Prat

Träningsnarkomaner.

Träningen kräver nästan hur mycket tid som helst. Man vill bara ha mer. När föreligger träningsnarkomani? Det talas ju om att man kan bli beroende av den egna kroppens interna drog endorfin.
En marathonlöpare jag känner kom faktiskt och klagade över beroende. Han vill trappa ned. Var rädd att 25 kilometers löpning på asfalt dagligen kan resultera i ledskador. Dessutom är så överdriven träning knappast effektiv. Jag föreslog att han skulle springa samma distans bara två gånger i veckan och jympa eller lyfta skrot däremellan. Han försökte men klarade inte en sådan nedtrappning.
Finns någon bra terapi för dem, som behöver komma ur sitt träningsberoende? Det kanske krävs en ovanligt fast karaktär för att låta bli att träna?
 

2009-04-24 23:19
Låsa in honnom i sin lägenhet/hus?? Ananrs så fins det säkert professionell hjälp hos en idrottspsykolog.  

2009-04-24 23:20
Träningsnarkomani (äkta sådan) är ofta ett uttryck för något annat. Precis som andra "beroenden"; mat, alkohol, arbete...Detta "annat" bör åskådliggöras för att kunna bryta mönstret. Man flyr in i en annan värld (träningsvärlden?) för att slippa känna/tänka/göra sånt som känns jobbigt psykiskt.

Men att se skillnad på träningsnarkomani och vanlig "stor träningsmängd" kan vara svår. Det kan bara den drabbade göra.
 

2009-04-24 23:52
KBT, antar jag.  

2009-04-24 23:58
Tack Sylvia, det kanske handlar om något sånt. Kanske ett fall för en psykolog? Att varje dag lubba 25 km verkar lite maniskt. En flykt bort från något som Du antyder. Ska be honom försöka inse att han bör ha mer kvalificerad hjälp. Svårt att ge riktiga råd till folk, som man knappt känner. Egentligen borde varje kommun ha en utbildad träningskurator.  

2009-04-25 00:06
Dessvärre, Sigvard, lär han inte lyssna nåt vidare på Dina råd. Lika lite som en anorektiker lyssnar på ord om hur mager h*n är.

Jag har själv "varit där" och vaknade inte upp förräns kroppen kraschade en morgon.
 

2009-04-25 00:15
Hallå A Bohlin! Du föreslår KBT (kognitiv beteendeterapi). Det är nog något som ska utföras av en fackpsykolog och inte av jympaledare som jag. Skulle nog känna mig som en kvacksalvare om jag försökte. Men jag ska föra Ditt förslag vidare till den det berör. Nåväl, jag tror inte heller att Du menar att jag ska försöka kvacka som KBT-terapeut.
Överhuvudtaget är det jobbigt, när jympadeltagare och andra, som man knappt känner, frågar en om råd för sina ibland rejält tilltrasslade privatliv. Förmodligen kan man förvärra deras problem, om man ger några klämkäckt amatörmässiga men i grunden felaktiga örslag.
 

2009-04-25 00:23
Jag hade faktiskt ett anorexiafall i min grupp tidigare, men insåg inte vad det var. Fick veta hur det låg till, först sedan hon blivit akut sjuk. I Ditt fall Sylvia, sa aldrig någon till Dig att söka vård i tid? Jag betvivlar att anorexia går att bota annat med prefessionell läkarvård. Men jag vet inte särskilt mycket om detta. Det lilla jag läst i psykologiämnet berör knappast den här typen av problem.  

2009-04-25 00:32
Samtalsterapi med en beteendevetare?  

2009-04-25 00:33
Sigvard, nu hade jag inte anorexia utan var träningsnarkoman. Och därför vet jag att man inte lyssnar på andras kommentarer om hur mycket man tränar. Förräns den dagen kroppen inte orkar längre. Många lyssnar inte ens då.

Jag gjorde det iaf.
 

2009-04-25 00:36
Samtalsterapi med en beteendevetare? Tja, vad annars Sylvia? Jag vet inte vilka som har den bästa kunskapen om träningsnarkomani, anorexia och andra tvångsmässigheter. Brukar idrottspsykologer klara sådant, eller är de enbart inriktade på att få oss hurtbullar att stressa oss ännu hårdare i den personliga rekordhetsen?
Själv har jag sprungit Stockholms Marathon några gånger men springer numera enbart i terräng på mjukt underlag. Har gett upp alla ambitioner att putsa tiden ytterligare, sedan tre maratonkompisar fått förslitna knäleder redan i 40-årsåldern. Strävar numera efter "trivseltid" istället för fixa kilometersiffror.
 

2009-04-25 00:43
Jag vet inte heller vem som är bäst på sånt här. Jag tog mig ur det själv. Det tog tid, men det gick.  

