varvning och ut på andra varvet. Ut på Strandvejen igen som nu var lite blåsigare. Jag kan faktiskt inte komma ihåg riktningen, det var dock inte medvind. Vid langningen i ett av två motlut längs S-vejen kompletterade jag med energidryck och vatten, som hade gått och till att ”skölja av mig” ;-) Bort mot Humlebäck igen där det var dags för att svänga vänster in i landet igen. Nu höll jag fokus bättre, visste vart farorna låg och hur svängarna såg ut samt var det gick att hitta rytm. Tog några fler gel och bars vid näst sista lagningen, åt några och slängde resten till några stackars utsvultna danska barn. Några andra fick dessutom mina tomma flaskor.

Pulssnittet på första rundan hade jag ”klockat” till 144 och tiden till ca 2.47, kunde jag hålla samma pace under sista rundan utan att stressa eller pressa så var 5.30 inom räckhåll. Men jag bestämde mig ganska snabbt för att aldrig passera 150 i puls de sista 30km what so ever, samt ha fokus på att äta rikligt och dricka likaså. Det funkade bra. Totalt gick det under de 18 milen, som inte heller de kändes speciellt långa, åt 1,5 Snickers, 1,5 Hig 5 Powerbar, 3 gel, 3 flaskor Vitargo Prof, 1 flaska High 5 sportdryck och en banan. Tiden blev 5.33.50 och turen avlöpte utan dramatik och totalt pulssnitt landade på 143. Jo, ja förresten… jag fick ett stenskott i hjälmen som small till ordentligt och körde om en tjej och skulle fråga om hur långt vi hade kvar när jag för sent upptäckte att hon just höll på att kissa, vilket gjorde henne generad. Det var den största dramatiken.

Strax innan T2 hörde jag mitt namn, och även om Jesper är ett vanligt namn i Danmark, reagerade jag och såg till min glädje mina klubb- och träningskamrater Zoltan och Oriana stå vid vägkanten och heja. Wow vad roligt! Dessutom såg de glada ut och verkade vara glada över min insats hittills vilket även gjorde mig glad. Vi har ju trots allt stretat många timmar i bassäng, på vägar och på stigar tillsammans och känner varandra ganska väl vid det här laget. Inte minst våra prestationsnivåer, vilket gör att deras feedback under loppet kändes äkta och viktig för att de kunde värdera min insats i förhållande till träningarna och vad en ansträngning av detta slag innebär.

Vid T2 skulle funktionärerna, helt enligt plan och info, ta hand om våra cyklar. Detta hade jag glömt och ville först inte släppa iväg cykeln. Men efter att jag även fått av sko nr 2 kopplade det i huvudet och jag släppte iväg ”raketen” och mina cykelskor. Ytterligare en funkis hittade ganska snabbt min ”bike-bag” och jag kunde i det trånga ombytestältet i T2 hitta en liten plats på en bänk att sitta ned och torka av fötterna på, dra på strumpor, byta glasögon (igen?, hur många har han egentligen under ett lopp?) samt ta kepsen och MP3n. Stelheten i vaden hade jag lyckats stretcha loss under cykelturen men nu drog baksida lår ihop sig rejält i kramp, vilket gjorde skobytet ännu stelare. Nacke och axlar kändes okej och benen var i övrigt inte överdrivet stela eller möra, men man cyklar inte 180km utan känningar efteråt. Var grymt kissnödig med glömde att kissa och lämnade min bag till funkisen utanför tältet och var redo för löpning.

Snabbt räknat visste jag att jag hade ca 4.10 min på mig på maran för att komma under 11h vilket var ett ”hemligt” mål om tiderna jag kunde prestera utifrån den ”pulsplan” jag körde efter på cykel, och att jag hade simmat godkänt, gav förtutsättningar till att maratid på kring 4h skulle räcka till totalt sub 11. När jag tänkt över detta i förväg hade jag dock inte trott att T1 skulle ta ca 5 min och T2 nästan 3 min. Det var 4 min mer än min ”hemliga” sub 11 plan. Men samtidigt var simning + T1 ca 6 min under samma plan och cykel + T2 någotsånär I plan med sub 11. Jag tror ni förstår och även om det känns rörigt och det är ändå inget mot vad det är när man ska göra huvudräkningen efter nästa 7h fysisk ansträngning. Dessutom är det svårt att själv ta några vettiga löpmellantider och räkna om dem i huvudet. Iväg ut på löpningen bar det i alla fall.

