[X]

Fettförbränning

hjälp mig, hur ofta i veckan ska man träna????

Nu har jag varit ganska flitig härinne ser jag. Men nu är jag inne i en period då jag inte mår så bra. Är så fokuserad på min vikt och tränar ganska mycket, känner nu att jag börjar bli trött på allting och är stressad också.

Men jag hoppas ni kan hjälpa mig med en sak.
HUR OFTA är lagomt att träna per vecka och hur LÅNG ska passet vara? Jag känner att jag tränar i stort sett varje dag. Jag prioriterar bort allt annat och planerar alltid hur jag ska träna under veckan, det gör mig stressad och jag glömmer bort att fixa annat som kanske är viktigare att göra.

Jag mår dåligt om jag inte får träna, men jag känner att jag behöver få stopp på det här, jag vill tycka det är kul och träna. I bland tvingar jag mig själv att träna, oftast blir det bara ca 30-40 minuters kondisträning 3-4 och 50-60 min styrketräning 2-3 ggr i veckan. Jag tycker det låter mycket. Vill kunna bara ligga och koppla av utan att få dåligt samvete för att jag inte tränat något.

Snälla hjälp mig och tala om hur ofta jag kan träna i veckan utan att behöva oroa mig för vikten, jag vill gärna gå ner lite i vikt, eller så se till att inte gå upp. Har också lite svåret och unna mig det goda.
Det kommer ta lång tid innan jag ändrar på mig, har varit så här i ca 3,5 år nu. Orkar inte med det här mera... Min man försöker hjälpa mig, men jag blir bara så arg på honom, stackarn.

//Ingrid.
 

2009-05-05 09:42
Hej Ingrid!

Blev lite ledsen när jag läste ditt inlägg! Smiley
Jag föreslår att du drar ner lite på träningen, se till att du har 2-3 dagar i veckan i stället som är "dina dagar" förslagsvis Tis, Tor Söndag - att stressa iväg varje dag för att träna blir ju lite jobbigt i längden.
Känner du att det är för lite träning se då till att passen blir lite längre istället.
Kan du cykla till jobbet är det en bra lösning för att skapa dej tid till vardagen!

När det gäller vikten så tycker jag Hälsovakten är ett bra program för att hålla koll på vad du äter: http://www.halsovakten.se/index.asp

sist men inte minst glöm inte att unna dej 2 dagar i veckan till "myskvällar" där du kan fuska lite med kosten och bara leva!
Hoppas att mina råd hjälper och fungerar för dej!



 

2009-05-05 10:44
Hej Mikael Wik!

Ja, jag tycker det är så jobbigt. Trodde aldrig jag skulle hamna i det här "träsket".
Det är så svårt för jag tycker att jag går upp i vikt så fort jag tänker på mat eller om jag inte tränat något.

Jag jobbar olika dagar och brukar då passa på och träna i närheten av jobbet, jag har ca 25 minuters cykelavstånd till jobbet, det är ju hur bra som helst. Jag försöker cykla så ofta jag kan, men jag tycker det inte är något träningsform. Jag är kanske lite tokig...

Träna lite längre, det skulle jag vilja men min kondis och vägarna verkar ta slut fort, men jag ska försöka göra mitt bästa för att träna mera på det. Det är vad jag strävar mot, det kanske låter som att jag kommer med bortförklaringar, men..

Jag försöker unna mig gott på fredagar och lördagar, mest lördagar.

Men räcker det med att jag kondistränar 2-3 ggr i veckan och styrketränar 2 ggr i veckan? Går det bra att kombinera styrketräningen med kondisträningen, allstå kondisträna senare på kvällen?

Jaa, måste försöka bryta det här, har försökt några gånger men sen är jag tillbaka i träsket. Hälsovakten får jag kolla inne på senare, gillar inte att räkna kalorier och så, men kanske är det lika bra.

Tack för ditt tips och råd.

//Ingrid
 

2009-05-05 10:58
Hej!

Jag tyckte också det var tråkigt att läsa ditt inlägg. Träning ska man ju må bra av! Försök släppa kraven och hitta lusten till träning igen. Ta det lite lugnare någon vecka, lyssna på din kropp, kanske prova någon annan träning (cykling till jobbet är utmärkt vardagsmotion, underskatta inte det). Eller som tidigare inlägg, längre pass, dessa kan ju vara mindre intensiva så kanske du orkar?

Rädslan för att gå upp i vikt kan jag förstå, men jag tror inte den är befogad, det är viktigt att kroppen får vila ibland också. Försök att vara extra noga med kosten, med regelbundna mellanmål och väl sammansatt kost, då kommer inte det där suget att äta onyttigt. Och förhoppningsvis saknar du träningen om du tillåter dig att dra ner på tempot lite grann!

Jag har inte så mycket konkret att komma med men jag hoppas att du hittar din träningsglädje igen, för jag antar att den funnits tidigare?
 

2009-05-05 11:16
Det låter på dig som vikt- eller fettnivåkontroll är det viktigaste för dig, och du undrar hur mycket du behöver träna för att nå detta mål?