2009-04-25 00:50
Absolut, Sigvard. Lämna terapiandet till proffsen.  

2009-04-25 02:26
När jag var yngre mådde jag ofta dåligt. När någon såg det som inte hade befogenhet att hjälpa mig gav de mig visitkort till de som hade det.
Jag gick aldrig till någon av dessa förslag, men det väckte tankar hos mig att jag nog behövde, och så småning fick sagan ett lyckligt slut.

Kan det vara rimligt att du letar upp någon du kan föreslå honom att gå till? Typ "jag tänkte på det du sa, jag tror att du skulle må bra av att prata med den här personen med det här vackra visitkortet"?

Då har du gjort vad du kan, och eftersom han själv kom till dig och beklagade sig över sitt beteende är det mer troligt att det blir ett positivt utfall än ett negativt.

Bara en tanke
 

2009-04-25 10:25
Tack Maja, om jag hittar en någorlunda seriös hjärnskrynklare, ska jag tipsa om denne. Tror mig veta att det finns åtskilligt oseriöst i branschen. Scientologer och andra psykkvackare, som försöker sko sig på människors ängslan, problem och prestationsångest.
Somliga soffpotatisar i bekantskapskretsen skulle må väl en lagom gnutta prestationsångest, så de åtminstone rör på sig. Och träningsnarkomanerna skulle må väl av att trappa ned. Man skulle kanske starta nåt slags träningspass, där man hjälper båda kategorierna på en gång. Man krokar helt enkelt ihop en soffpotatis med en träningsnarkoman till ett träningspar och hoppas på det bästa.
Vad tros om denna innovativa snilleblixt?
 

2009-04-25 17:42
hmmm de låter som någon annan typ av verksamhet Smiley  

2009-04-25 17:55
Bara 25 kilometerspass varje dag verkar inte optimalt. Tipsa löparen om att vissa dagar springa 10 km på morgonen och 15 km på kvällen några dagar i veckan.  

2009-04-25 18:15
Tack Siv, Du gav mig just en lukrativ affärsidé! :o)  

2009-04-25 19:06
eller varför inte någon typ av tv-såpa, hurtbulle söker soffpotatis...vi kan säkert komma på många förslag. Tänk bara..."vi söker dig som inte kan få nog"  

2009-04-25 21:36
"Hurtbulle söker soffpotatis" för gemensamt utbyte! Konceptet är klart! Återstår bara lite administrativt finlir.
Vi söker Dig, som aldrig får nog av fysisk träning samt Dig, som lider av kronisk försoffning och aldrig får nog av att sitta stilla.
Med Sigges superyogajympa når ni gemensamt själarnas harmoni!
 

2009-04-25 22:55
helt underbart!  

2009-04-25 23:02
Bra idé Richard! Då blir det kanske utrymme för ett litet 5 kilometerspass på lunchen också!  

2009-04-25 23:38
Vad gör ni åt folk som inte kan säga nej när de är skadade? Ska de paras ihop med oroliga höns-personer? Smiley

Ja det finns hemskt mkt skumt folk där ute, ett tips är att INTE låta honom hamna hos scientologerna... Även som religionslärare kan jag inte förstå dem eller ta dem på allvar. Det är hemskt av mig, men säger en del om dem... Smiley
 

2009-04-26 14:05
Ja men just de Maja! varför låsa sig vid soffpotatisar och hurtbullar :) Större målgrupp för affärsidén.  

2009-04-26 15:47
tur att min kille är en riktig höna Smiley
Ni kan använda oss som reklam, se här så fin och lycklig man blir om man viger sitt liv åt en motpol!
 

2009-04-26 23:21
Hej, har personlig erfarenhet av träningsberoende eftersom min man är det.
Han har haft ångest och sömnsvårigheter tidigare, ökat träningen mycket, mår bättre med ångesten, men har också blivit personlighetsförändrad.
Tränar han inte mår han dåligt, ett tag var träning och tävling det enda som upptog hans tankar. Familjen märkte det eftersom han var frånvarande, blicken någon annanstans, jämt.
Han har försökt att strukturera upp träningen, det var det viktigaste i livet, för att han inte ska missa några pass. Vi har hjälpts åt med att bestämma mängden-3 ggr i veckan, men det dyker alltid upp något.
Han vill gärna tävla igen, och jag ser framför mig hur träningen kommer att öka. Han skulle aldrig tävla och vara för lite tränad.
När han blir sjuk, blir han jättefrustrerad och säger att jag planerar massor med familjen så att han inte ska kunna träna.
Detta har skadat vårt förhållande jättemycket och jag vet inte hur jag ska orka eller gå vidare.
Hoppas att det finns någon eller några med liknande erfarenheter som vet var man kan vända sig för att få hjälp.
Vi går på familjerådgivning men de har ingen kunskap om detta.
 

2016-02-12 00:02