Säter maraton är ett lopp som jag prioriterar att springa varje år oavsett form eller träningsmängd. Jag tycker det är fantastiskt att de orkar arrangera loppet år efter år trots att bara en handfull löpare springer alla de 42 kilometerna.
I år var jag osäker på formen. Träningen hade gått bra och som planerat i januari, februari och mars. Men sen fick jag problem med mina hälsporrar vilket har gjort att långpassen har lyst med sin frånvaro i april.
För två år sedan sprang jag på strax över 3:10 i Säter och utifrån det siktade jag i år på 3:20. (4:44 min/km) Tänkte att det inte borde vara en omöjlighet.
Vi åkte ned till Säter för att vara där ca klockan 10 för att hämta ut våra nummerlappar. Laila skulle springa halvan med en kompis som hon har hjälpt med träningen i vinter. Sedan gick jag till bilen för att vila och vänta in starten.
Vädret var lite lurigt. Det såg varmt och skönt ut men det var ändå riktigt kallt i luften. Nu hade jag bara tagit med mig korta tajts och t-shirt så det fanns inget att välja på. Men hade jag tagit med mig långärmad tröja hade jag alldeles säkert tagit på mig den.
En kvart före start gick vi från bilen mot startpunkten. Jag joggade några minuter för att hålla värmen och var på startlinjen ca fem minuter innan startskottet. Jag hann prata lite med några kompisar och lyckönska Laila och Ulrika innan startskottet.
Det var rätt så många som startade så det var lite trångt första biten men det var inga problem att komma igång. Efter ca 500 meter kollade jag på klockan. Farten kändes ganska hög och jag trodde att jag hade startat lite för fort. Men, farten var precis den som jag skulle hålla hela loppet. Då kändes det som om det skulle bli en tung dag.
Normalt går första metrarna för fort och sedan får man sänka farten för att komma in i ett behagligt tempo. Men inte idag, nu var det att fortsätta i ett för dagen obekvämt tempo och hoppas på att det skulle släppa längre fram.
Strax före mig hade jag två löpare som jag visste skulle springa helan och jag tänkte haka på där. Men farten kändes för hög och jag fick släppa några meter på dem. Sprang sedan någon kilometer med en klubbkamrat, Björn, som skulle springa halvan. Men vid första vätskekontrollen efter 5 kilometer halkade jag efter Björn. Jag hamnade i ett litet vakuum med löpare strax före mig men utom räckhåll och inga direkt bakom mig. Farten kändes fortfarande otäckt obekväm trots att jag höll planerade 4:40–4:45.
Temperaturen visade sig vara perfekt för löpning. Jag tackade mig själv för att jag hade ”tvingat” mig att springa med t-shirt istället för långärmat underställ och linne. Det hade blivit för varmt.
Det hände sedan inget speciellt fram till Solvarbo där halvan vänder. Men jag började möta horder av löpare och strax före vändningen såg jag inga löpare som sprang rakt fram. Jo, en löpare fortsatte, det var en av de två som jag såg från början. En tjej som sedermera vann damtävlingen sprang ca 40 sekunder före mig. Mannen (den andra av de två) måste ha stannat någonstans för han såg jag ungefär lika långt bakom mig.
Nu när vi kom ut från den skyddande skogen runt Solvarbo gjorde jag upptäckten att det var blåsigt, riktigt blåsigt ute på åkrarna mot Gustafs och vidare mot Torsång där min vändning skulle vara. Som tur var så var det mest sidvind och bara ibland motvind. Men då var det kämpigt och omöjligt att hålla ”rätt” fart.
Avståndet till löparna framåt och bakåt var detsamma kilometer efter kilometer. När jag började närma mig vändningen mötte jag ledarbilen med två löpare som sprang sida vid sida pratandes med varandra! Det såg ut som om de var ute på ett träningspass samtidigt som jag drygt två kilometer bakom sprang för fullt. Sedan mötte jag fler och fler löpare. Tydligen var det några fler än jag som hade valt hela distansen idag.
Tidigare år som jag har sprungit i Säter har jag lyckats öka farten lite efter vänding och hoppades på något likande i år. Men tyvärr, i år fanns inget att ta fram. Tillbaka uppför mot Naglarby i en kraftig motvind tog de sista krafterna slut och sedan var det en kamp resten av vägen till Säter. Frånvaron av långpass började även märkas i benen och jag blev stummare och stummare. Kilometertiderna låg nu hela tiden på någon sekund över 5 minuter per kilometer och det var absolut max vad jag förmådde.
Hur som, jag kom i mål lite över 3:24, jag tappade 5 minuter på andra halvan vilket normalt är för mycket men idag fick det vara godkänt. Jag kämpade hela vägen och gav aldrig upp för smärtan eller tröttheten. Det är den känslan jag får ta med mig.
Men helt klart är jag oroad över att det bara är fem veckor till Comrades och dess 90 kilometer, i år är det även ett ”nedförsår” vilket betyder att benen borde vara fräscha de sista milen i nedförsbacken.
Det är hög tid att försöka ta tag i det där med långpass på de närmaste två-tre helgerna!