Är det fettnivåer du främst kämpar med ska du flytta fokus från träning till kosten. Din vikt styrs helt primärt av hur mycket du äter, dvs det är mycket enklare att reglera sin vikt genom att ha koll på kosten än att tex öka sin träningsmängd.


 

2009-05-05 11:41
Hej Annika & Johan!

Jo, jag har haft stor gläjde av träningen tidigare och har det fortf. nu, men har börjat lessnat lite då det ofta är samma typ av träning och jag hinner inte åka iväg och träna nytt.

Ja, det är så jobbigt och tråkigt att känna så här. Jag vill träna för att må bra och jag känner mig piggare och orkar mer efteråt. Men jag har inte lika mycket tid till det egentligen att jag prioriterar bort annat.
Jag ska försöka och träna lite mindre nu framöver, får prova en period och se om det påverkat vikten något. Är lite rädd och orolig för det. Men jag måste få stopp på det. Tur att min man är så snäll, men tycker så synd om honom då jag måste planera min dag innan vi gör något tillsammans.

Jag har svårt och se mig normalviktig, är 157 cm lång och väger 58 kg och skulle vilja gå ner till 55 kg, men lite svårt nu när jag styrketränar. Jag blir alltid så hungrig efter 1-2 timmar. Har inte kunnat känna något mättnadskänsla, men jag ser till att inte äta många portioner, och jag äter regelbundet. Har fått höra att jag äter för ofta, men det bör man ju göra, eller?

Det är ju mycket reklam om viktnedgång nu också så att man blir galen. Men jag ska försöka och minska på träningsdagar. Återkommer och berättar sen hur det gått, om jag nu kommer i håg.

//Ingrid.
 

2009-05-05 12:14
Det är helt och hållet mängden mat som är det viktiga, om du äter 4 eller 8 gånger om dagen har försumbar påverkan. Så ät det antal mål om dagen som passar dig, en del gillar att äta sig lite mättare ett fåtal gånger om dagen, medans andra hanterar hungern bättre genom att äta många små mål.

Vi upplever alla hunger vid viktnedgång olika, en del människor får kämpa oerhört, medans andra knappt känner av att de ligger på kaloriminus.


 

2009-05-05 12:22
Johan.
Ja, jag är matglad, men jag frossar inte i mig mat och äter nyttigt, så gott jag kan.

Ja, men som jag skrev förut, så ska jag tom nu testa och träna mindre. Vi får se efter några veckor hur det gått, om jag lyckats i några veckor...

//Ingrid
 

2009-05-05 12:31
Ingrid, Du har inte funderat på om Din träningsmani, fixering vid vikt/mat, rädsla för viktuppgång och det dåliga samvetet om träningspass uteblir, kan vara ett uttryck för något annat?

Tyvärr tror jag inte att minskandet av antal träningspass, Hälsovakt m m kommer att lösa "problemet". Eftersom Du uttryckligen inte mår bra just nu och kallar situationen för "träsk", och känner att Du "måste få stopp på det här".

Kognitiv beteendeterapi kan hjälpa människor att förändra sitt tänk kring saker och ting. Kanske är det något för Dig?

Dina inlägg berörde mig också. Smiley
 

2009-05-05 13:06
Sylvia.
Ja, jag har faktiskt också funderat på att träffa någon för att prata om det här, men är rädd och vet inte vilken som är bra och är rädd att jag inte får hjälp därifrån och så kostar det ju en del. Men vet ni någon som skulle vara bra t.ex från läkagrupp eller någon psykolog? Kanske lite svårt och tala om för mig, när jag inte vill berätta var jag bor. Men det är en mellanstor stad i mellansverige.
Mina släkt vet inte om det här, då jag inte riktigt vill prata med dem och oroa dem med mitt problem.

Finns det någon som ni rekommenderar eller har ni upplevt det själva, och har det hjälpt?

//Ingrid.
 

2009-05-05 13:37
Kanske Du kan försöka via Din arbetsplats, typ företagshälsovården? De brukar ha beteendevetare som jobbar med bl a sådant här.

Ett annat alternativ kan vara den läkare Du brukar gå till på vårdcentralen/sjukhuset. Då kan Du få en remiss någon terapeut/psykolog via läkaren.

I min hemstad finns en vuxenpsykiatrisk mottagning. Kanske det finns något liknande där Du bor?

Jag tror dock att Du behöver bena ut det här, om jag läser mellan raderna.

Hoppas inte att jag har trampat Dig på tårna, Ingrid. Men som Du mår nu, och med inblick i hur Du tänker, så känns det som att minska ner på antalet pass inte skulle hjälpa. Inte just nu iaf.
 