Fortsättningen följer…

Bilder: Har bifogat någon bild och ett gäng bilder från Linda, Zoltan, Peter och pappa Gunnar hittar ni här.
http://picasaweb.google.com/113942272995651501146/Ch...







6 kommentarer Lägg till kommentar

Ironman Challange Copenhagen 2010 del 1
2010-08-16 18:57.
Då jag själv finner stort nöje i att läsa mina kamraters blogginlägg från tävlingar runt om i världen, samt som ett minne för mig själv, kommer här en berättelse om min upplevelser, tankar och genomförande av årets stora målsättning. Ironmandistans i Köpenhamn tillsammans med över 1600 övriga män och kvinnor bestående av proffs, tävlande amatörer, nybörjare.

Egentligen började hela denna weekend redan på fredagen då jag var på Pre-race möte på SAS Radisson BLU innan sambon och jag promenerade vidare till vårt lilla ”guesthouse” bestående av totalt 6 rum och gemensamt kök, toalett och dusch. Mysigt men litet. Efter lite strosande på stan, registrering, besök på triathlonexpot, min bästa sushiupplevelse ”ever” och ett pastaparty där proffsen presenterades och ex-proffset Torbjörn Sindballe hade en kortare men mycket kul föreläsning var jag tillbaka på rummet och började den spännande läsningen av Sindballes (signerade!) bok ”Den perfekta prestationen”.

Lördag vilket är lika med Pre-race dag. Efter en avkopplande förmiddag, en kortare promenad till centrum, och förbi tävlingsområdet endast 500m från ytterdörren var det dags att ta metron ut till Amager Strand där simbanan och första växlingen låg för att checka in cykel och påsarna med cykel resp. löputrustning. Passade på att i det begynnande regnet cyklar och springa i 15 + 15 minuter vilket precis hann genomföras innan himlen öppnade sig fullständigt och släppte ned ca 70mm regn under kvällen och natten. Dessutom blåste det ordentligt och åska och blixtar anmälde också sin närvaro. Fan! Hur skulle morgondagen bli? Att köra lite pre-race simning var bara inte att tänka på. Skaffade mig dock en överblick över simbanan och över växlingsområdet, som förutom att det var stort och att man själv skulle hämta sin påse bland 1600 andra såg okej ut. Träffade några svenskar, däribland Tina och Björn Lilja som såg samlade ut. Kvällens matval, som vanligtvis brukad vara pizza såhär dagen innan för min del, blev istället mexicansk buffé vilket smakade helt okej. På rummet blev det mer läsning och ett tidigt gonatt.

Raceday och dags att prestera. Efter 10 månaders träning och förberedelse med enbart detta lopp i fokus ska allt klaffa. Dagen är lång och med mina tidigare erfarenheter av kollaps 2km från mål och ambulanstransport samt ett sargat knä där större delen av maran fick promeneras så har jag inte satt några tidmässiga mål. Visst, simmar jag under 1.20 är jag klart nöjd och cykeltid beror mycket på bana och väder men under 6h ska väl ändå gå? Att springa en mara ovanpå det kan vara lite av ett lotteri och tävlingen börjar egentligen inte förrän efter 25km löpning, då kan allt hända och man får facit på om man skött sig idigare under dagen gällande pulsnivå och energiintag. Men kroppen hade så när som på en stel nacke känts bra de senaste dagarna även om träningsnedtrappningen gjort mig seg och slö och lite osäker på formen.

Klockan ringde 5.20 och min starttid var 7.35 med incheck 7.25. Alltså ganska tight men helt enligt planen att få sova så mycket som möjligt. Vädret verkade okej och jag kunde inte från fönstret se att det blåste, men snart kom ett stilla regn. Frukost med yoghurt, chokladmüsli, ost och marmeladmackor, kaffe och juice satt fint. Det planerade toabesöket funkade också ;-) och jag kom iväg med en Metro full med tävlande och supporters som alla såg antingen sammanbitna eller trötta ut. Det var varmare än förväntat ute och under dagen skulle det senare sluta regna, klarna upp och bli riktigt varmt, samt såklart börja blåsa en del.