Berättelsen finns även på LLs träningsverk:
http://trainingchamp.blogspot.se/
Året började med bra grundträning. Träningstid låg i snitt mellan 100-117 minuter per dag årets första 7 veckor. Det var löpning, cykling på trainern hemmavid samt styrketräning i jobbets gym.
Sedan kom första tävlingen, 4/3; TransGranCanaria 123 km som blev en riktigt tuff tävling.
Läs hela berättelsen här:
http://trainingchamp.blogspot.com/2012/01/adjo-2011-...
Igår gjorde jag en DEXA undersökning. Jag fick min kropp uppmätt ner i minsta detalj. Jag fick t.ex. veta att vänster arms skelett väger 252 gram och hela kroppens skelett 3 417 gram med en densitet på 1,32 g/cm2. För en 51 årig gubbe är allt över 1,30 väldigt bra.
Mina ben väger nästan identiskt lika, 11 191 gram för höger ben och 11 185 gram för vänster. Muskelmassan är 8 812 respektive 8 807 gram för benen. Det känns bra, då måste jag nog belasta benen rätt lika i min löpning. Sämre med armarna, där skiljde det en hel del med övertag för min högerhänta arm.
Jag vet nu också att jag har 1 148 gram bukfett, känns väl som om det går att försöka bearbeta lite! Total fettprocent ligger på 21,1 och total fettvikt 14 297 gram. Mycket onödig barlast där.
Undersökningen gjordes på Ekolsund Heart Centre på Riddargatan i Stockholm. Trots den förhållandevis höga avgiften känns det ändå som en bra investering och ger mig en bättre förståelse i jakten på onödiga gram.
Här gästbloggar jag i bland:
http://trainingchamp.blogspot.com
I år passade Vasastafetten in i vårt tävlingsschema. De föregående åren har vi varit i Chamonix och förberett oss inför Ultra Trail de Mont Blanc (UTMB). I år hade vi otur i lottningen och kom inte med, men det ger i och för sig en garanterad startplats till nästa års lopp.
Men tillbaka till vasastafetten. Jag hade förmånen att få springa i min klubbs första herrlag och hade blivit tilldelad fjärde sträckan, 6,6 kilometer mellan Tennäng och Risberg. Beskrivningen av sträckan:
”Tuff myr/bark löpning uppför. Avslutning med fin terräng och utför på stig i fäbodmiljö.”
Det står även i beskrivningen att det skulle vara 102 positiva höjdmeter. Det var inte för inte som den beskrivningen ingav en hel del respekt. Förberedelserna inför tävlingen hade dels bestått i två pass uppe i Gyllbergen, ett skidparadis på vintern och ett sankmarksparadis på sommaren och dels ett par pass i skogen hemmavid inklusive lite backträning. Även ett par intervallpass med klubben i Mellsta hade klarats av. Jag kände nog mig så redo jag kunde med tanke på den korta förberedelsen (i tid) efter semesterns olika äventyr.
Vi i klubben samlades på fredag eftermiddag för gemensam transport upp till Sälen där klubben hade hyrt tre hus för våra tre lag. Förutom mitt herrlag ställde klubben upp med ett damlag samt ytterligare ett herrlag. I Vansbro blev det stopp för proviantering av viktiga kolhydrater, 5 hekto lösviktsgodis samt en vinchokladkaka hamnade i min påse.
Väl framme i Sälen gjorde min bil en avstickare och kollade första sträckans bana upp till Smågan. Göran och Laila som var med i bilen fick välbehövlig information om vad som väntade dem. Efter incheckningen i Vasabyn blev det middag, jag och Laila (som sprang andra sträckan i damlaget) hade köpt potatissallad och rostbiff. Till det slank en god dryck gjord av malt, humle och vatten ner. Klockan hade vid det laget blivit ganska mycket och efter en del bilplanering gick vi och la oss.
På morgonen duggregnade det. Det vanliga svåra beslutet om klädval kom men det blev ändå korta tajts med tunn t-shirt och med klubblinnet utanpå. Om man ska bli blöt är det kanske bättre med mindre kläder som ska bli blöta. Skorna blev tillslut mina nya La Sportiva terrängskor. Funderade ett tag om jag skulle springa med dubbade orienteringskor men valde alltså terrängskorna istället.
Både klädval och skoval visade sig vara helt ok. Jag frös inget under loppet och greppet kan jag inte klaga på.
Klockan 7 på morgonen satte vi oss i bilen för att åka ned till startplatsen för att släppa av startmannen Göran samt andra sträckans Patrik som skulle bussas till sin startplats. Vi övriga tre i bilen åkte vidare till Mångsbodarna. Vädret hade blivit riktigt dåligt nu med kraftigt regnfall. Det blev att sitta och trycka i bilen väntades på att SMS-servicen skulle säga att Göran hade växlat till Patrik.
SMS:et kom och vi låg två minuter före växlingsschemat och nu visste jag att det var ca 1:15 till start. Efter ett toabesök så började jag gå de 4,5 kilometrarna mot Tennäng där jag skulle starta. När jag hade två kilometer kvar började jag jogga lite och vid en kilometer kvar kom SMS:et att Patrik hade växlat över till Raimo. Nu var det ca 16 minuter till start. Jag ökade lite och sprang av leden och ut på vägen sista biten till Tennäng.