2009-05-05 13:56
Hej Ingrid!
Jag kanske ska blanda mig in, eftersom jag har själv erfarenhet av att träna för mycket och var alldeles för besatt av träning och vikten.. Jag gick till en personlig tränare som fick ordning dels på hur många träningspass jag tränade ( nu snackar jag om att jag tränade dubbla, och gärna trippla pass) på SATS och åt för lite, vilket resulterade i att jag bröt ner kroppen och ingenting fungerade.. Min personliga tränare satte stopp för de extra träningspassen (ibland behöver man lite extra koll från andra) sen fick jag inte träna mer än 5 dagar i veckan.
Det var OK att köra typ Dansstep och Yoga men aldrig BOdypump OCH typ Muskel eller BodyCombat eller något annat riktigt ansträngade pass.. då är det för mycket för kroppen.
Kan också tillägga att efter att jag har slutat med att vara så besatt av att träna hela tiden, släppt in mina egna kvällar då jag tar det lugnt efter jobbet så har jag gått ner 6 kg och innan dess har det inte varit möjligt.

Ditt inlägg berörde mig verkligen Smiley så jag kände att jag ville bidra med något.

Psykmottagning låter lite hårt men personlig tränare, en bra sådan har både tystnadsplikt och har riktigt bra koll på träningen så det är en riktigt bra kombination om man vill dels prata ut och dels kombinera det med träningen och kostnaden? Ja, en bra psykolog (privat) kostar typ runt 550 -650 per 45-50 minuter.. du får en personlig tränare för 550 SEk per timme om du köper strötimmar och det blir billigare om du köper fler. Dessutom det där med Hälsovakten finns som ett "paket" på SATS vet jag, tillsammans med en Kostcoach, en personlig tränare som är utbildad just inom kost.

Lycka till och uppdatera mig gärna hur det går!

/Julia
 

2009-05-05 22:26
Julia, det var verkligen spännande att läsa hur Du tog Dig ur det hela. Smiley

Men reagerade lite på att Du tycker att psykmottagning låter hårt? Varför tycker Du det?

Nu menar jag absolut inte att alla som är besatta (definitonen av besatthet är ju ytterst individuell) av något ska söka psykdoktor, men när man börjar må dåligt av det man är besatt av, så nog tycker jag att man bör ta reda på VARFÖR. Eller? Fick Du svar på varför Du var besatt av träningen och vikten? Eller "behandlade" man bara symtomen?

Bara en fundering.
 

2009-05-05 22:36
Hallå!
Jo, jag var väl mer "träningsnarkoman" som bara tyckte att träning var det roligaste jag visste och inget annat, och att gå till psykdoktor, kan säga att jag är stelopererad i ländryggen för spinal stenos och diskbråck så att INNAN de fick förslag från mig (!) att jag behöver skickas till Magnetröntgen så skickade de mig till massa olika psykologer, arbetsterapeuter och psykiater som var specialiserade på smärtproblematik (alltså sådant som man tror sig ha och inte har fysiskt) smärtkliniken har såna. Så efter att blivit skickad till olika såna instanser och att inte ha blivit trodd att man faktiskt HADE ont i ryggen (jag var bara 22 till 24 år) visserligen, men det skulle kanske inte behövas göras en steloperation om det inte skulle gått så långt som det gjorde. Så jag har väl erfarenhet av att psykdoktor faktiskt inte hjälper utan en person som faktiskt har träning som sin specialitet och dessutom har tystnadsplikt är riktigt bra. Jag var väl inte så besatt av vikten att jag bantade utan jag levde vanligt och unnade mig lite glass och sånt ibland, men det visade sig att jag åt för LITE och för SÄLLAN. Så det var mitt problem som är löst med mer regelbunden träning med två vilodagar i veckan och 5 måltider om dagen. Så jag har inte så mycket förtroende för varken läkare eller några inom det området, eftersom innan Magnetröntgen svaren kom, så blev jag friskförklarad och sjukpenningen drogs tilllbaka efter att svaren kom och läkaren ringde upp mig och sjukskrev mig med omedelbar verkan och retroaktivt.. haha.. det är nästan som att man skulle skriva en bok ju...
Tycker att läkarna borde ha mer förtroende för sina patienter och inte döma ut de efter åldern, bara för att en patient inte gnäller så betyder inte att den personen inte har ont, det fick jag fan för, att jag inte gnällde över min ryggsmärta under läkartiden i 50 minuter hos läkaren.

Så mitt tips är fortfarande personlig tränare!
 

2009-05-06 08:14
Här håller jag med Julia. Inte att rådet om psykdoktorer är hårt, det är inte hårdare att gå till en sådan än till en "vanlig" läkare enligt min syn att se på det.

Men däremot att en personlig tränare (om man har turen att träffa rätt person) kan göra underverk med synen på träning, mat etc etc. En PT som hållt på länge har skaffat sig en gedigen erfarenhet och med all sannolikhet träffat och hjälpt många med liknande problem. Många tror nog att en PT bara jobbar med att "sparka igång" folk - men det är fel. Smiley Att just hitta rätt balans på träningen är en väldigt vanlig anledning till att folk skaffar PT.

Jag har i alla fall fått otroligt mycket hjälp av min tränare. Smiley
 

2009-05-06 08:44
Vill först TACKA alla som kommenterat mig. Trodde att jag skulle få spydiga kommentarer, men icke. Det känns så bra att skriva och berätta härinne, jag har inte berättat det för någon, förutom för min man så klart.