Framme vid T1 packade cykelmaten i ramväskan, lastade även på 3 flaskor Vitargo och en liten flaska vatten + en banan. Kollade luften i däcken och kände att bakdäcket tappat en del, lånade snabbt en pump och hade lite strul med att få det att hålla luften, troligtvis pga vatten som samlats vid ventilen i extraförlängningen. Då small det! Men det skulle det för det var marinens båtkanon som startade proffsen i första startgrupp. Efter några pumpförsök höll däcket luften och jag kunde lämna tillbaka den lånade pumpen. Snabbt i våtdräkten över tävlingsdräkten, bort till uppvärmningsområdet och inlämning av den sista bagen, sk. Post-race-bag. Snabb uppvärmning i det salta, lugna och 19 gradiga vattnet. Allt kändes bra. Ta flaskan med Vitargo, dricka den och så in i startboxen tillsammans med 250 andra tävlingssugna triathleter. Tog en plats långt fram på vänsterkanten för att om möjligt få lite fritt vatten i början. Bort med imman på glasen, ner med badmössan över och vänta på startskottet.

Pang! I vattnet och försöka hitta så mycket fritt sådant i utkanten av det som kallas ”elvispen”, täta huvudlyft och orientering mot första bojen samt fokus på att andas lugnt och fint och inte stressa. Letada upp ett par fötter, eller egentligen platsen vid sidan av en anan tävlande för att få lite draghjälp. Runt första boj och ta sikte på första bron av totalt tre som vi skulle passera under 6 ggr. Fortsätta att hålla position i förhållande till den jag draftade på och samtidigt hitta långa och effektiva armtag, rotera och inte använda benen. Passera de kritiska 5-600m som nu i efterhand faktiskt aldrig kändes så kritiska för armarna. Runt första boj och jag tappar min draftare ut sikte och får hitta en ny i den klunga jag befinner mig. Nu är vi inne på det längsta ”benet” av banan och jag koncentrerar mig på att antingen "ligga på" fötter eller brevid den jag draftar på samt låta honom navigera. Det funkar bra och det är bara under broarna och när vi passerar någon i startgruppen före som jag får se upp. När jag för ett kort tag tappar fokus tappar jag också den jag draftar på och jag simmar den sista biten av ”legget” själv. Runt bojen och då hittar jeg en ny draghjälp. Lugnt och fint fram till sista boj för att inte få kramp i höger vad och fot vilket jag ibland får trots att jag inte använder benen speciellt. In mot land som faktiskt närmar sig riktigt snabbt och jag börjar nu tänka på vilken tid jag möjligtvis har. Under 1.20? Då är jag nöjd, dock tänker jag av någon märklig anledning 1.15 hela tiden men får ruska bort tanken. När jag fått hjälp upp av funkisarna och vingligt går mot den gigantiska högen av bike-bags klockar jag mig själv för 1.10 och ett gäng sekunder som jag inte ser. Kan det stämma? 1.10? Så snabbt har jag aldrig simmat. Har klockan stannat? Nej, det verkar stämma. Officiell tid blev sedan 1.11.02. Upprymd av positiva känslor och tankar tar jag det lugnt i växlingen men vaderna och en fot krampar ändå när jag tar av våtdräkten. I cykelskorna, på med glasögon och nummerlapp, jogga till cykel, dricka lite sportdryck på vägen, kolla trycket i däcken. Det har hållt. Kissa i smyg i byxan första gången för dagen eftersom jag inte hittade ngn toa och inte ville bli straffad för att göra det på fel plats, ta hojen, springa mot utgången och iväg på 180km cykel efter ca 1.16 på sim och T1.

Fortsättning följer.......
7 kommentarer Lägg till kommentar

Ironmandistans Challenge Copenhagen + en kul konversation!
2010-08-11 11:10.
Så är det då dags att avverka säsongens "huvudtävling".

För den som vill följa med på internet kan man på deras hemsida få tiderna genom Live timing. http://www.challengecopenhagen.com/
Mitt startnummer är 1100 och jag startar 07.35. Därefter väntar en lååång dag ;-)

Vill även dela med mig av en kul konversation på deras forum. Ihopklippt blir den såhär.

"Regarding the change tent are there a sepreate one for men and women? /Emma"

"And do I have to hide when getting changed? I remember reading in the rules of a triathlon in the UK that "any display of nudity will lead to immediate disqualification"... I hope people in Scandinavia are less paranoid in this /Londener"

"I'm sure we are less hysterical about seeing/showing a naked body - but I need to add creme between my legs and think it is not so great with an audience of men. /Emma"
3 kommentarer Lägg till kommentar