E: Pappa har jobbat.
G: Tänat!
E: Pappa ska gå till jobbet.
G: Täna.
E: Nej, jobba.
G: TÄNA! TÄNA!
Så var ännu ett år till ända. Inte helt misslyckat, men inte särskilt lyckat heller.
Det började bra med finfina skidförhållanden, men sen kom första skadan när jag bröt tummeliten på DM-tremilen och sabbade uppladdningen till ÖS. Tack vare förstående läkare, ett formgjutet skydd och mycket tid med Gerdahallens stakmaskin kunde jag ändå genomföra ÖS på en anständig tid.
Veckan efter ÖS kom nästa skada när höger axel gick ur led för första gången sen stabilitetsoperationen 1997, helt oprovocerat dessutom. Denna skadan var värre eftersom det i princip var stopp för all träning de första veckorna.
Första maj var det tävlingsdebut för året med DM på 3000m och då hade jag iaf fått upp farten lite och joggade in på 11:40 efter ett säkerhetslopp. Veckan efter sprang jag de tre längsta sträckorna på Humlestafetten och ytterligare nån vecka senare så kroknade jag som vanligt på Varvet pga backinvaliditet och brist på långpass.
Sen var det tävlingsfritt i väntan på Gabriel som tittade ut den 26:e juni. Inledningsvis skötte jag träningen någorlunda efter det, men min vision av att han snällt skulle åka vagn med mig när jag sprang blev det inte av eftersom han de första månaderna av sitt liv började gallskrika så fort han blev lagd i vagnen. När jag började jobba igen efter 7 veckor inleddes däremot förfallet och efter 5000m-DM insåg jag att jag var tvungen att skärpa mig. Ett par långpass mellan Lund och Malmö plus att jag såg till att genomföra de långa intervallerna gjorde att jag gick under 42min för andra gången någonsin i mitten av oktober, det var nog säsongens höjdpunkt resultatmässigt. Sen blev jag sjuk lagom till Yddingen och därefter var säsongen över. 1203 loggade kilometrar blev det plus lite cykling och skidåkning.
2012 blir nog sista chansen att fixa den där drömgränsen på 40min på ett tag, tiden räcker inte till för att träna 5 ggr per vecka utan omgivningen blir lidande. 6 månader pappaledighet med en Gabriel som har börjat uppskatta vagen gör att chansen finns detta året också, men sen är det nog över. De enda målen för 2012 är
1. Springa 10km under 40 min
2. Genomföra ett marathonlopp igen
Till slut tittade Gabriel ut natten mot söndag på midsommarhelgen. Han verkar lite ostadig på benen ännu, men han blir nog bättre löpare och skidåkare än pappa så småningom tror jag. Fiolspelare också för den delen. Nu ska jag försöka återuppta springandet som har legat i träda ända sedan midsommarafton.
I vanlig ordning saknas det folk till mitt lag i Humlestafetten lördagen den 7:e maj. Några som är intresserade som inte ska springa Lundaloppet? Fri transport från Malmö/Lund till Bromölla och tillbaka finnes, det enda ni behöver göra själva är att springa.
Så var snart ännu ett års tränig till ända och ett nytt tar vid.
Året inleddes med en fantastisk vinter med skånska mått mätt, jag åkte längdskidor 10 veckor i rad och tävlade mig i form, tog t.o.m. DM-medaljer i stafett och på tremilen trots att det var fler deltagare än tre, och körde öppet spår på 6:51 trots nysnön.
Parallellt sprang jag intervaller inomhus med klubben och när snön så småningom hade smält bort hade jag en enorm syreupptagningsförmåga och fartkapacitet upp till kilometern, men pga bristen på löpvolym inte riktigt uthålligheten för längre sträckor.
De första tävlingarna blev därför något misslyckade , men i maj när jag hade fått ihop tillräckligt med långa intervaller och långpass lossnade det med en rejäl topp på Humlestafetten där jag snittade 4:01 på startsträckan över 7,8km och 4:05 på femtesträckan över 5,6km. Jag firade födelsedagen med att persa med 5s på 800m och fick tom ett DM-brons för besväret.
Göteborgsvarvet blev en rejäl missräkning i värmen, men jag var inte ensam om genomklappningen. På 5000m-DM kom jag ÄNTLIGEN under den magiska 20-minutersgränsen efter ett lopp som gick som klockan i 3:59-fart fram till sista varvet.
När det var dags för Broloppet där jag hade goda förhoppningar om att springa under 1:30 blev jag sjuk och resten av tävlingssäsongen blev präglad av tre antibiotikakurer, en trilskande vad och mot slutet bristande motivation pga flytten till hus och vetskapen att kapaciteten inte riktigt fanns där. Trots det lyckades jag springa på nytt landsvägs-pers på 10km-DM i Ystad.
Nästa år då? Förhoppningsvis fortsätter vintern så att jag kan fortsätta köra mycket längdskidor och samtidigt sköta löpträningen någorlunda. En tid under 6:30 på öppet spår är absolut målet på skidsäsongen.
Eftersom M35 blir en omöjlig klass att hävda sig i när en hel drös 76:or kommer upp så jag kan skita i Veterancupen och istället få bättre kontuitet i träningen och springa färre tävlingar och prestera bättre på de jag springer. Huvudmålet är 10km under 40min och 5000m under 19:00 och det får styra träningen, sen får det gärna bli pers på de andra distanserna också. Att smiska Klösis rekord på maran så blir är ensam kisse på toppen hade ju varit kul t.ex.
Hur ska det gå till då? Kontinuitet is da shit insåg jag redan förra säsongen, om jag trots pendling, hus och (...)kan lyckas få ihop mina två intervallpass och 50km volym varje vecka i kommer det att gå vägen tror jag.