Jaa, det där med företagshälsovården eller liknande inom jobbet låter ju bra, men jag vill inte att de på jobbet ska få veta, samt så träffar jag dem ibland, är rädd om det skulle råka komma ut.

Jag har funderat på personlig tränare, men är lite osäker för jag känner att jag behöver prata ut hur jag känner mig, de är ju inga psykologer och jag ser inte psykologer som något hemskt. Men det jobbiga är bara att börja med det och är orolig att det inte ska hjälpa.

Jag får kolla runt lite och se hur det blir, det finns några ställen som verkar kunna ge hjälp. Det är ju också en kostnadsfråga, kan ju inte precis punga ut hur mkt pengar som helst..

Ja, jag ska försöka skriva ett inlägg härinne någon dag och berätta vad jag beslutat mig för och hur det gått.
Ska nog kolla upp detta nu på en gång innan jag ångrar mig.

TACK alla!! Det har verkligen hjälpt mig lite nu, det känns lättat o få skriva ut hur jag känner mig. Min mamma vet tyvärr inget om det, vill inte precis oroa upp henne.

//Ingrid.
 

2009-05-06 09:35
Ingrid, alla inom företgashälsovården har tystnadsplikt, så Du behöver inte oroa Dig för att kollegorna ska få veta något.

Jag tror inte en PT är lösningen på Ditt problem. Inte för att jag förringar en PT:s kompetens, men vissa bekymmer behöver en annan nivå på kunskapen. Speciellt inom beteendevetenskap.

Hoppas det går bra för Dig, Ingrid. Smiley
 

2009-05-06 09:54
Sylvia. Ja, jag vet att de har tystnadsplikt, men min arbetsledare vill gärna veta att vi besöker dit och då kanske hon börjar undra. Ja, men vi får se hur jag gör.

Ja, jag tror också det är bättre att träffa någon psykolog och sedan även kanske PT för att få ett program på hur jag ska träna.

//Ingrid.
 

2009-05-06 11:13
Hej Allihopa!

Det är ju klart en kostnadsfråga, därför finns det ju olika paket som passar de flesta med både tunna och tjocka plånböcker. Jag har träffat 6 st personliga tränare (de har slutat och gått vidare) så därav bytet under förra året men vissa av de är utbildade just inom kognitiv beteendeterapi eller något liknande, det finns faktiskt sjukgymnaster som också är personliga tränare (min första tränare var det). Så vissa väljer att lägga ner pengar på PT andra på dyra resor, det handlar också om en prioritering. Jag har fått otrolig hjälp av min tränare och inte bara den fysiska biten (jag saknade knappast motivation) utan jag har fått en helt annan syn på allting och blivit superharmonisk!

Så Ingrid, en tränare, om man träffar rätt person, riktigt bra (jag har träffat några stycken på mitt gym) som har fått hjälp av personliga tränare just både mentalt och fysiskt att förändra syn på saker och ting. Man får chansen att reflektera och bolla saker med en person som förstår och lyssnar på en..
Jag tror också att det är inte kompetensen som det ligger i utan personkemin mellan två personer. Det finns många läkare som inte borde vara läkare..
Talar av min egen erfarenhet...

Återkom Ingrid gärna med uppdatering!
 

2009-05-06 11:19
Vad du än väljer för väg så riktigt lycka till Ingrid. Bara att du berättat för någon annan hur du känner och vad du vill ha hjälp med är ett steg i rätt riktning. Smiley  

2009-05-06 12:49
Jag tycker att Sylvias förslag låter bra. Det som du beskriver, Ingrid, låter det som att du behöver prata med någon som kan hjälpa dig att se på hur du tänker och lever just nu. Jag tror inte att alla personliga tränare är utbildade inom detta och kanske inte heller inriktade på det. Sedan tror jag att en PT senare kan hjälpa dig med att lägga upp ett hälsosam "träningsprogram" när du är redo för det.
Jag kan rekommendera kognitiv beteendeterapi eller kognitiv psykoterapi. Det är inga psykdoktorer precis, utan personer som är specialiserade på att hjälpa personer att hjälpa sig själva. Ju förr du tar tag i det, desto förr slipper du må dåligt!
Lycka till!
 

2009-05-07 10:28
Hej alla som skrivit inlägg!

Ja, jag ska fortsätta och kolla upp detta här, och kanske försöka prata med en nära vän till mig som även tränar, men inte lika mycket som jag, eftersom hon lyckades sluta med det för några år sedan. Vi får se om jag pratar om det med henne.

Denna här veckan har jag varit duktig, om jag ska vara ärlig, tränade crosstrainer 45 min i tisdags, igår promenerade jag 30 min idag styrketränade jag 55 min och sen hinner jag inte träna något alls över resterande av veckan tror jag. Det känns jobbigt just nu, men har man inte tid så har man inte det och det finns vänner som vill träffa mig, så jag får prioritera dem nu. Får se hur jag mår på söndag. Kanske hinner jag med något träning på söndag.

