Prat

	Jag brukar lyssna på P1 på dagarna och imorse hörde jag detta reportaget: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&... Det jag började fundera över var - är det verkligen så illa att informationen inom sjukvården till hjärtinfarktspatienter, om hur de kan undvika nya infarkter med hjälp av lvsstilsomläggning och även en allmän sjukdomsinsikt, är kass? Eller är det som så att "man kan leda hästen till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka"? Har vi ett eget ansvar i såna här frågor? Eller ska, och bör, vi helt förlita oss på att bli omhändertagna av sjukvården nästa gång det händer? Och nästa igen? Vad tror och tycker Ni, ärade FunBeat-medlemmar?		2012-04-25 08:48
	Eftersom både min syster och min bror jobbar på hjärtintensiv-avd så har vi pratat endel om detta. Och jo, det informeras _mycket_. Om rökning, om övervikt, om matvanor, om fysisk ansträning med mera. Men vad mer kan man göra? Vi kan ju inte tvångsvårda folk... Vill de äta/röka/lata ihjäl sig så har man ju tyvärr all rätt att göra det... Saken är väl att folk i gemen vet ju detta redan från början, eller hur? Ändå fortsätter man att tro att "det händer inte mig". Till och med de som redan är hjärtsjuka eller har diabetes eller någon annan livsstilssjukdom tror att det inte händer dem. Jättesorgligt.		2012-04-25 09:19
	Klart du har ett eget ansvar att ta hand om din kropp! Det är ingen annan som kan ta det ansvaret åt dig, Och det innebär att skaffa sig den kunskapen för vad som är bäst för hälsan.		2012-04-25 09:25
	Har sjukvården något ansvar att presentera informationen på ett motiverande sätt så att pat. verkligen förstår, vill och lyckas ändra sig? Rent ekonomiskt är det ju mycket mer fördelaktigt med preventiva åtgärder så att INTE göra det vore ju korkat eller? För övrigt tycker jag det är lite elakt av TS att skapa den här hyperintressanta tråden just denna vecka, när jag har tenta på lördag . Jag kommer inte att hinna följa den ju :'(		2012-04-25 09:41
	Jag håller med om att det är varje individs ansvar att ta hand om sin kropp. Däremot kan jag förstå att många så att säga hör vad som sägs men inte lyssnar. Det är svårt nog i friskt tillstånd att genomföra livs-stils-förändringar, och kanske ännu svårare när man är sjuk - även om det förstås borde vara en "spark i baken". Men kanske det vore en bra idé om man kunde få någon form av hjälp och/eller uppföljning? Det kanske kan visa sig ekonomiskt vettigt för landstinget med sådan service om det kan förhindra återfall, som ju måste bli rejält dyrare.		2012-04-25 09:51
	Den som har mest att vinna eller förlora på det hela, bör rimligen ha mest anledning att ta ansvaret för detsamma. Om varken patient eller sjukvård tar ansvaret, eller om sjukvården inte kan ta det hela ansvaret, förefaller det som om patienten förlorar mest på detta. Vidare, när folk ställer till det för sig genom att välja att inte skaffa kunskap på egen hand eller ens ta till sig den som ges (ja, det finns undantag där beroenden och psykisk sjukdom hindrar, men dessa ingår inte i resonemanget), kan någon annan knappast anses vara ansvarig för konsekvenserna, heller inte det offentliga. Modellmässigt borde därför sjukvården göra en ekonomisk kalkyl på det hela: man bör lägga de resurser som ger mer väntevärde på effekten än marginalkostnad. Antag att kostnaden för sjukvården kan förväntas minskas med 10% av, säg, 10 miljoner. Sjukvården bör då som mest satsa 10M * 10% = 1 miljon på densamma. Det har ingenting med moraliska imperativ att göra -- dessa friskrev vi oss från nyss -- utan bara att hushålla på bästa sätt med allas våra pengar. ... och oavsett om patienten hamnat i sjuksängen genom egen skuld eller saker utanför dennes kontroll, ska denne få lika möjlighet till hjälp där och då.		2012-04-25 10:03
	Det finns saker som man tvångsbehandlas för idag, så jag ser inte varför samhället inte skulle ta det på sig att tvångsbehandla dåliga motionsvanor, rökning och fetma också? Det är till exempel inte konstigt (för vissa) att bli intagna för tvångsbehandling av psykisk sjukdom/instabilitet, när man är deprimerad (självklart ska det vara djupt) och så vidare. Så varför skulle vi inte tvångsbehandla alla som är feta för att de också är ohälsosamma och samhällsskadliga? (PS. Jag har inte klickat på länken, bara läst resten av tråden och svarat på det, eller ja - kastat lite ved på elden i alla fall.)		2012-04-25 10:47