Klädde genast av mig överdragskläderna men behöll regnponchon på mig. Träffade flera andra BLK:are vid min start. Hejade och drog iväg och värmde lite grann på vägen där min sträcka gick strax efter start. Det tog inte lång stund förrän vårt nummer ropades upp vid förvarningen. Fyra minuter till start. Gick in i växlingsfållan och kollade lite på hur de andra lagen gjorde vid växlingen. I år var det ett chip som satt på ett kardborreband. I PM:et stod det att chipet skulle bäras fastsatt på fotleden. Men de flesta lagen som kom in och växlade före oss bar chipet i handen. Att växla så gick betydligt fortare än att behöva sätta fast och därefter ta av chipet från fotleden.
Jag frågade en av växlingsfunktionärerna vad som gällde. Jag fick svaret att det fanns ingen regel för hur man skulle bära chipet. Bara man såg till att chipet hölls nära mattorna vid förvarning och målgång, dvs. om man bar det i handen skulle man böja sig ned och hålla chipet nära mattan för att den skulle känna av och registrera tiden.
Raimo kom och nu låg vi nästan fyra minuter före tidsschemat. Oj, skulle resten av laget göra vad som var planerat skulle vi kunna gå under sex timmar! Jag fick tag på chipet. Raimo hade haft det runt fotleden men jag bar det i handen. Jag blev ganska snabbt omsprungen av en annan löpare men jag öppnade så hårt som jag vågade. Banskissen hade som sagt gett respekt med sig. Första kilometern var dock ganska lättsprungen med omväxlande underlag men sedan fick vi svänga av stora vasaloppsleden och sprang in på en smal, blöt och lerig vandringsled. Nu började det också att luta emot lite. Farten sjönk men jag tappade inte så mycket på löparen som tidigare hade sprungit om mig.
Fortfarande var ansträngningen precis vad jag vågade. Kollade lite snabbt på klockan och såg att jag höll en bit under fem min/km och var ganska nöjd med det. Underlaget hade nu bytts mot bark, ibland rätt så fast underlag men ibland sjönk skorna djupt ned i barken. Det blev mer och mer uppför och löparen hade fått en större lucka framför mig. Men nu började jag närma mig en annan löpare istället och tog sikte på honom. Bit för bit kom jag närmare och jag började tvinga mig att hålla en klart obehaglig fart. Jag hade nog trots allt läst lite fel på banskissen för jag trodde att uppförsbacken skulle ta slut när det var tre km kvar men den fortsatte så långt man kunde se efter att den skylten passerades. Hmm.
Jag kom ikapp löparen och passerade. Jag såg tre andra löpare framför mig nu på barkgatan, men de var långt framför mig. Det var bara att försöka jobba på och inte tillåta sig några vilopauser eller bekvämlighetsfasoner. Två kilometer kvar och jag började ana toppen på backen och tänkte att det var dags att kräma ur det sista ur kroppen. Längtade till det som banbeskrivningen beskrev som ”utför på stig i fäbodmiljö”. Min plan innan var att jag skulle ha kraft kvar för att verkligen kunna forcera på den biten. Och jag hade krafter kvar. Det började gå undan. Jag sprang så fort jag överhuvudtaget kunde neröver. Stigen var fin och jag hittade ställen att placera fötterna på. ”Träningen” från loppen i alperna gjorde absolut sitt till.
Sista biten av sträckan var en stor grusplan och jag kunde se växlingen långt där framme. Jag började känna av farten och stapplade till lite, men jag fick tillbaka balansen och kunde fortsätta sista biten mot växling. Jörgen stod där och jag kunde lämna över chipet. Fasiken vad trött jag var. Jag hängde över växlingsräcket säkert en minut innan jag kunde flytta på mig. Men loppet och stafetten var över för min del. Nu var det mina lagkamrater som skulle göra resten.
Det var länge sedan jag låg på så hög puls rätt igenom ett helt lopp. Snittpulsen var 95% av max och sista biten 99% av max.
Min tid blev 28:30 vilket gav en delad 14:e plats i herrklassen och en delad 23:e plats totalt på den sträckan. Jag är toknöjd med tiden och min insats. Jag hade dessutom gett oss ytterligare 30 sekunders marginal mot vårt schema. Tyvärr råkade sedan vår 6:e löpare ut för en fotskada alldeles efter start och han fick linka sista 14(!)kilometrarna till växlingen och tappade därmed åtta minuter mot schemat. Men det är väl också tjusningen med en stafett att allt kan hända. Både positiva och negativa saker. Vi kom i alla fall i mål på 6:11:44 och fick en 17:e plats i herrklassen av 118 lag och en total 25:e plats av 415 lag, och det med ett lag med en medelålder av 47 år. De borde införa en Masterklass (50+) om tre år i Vasastafetten, då skulle vi bli giftiga.
Texten och en hel del annat kan även läsas här:
http://trainingchamp.blogspot.com