Ja, men man ska väl försöka själv först och se, men tror ändå jag kontaktar någon. Helgerna är alltid värst för mig, men jag ska unna mig något gott till helgen och njuta av ledigheten.. Smiley

//Ingrid.
 

2009-05-07 11:46
Har du verkligen så stora problem att det kräver psykolog hjälp?  

2009-05-08 22:39
Johan
Det beror på vad man själv tycker. Kanske inte just psykolog, men någon form av KBT eller PT eller någon som vet om kost & träning.

Jag har tänkt på min vikt hela tiden och det gör att jag inte fokuserar på annat och har lätt för att glömma vissa saker.

Vill ju kunna tänka på annat som är roligt och inte behöva tänka på att inte äta onyttigt och få dåligt samvete av det. Samma sak gäller för träningen, missar jag en dag då är hela dagen förstörd. Så ska det väl inte behöva vara, så därför känner jag att jag behöver prata med någon...
 

2009-05-09 10:41
När vardagen börjar påverkas i negativ riktining av ens sätt att tänka och vara, tycker jag att det är klokt, och modigt, att ta reda på varför man tänker som man gör. Kanske man kan få "verktyg" till att börja förändra tänket kring, i detta fallet, mat, dåligt samvete och vikt.

Ingrid, jag tycker Du är ruskigt modig som ändå vill berätta om detta, och söka upp nån att prata med.

Tänk så många själar det finns som lever med konstant dåligt samvete för att de äter ett wienerbröd till tre-fikat och direkt börjar fundera på hur detta ska förbrännas. Eller som slutar fungera normalt bara för att de missr ett pass eller ökar två hekto i vikt över helgen.

Hoppas det ordnar sig för Dig. Smiley
 

2009-05-09 17:10
Jag tror det är väldigt många som dras med sådana tankar, även vad gäller andra komponenter i livet än träning. Städning, jobbet, skolbetyg, nyttig mat, utseende etc etc.

Det är inte lätt att leva upp till alla ideal....
 

2009-05-09 20:40
Sylvia.
Ja, det var inte lätt och lätta mitt hjärta för okända folk, men det känns ändå lite lättare att göra så, än för nära vänner. För de flesta viftar bara bort och säger att jag ser bra ut och behöver inte alls bekymra mig över vikten och så. Men de förstår inte hur jag känner mig innerst inne.

Samt så har jag läst mycket härinne och ser att ni alla ger så kloka svar.
Ja, om jag ska leva i minst 50 år till, så måste jag sluta med sådana tankar. Någonstans måste man börja.

Det där om wienerbullen, känner jag mycket väl till. Jättejobbig känsla, man vill så gärna äta, men vill ändå inte.

Tycker synd om de yngre människorna som redan är smal och har sådana hemska tankar.

//Ingrid
 

2009-05-09 21:27
Fia-Lotta, så sant som Du säger. Men i mina ögon är det den enskilde, och allenast, den enskilde som sätter de kraven på sig själv.

Ingen i min omvärld "kräver" att jag ska ha ett kliniskt rent hem eller vara den mest oumbärliga personen på jobbet. Eller att jag ska proppa min kropp med "nyttig mat".

Det är bara jag själv.

Sen hur jag själv mår, med dessa ständiga "självkrävande" krav, är en annan femma.
 

2009-05-09 22:12
Ja Sylvia, visst är det så. Att man sätter många krav själv alltså. Men det har nog inte så stor betydelse var kraven kommer ifrån för hur man mår om man inte kan hantera det.  

2009-05-10 07:34
Så är det säkert, men det jag ville påskina är att "min" självuppfattning oftast är grunden till vilka krav och hur mycket krav jag ställer på mig själv.

Någon som tänker "jag presterar, alltså finns jag" och slår knut på sig själv för att hinna med och göra så mycket som bara går, av oro för att inte bli omtyckt, uppskattad, bekräftad osv har betydligt större risker att börja må dåligt av sitt tankesätt och agerande. Detta tänket är applicerbart nästan överallt, även inom vår värld, tränings-vikt-kostvärlden.

En annan som tänker "jag är, alltså finns jag" har en helt annan självbild, och vet att h*n duger precis som h*n är, oavsett om några kilon sitter fast, frysen gapar tom på kanelbullar eller man säger nej till att stå och sälja korv på sonens hemmamatcher för att man inte hinner.

Sin självbild, och effekterna av den, är svår att komma tillrätta med själv om den har fått sig en törn, eller aldrig varit tillfredsställande. Dvs innan man vet hur man ska göra. I det läget är terapi i någon form en väldigt bra hjälp på vägen.

Några tankar bara, så här en solig söndag. Smiley
 

2009-05-10 12:59
Det verkar när jag läser inläggen ovan som att många regerar mycket starkt på ordet "psykolog", något jag upplevt även i min omgivning. Att det ofta finns en idé om att man måste må väldigt dåligt psykiskt (ungefär halvvägs till sluten vård) för att träffa en psykolog.
Så bara för att mildra diskussionen lite: för det första, en terapeut behöver inte vara utbildad psykolog. För det andra, så kan man träffa både psykolog och terapeut för att få stöd i tillvaron, för att få verktyg att ta sig igenom en jobbig period, för att bearbeta både mindre och större trauman etc.
Förtydligande: att träffa någon som är proffs på att hjälpa folk bearbeta och förändra sitt tänkande är alltså inte en sån stor grej. Jag ser inte att det skulle vara någon skillnad mellan att träffa PT och en terapeut, men det ena handlar om praktik och teori kring kropp och träning, det andra om vad som rör sig i huvudet överlag.

Att träffa en psykolog/terapeut när man mår dåligt borde inte vara mer uppseendeväckande än att träffa en läkare när man brutit armen.
 

2009-05-11 11:00
Ingrid; JAg tror att du är på god väg att tänka rätt, bara det att du är MEDVETEN om det du berättar säger en hel del. Det finns många som inte berättar och bara blir mer inneslutna i sig själva och till slut så rinner bägaren över helt enkelt. Hade en kompis som fick anorexia, ingen såg det tills det var så att hon hade gått ner så många kilon att hon föll ihop (vi pratar om en tjej på 15 år som fortfarande bodde hemma) så hon blev inlagd på sjukhus för ätstörningar (tränade väldigt mycket och åt otroligt lite).

Min PT säger så här: Man ska unna sig att leva emallanåt, kanske en bulle i veckan? Eller säg, lördagsgodis? Kanske en bytta glass en gång i månaden?
Ja, det finns många varianter.. eller börja med många bäckar små, som att sluta med socker i kaffet, som jag fick börja med för några år sedan, när man är van vid det så blir det inte så gott med godis och allt det andra som kan locka...
Bara lite tips Smiley

 

2009-05-11 19:14
Hej!
Ja, nu har jag funderat i några dagar och ni ska verkligen ha en stor TACK från mig. Smiley
Ni har verkligen hjälpt mig mycket, jag har själv försökt minska på träningsdagar och det kändes bra. Men vi får se efter några dagar eller veckor hur det gått, det beror på hur jag mår också. Jag mår just nu bättre och känner att jag hinner koppla av och tänka på annat, känner inte mig lika fokuserad. Men vi får se, för jag har undvikit vågen, men skulle vilja se om det visat något resultat. Som jag skrev förut, så verkar jag gå upp så fort jag inte tränat något, så nu känner jag att jag måste kika hur mkt jag väger.

Jag tror också att jag börjar med att prata med PT, för det är iallafall gratis, för mig som har möjlighet till att få det. Sen får vi se, kanske blir det hos hälsovård som Landstinget inom mitt jobb erbjuder. Men jag tycker jag har fått mycket hjälp och tips av er härinne, ska ni veta!! Smiley

Jag kände också i helgen att jag kunde unna mig extra gott utan dåligt samvete. Hoppas verkligen det fortsätter så, men jag vet att det kan vända sen när det blir höst - jag är extra deprimerad då. Brukar då må riktigt dåligt och allt bara suger.

Men en fråga...... Jag ska med på vårruset i veckan, men hade tänkt styrketräna lite på samma dag då jag är ledig samt hittar inte bra dag att styrketräna på. Är det en dum idé?? Har ju läst att man inte bör kondisträna samma dag man styrketränar och det har jag även fått höra av min PT där ja gymmar. Men läste här att det går och även sett folk göra det.

// Ingrid.
 

2009-05-12 13:36
Ingrid, kul att Du verkar vara på rätt väg gällande vilket stöd Du vill ha och att Du på eget sätt har lyckats skära ner på träningen och fått rätsida på allt det andra. Smiley

Sen läser jag ändå i slutet på inlägget: "Men en fråga...... Jag ska med på vårruset i veckan, men hade tänkt styrketräna lite på samma dag då jag är ledig samt hittar inte bra dag att styrketräna på."

Då funderar jag lite; hur var det nu med att minska ner på träningen och ändå vara nöjd med Din insats?! Visst går det att köra dubbelpass vissa dagar. Det gör jag själv. Men iom Din önskan om att förändra Ditt tänk ang mängden, vikten och det dåliga samvetet så undrar jag bara lite...

Mitt råd är, fokusera på Ditt lopp. Du hinner styrketräna en annan dag.

Stort lyckat till på Vårruset! Smiley
 

2009-05-12 17:35
Sylvia.
Ja, jag vet att det kanske blev tokigt med det där frågan. Men tänkte att man kanske kunde göra det, så att man "spar" på tid och slipper göra det en annan dag då jag inte kan. Men i första hand har jag tänkt koncentrera mig på ruset, men är så sugen på att styrketräna, tycker det är så kul! Men nej, jag ska inte styrketräna! Smiley
Får lyssna på er, kloka folk på Funbeat.

//ingrid
 

2009-05-12 19:45
Ingrid: Jag tror att det kan hjälpa många när man inser att man är långt ifrån ensam om att vara lite "träningsfantatiker" in absurdum. Att det inte är så himla dramatiskt egentligen. Jag har pratat mycket med min PT om förhållningssätt till träning och det har i alla fall gett mig mycket. Smiley En PT med lång erfarenhet har nog hört och sett det mesta, många har en tendens att bli väldigt öppna mot en duktig PT. Och då menar jag inte duktig på att bara lära ut träning, utan en PT med stor förmåga att läsa av människor och se det som finns bakom träningskläder, svett och prestationer..... En duktig PT fokuserar inte enbart på träningsresultat utan på hela kunden - insida som utsida. Smiley  

2009-05-12 20:07
Hej Fia-Lotta Hurtbulle!
Ja, PT är säkert duktiga och kan mycket, så därför ska jag försöka se till och få en tid med dem för att få tips och råd. De ser ju mig på gymmet och kan kanske se vad jag bör äta och hur jag bör träna.

Vi får se om de kan hjälpa mig, skulle mest vilja veta hur jag ska äta rätt. Det är så svårt, jag är jämt hungrig och HATAR att räkna kalorier och så. Vill inte slösa min tid på det, tyvärr.. Vi får se sen hur det går.

//Ingrid

 

2009-05-12 22:18
Ibland är det ju ett stort steg på vägen att bara stanna upp och inse att det man håller på med inte är sunt, som du gjort här. Att ta upp huvudet ur sanden och förstå att man behöver hjälp/vägledning. Sen behöver du säkert gå vidare - med PT/KBT/psykolog, men bara att komma till det steget att man erkänner för sig själv är stort!

Heja dig, hur du än väljer att gå vidare!

Jag hade en period i mitt liv när jag mådde uselt (inte i samband med träning), någon slags livskris. Då slogs jag av hur svårt det är att veta var man ska vända sig, innan allting brakar liksom. Hur säger man (hej, jag tror jag håller på falla ihop, kan du hjälpa mig?!!?)? Var går man? Inte helt självklart och det är lätt att man tänker "det går över" eller "mina problem är inte SÅ stora" och liknande. Antar att du kanske också känner dig så, lite vilsen.

Nu hade jag tur, min chef märkte att allt inte stod rätt till och såg till att jag fick komma till företagshälsovården och allt hann bli bra på ganska kort tid.
 

2009-05-13 09:38
Annika Ödmark Larsson

Ja, man upplever nog något form av kris i livet. Men det är inte kul när det har pågått länge och då kan det bli svårt och ta ut sig ur det.
Jag är visst duktig på att dölja om hur jag mår. Jag har ju varit så här i 3 år och ingen har sagt att jag verkar ha gått för långt, de tycker jag tränar mycket ja, men de vet inte hur jag mår, egentligen. Bara min underbare man vet, och han försöker hjälpa till, men det blir bara fel för han har ingen erfarenhet av detta.

Ja, ska se med min PT på gymmet om de kan ge tips. Men jag tycker det är jobbigt och berätta för någon, som jag kommer att träffa i fortsättningen. Men det är värt ett försök.

//Ingrid.

 

2009-05-13 10:01
Jag förstår dig, och att det hållt på länge. Just därför tycker jag det är ett stort steg att du börjar fundera på att göra någonting åt det. De omkring dig kanske inte vet, men din man vet och du har frågat runt lite här. Alltså är du kanske nu mottaglig för att få hjälp att ändra ditt beteende! Du har ju så smått börjat och det kanske är början på en vändning, även om den kommer att ta sin tid! Lycka till!  

2009-05-13 10:08
"Dina inlägg berörde mig också. "

Ursäkta om jag livar upp den här tråden; jag tycker den var så intressant. Instämmer med övriga: Tack, för att du berättade Ingrid O.
Jag tror det är kan vara ganska lätt att slå över på ett eller annat vis, träning eller städdille, arbetsnarkoman, shopaholic osv.

Vi skojar om det en hel del här ibland också eller hur?
Jag tro att en bra PT mkt väl kan vara den som kan bedöma när ens träning är vettig och rimlig och därför hjälpa en medden insikten, medan terapeuten tar den andra änden som ngn skrev, varför har man så svårt att sätta gränser?

Ibland finns det dessutom folk runtom som villigt berättar hur många kalorier det är i vad man äter, eller undrar om man _verkligen_ ska ha tre kulor på glassen?

Eller omvänt betraktar en som galen asket för att man springer två gånger i veckan och _inte_ tar två bitar tårta, fast man inte är synbart överviktig.
Folk har så mycket åsikter, och för gärna över sina egna behov och nojjor på en, och det där kan man behöva hjälp med att reda upp, och få en professionell bedömning av vad som är "lagom" och kontruktivt.
min 50-öring.
 

2009-05-22 17:03
Nu har jag inte läst igenom alla inlägg ovanför, så hoppar bara in Smiley

Jag är på gränsen där du är idag. Jag måste träna, men har jag inte ätit bra under dagen (ex. om jag bara ätit fikabröd på em) så hoppar jag över träningen helt, oftast blir det då att jag äter mer sött på kvällen.

Var nyss på undersökning på företagshälsovården och vi kom fram till båda två att jag måste hitta fokus och fokusera på allt här och nu, inte om en månad och inte om träningspasset ikväll - utan hur mår jag just nu, vad gör jag just nu. Sen också att jag inte ska fokusera så mycket på maten, utan äta allsidigt och unna mig då och då - jag kan det eftersom jag tränar.
Får ungefär varannan månad extrem huvudvärk/migrän - vilket hon misstänkte berodde på att allt handlar om mat och träning.

Jag är iof inte där att jag vill gå ner i vikt, utan har mer tänket "jag tränar massor, då vill jag att det ska synas också" och jag har fått för mig att det inte syns alls....


Jag hoppas allt löser sig för dig! Själv har jag tagit tag i detta själv genom att köra yoga eller meditation på morgonen alt. så låser jag in mig på toaletten på jobbet och sitter och bara andas och försöker tänka bort allt med träning och ångesten över att lunchen blev makaroner och falukorv. Hittills har det fungerat...men har långt kvarSmiley

Lycka till!!
 

2009-05-23 16:02
Lingling Ling och Marie Erlandsson.

Ja, det är jobbigt det här, men jag kände att jag behövde berätta det. Det känns faktiskt jättebra, och nu har jag fokuserat på annat som är viktigare. Jag ser att jag har hunnit träna. Men jag är rädd att hamna dit igen, jag känner att jag inte är 100 botad, för det blir man väl inte hur fort som helst. Men jag försöker göra mitt bästa och måste bara försöka våga prata med PT på gymmet där jag tränar. Om det inte fungerar så får jag kanske fundera på att prata med psykolog eller liknande. Men nu känner jag iallafall att jag har hittat en ny metod som passar mig, tack vare er på Funbeat.

Marie Erlandsson.
Jobbigt med att du känner så, men jag hoppas att du får hjälp och kan träna & äta med gläjde. Det försöker jag nu, och jag ser att jag äter bra och regelbundet. Unnar mig lite på lördagar, att jag är nöjd. Vi får se efter några veckor om jag ser något skillnad på vikten. Men än så länge är jag nöjd...

//Ingrid.
 

2009-05-24 17:42
Ungefär 80% av de kunder som vill gå ner i vikt har samma tankemönster som dig.  

2009-05-25 21:37
Så många! Det är hemskt det här, trodde aldrig jag skulle känna så här. Ja, men jag försöker göra mitt bästa för att få slut på det här.  

2009-05-25 22:01
Är det inte bara så att du vill göra det rätt och inte riktigt vet hur du skall lägga upp allt, träning och kost? Och det blir liksom knasigt och du undrar om du gör rätt? Och så kommer det den ena skvallerblaskan efter den andre med tips och myter som du inte riktigt vet om du skall följa eller förkasta.

Så uppfattar jag dig mer som än som en som behöver psykologhjälp/KBT/PTP. I klass med jag har ätstörningar eller dålig självkänsla/självförtroende.

Man vill så mycket men ibland har man inte själv kunskapen och då kan man behöva ta hjälp av någon som kan. Och bara lita på den eller dem. Så rätt var det är så är man där vid sitt mål.
 

2009-05-26 20:03
Johan Olsson
Ja, jag vet inte hur jag ska träna och äta rätt, det skrivs så mycket om det överallt att jag inte vet vilken som är bäst. Det finns nog ingen som är bäst, men jag skulle vilja ha tips på hur jag ska göra för att det ska bli lagomt så att jag kan njuta av livet.

Jag vill inte precis slösa min tid på att räkna portioner och så. Vill bara kunna äta och njuta samt träna lagom mycket under en vecka. Jag tror tydligen att man går upp 1 kg om man inte tränar en dag. Så därför ville jag veta hur många gånger man kan träna under en vecka.

//Ingrid
 

2009-05-27 21:17
Man tränar efter vad man vill träna och äter efter den klassiska tallriksmodellen och tar sig en frukt lite då och då. Och unnar sig en bit kaka på kalaset och en semseter nån gång om året. Går man upp i vikt så äter man för mycket. Då drar man helt enkelt ner på maten bara, du kan det där. Trail and error funkar!

Annars är det bara att låta någon räkna på det åt dig. En pt eller nån sån.
 

2009-05-27 21:56
Johan Olsson.
Ja, det vet jag, men alla säger olika. De tär så svårt, men nu är jag iallafall på väg mot rätt håll, dvs tränar mindre och unnar mig gott. Ser att det inte blivit något katastrof, så jag är nöjd. Hoppas bara det håller i sig. Maten älskar jag, ibland kan det bli för mycket, men det upptäcker jag själv efter en stund - ont i magen. Jaja, då får jag skylla mig själv Smiley

//Ingrid
 

2009-05-28 12:22
Precis som för alla andra otärnade som vältränade. Ibland äter man mer ibland mindre, det jämnar ut sig. Äter man för mycket jämt blir man tjock och då vet man oftast vad det är man ätit, de där pizzorna och den stora chipspåsen och en halv vinare på fredagskvällen.

Egentligen har vi alla en inneboende förmåga att veta vad som är rätt och fel för oss. Det är dock för få som utnyttjar denna. Synd!
 

2009-05-28 12:50