	Tvång är väl inte så kul. Bätrre de med någon typ av konsekvenmodell som Henrik är inne på, fast mer personligt. Det är bättre för människor med tidiga, små, hanterliga, konsekvenser än ignorernade och att de små överstigliga konsevkvenserna ansamlas till en eller några oöverstigliga. Gäller väl i allt, kan man säga. T.ex. ett vanligt premiesystem som i den riktiga värden är ett bra sätt att signalera konsekvenser och låta folk ta mer ansvar. Ja, jag tror till viss mån på att även vuxna måste "uppfostras" om man nu vill se det så.. Hur det ska gå att överföra till den offentliga sjukvården har jag inte en aning om.		2012-04-25 11:07
	Det bästa vore väl om det blev mer inne att träna och leva sundare. Som vanligt skyller jag det mesta på pressen, media.		2012-04-25 11:19
	Det är väl jätte-inne att träna? Fast tyvärr kanske endast för dem, som redan gör det. Soffpotatisarna tycker nog det är ett tecken på desperation.. Och så finns det väl också många, för vilke det inte spelar någon roll huruvida något är "inne" eller inte. Så frågan kvarstår: hur ska man få överviktiga hjärtinfarkt-patienter med dålig konstitution att faktiskt genomföra de förändringar som behövs? Oftast behövs väl inte så vansinnigt stora förändringar för att ändå nå resultat?		2012-04-25 12:11
	I nuläget gäller: "Har vi ett eget ansvar i såna här frågor?" - Ja "Eller ska, och bör, vi helt förlita oss på att bli omhändertagna av sjukvården nästa gång det händer? Och nästa igen?" - Ja och Ja.		2012-04-25 12:31
	Tror att många lever efter mottot att njuta den tid man har. Många tycker nog det inte spelar roll om man blir 70-80-90 eller 100. Speciellt inte om man är ung fortfarande. Ser dagligen överviktiga ungdomar som står och röker. Sorgligt när man lägger en sådan dålig grund för sin hälsa. Åtminstone borde inte rökare behöva bekymra sig för miljögifter i luften. En "fördel".		2012-04-25 12:43
	Fredrik, hur ser Du på den första frågan: "...är det verkligen så illa att informationen inom sjukvården till hjärtinfarktspatienter, om hur de kan undvika nya infarkter med hjälp av lvsstilsomläggning och även en allmän sjukdomsinsikt, är kass?" Om Ja även där, vad kan man göra? Hur får man en häst att dricka fast den kanske inte är törstig? AM, se till att jag får Ditt tentaschema innan nästa gång jag hör nåt bra på Vetenskapsradion.		2012-04-25 12:52
	Det här påminner mig om den där filmen med paret som vill ha barn men inte lyckas, vaddennuhette. Någonstans när effekterna av klamydia och allehanda könssjukdomar kommer upp säger killen "varför så sa ingen nått om det här förut?" (Edit "Hans och hennes" http://rstvideo.com/trailer/hans-och-hennes/) Hur har han nu lyckats undgå att höra det undrar jag som hade ett minne som flugpapper på högstadiet ... men grejen är att när man talar om sånt för hormonstinna tonåringar vars främsta bekymmer är att _inte_ bli med barn så fastnar uppenbarligen inte så mkt om att det är tråkigt att inte kunna det när man vill ... Samma sak med "att leva sunt", dels låter det väldigt tråkigt för de flesta, det finns så mycket annat som är mycket roligare, och vem vill leva i evighet iaf? Det informeras massor, men det fastnar inte. Förutom att riktlinjerna med alla larm låter som att de ändras stupikvarten? Jag har en gång träffat en dietist som skulle informera mig om hur man äter mjölkfritt, och jag kände mig som om infon utgick från att jag var idiot, t ex att yoghurt och fil innehåller mjölk??? Nähä??? men uppenbarligen har många precis så lite koll att man måste skriva ut sånt.		2012-04-25 13:09
	Sylvia, Den frågan vet jag inte svaret på men jag känner mig starkt övertygad om att patientinformationen överlag är bra. Men det spelar liten roll om patienten är ointresserad. Den patient som är intresserad av att komma till rätta med hälsoproblem har lätt att få information. Den patient som är ointresserad av att komma till rätta med hälsoproblem har lätt att undvika information. Och så bör det vara. Som sagt har jag ingen koll på informationshanteringen i just denna fråga men kan dra ett par anekdoter från mina erfarenheter. En av mina knäoperationer följdes av ett kort samtal med stressad personal och ett papper där min tänkta postoperativa egenvård fanns beskriven. Jag följde de instruktioner jag fått men vid ett uppföljande möte med läkaren fnös han åt mig för att jag inte också gjort en massa andra saker, sånt som var självklart för honom men okänt för mig. Eftersom jag inte hade en susning så fanns det ju heller ingen möjlighet för mig att fråga om det. Inte bra. En släkting bytte höftled och dränktes sedan med information, så pass att han inte orkade ta till sig allt. Det blev för mycket pekpinnar, förmaningar, överdrivna exempel etc vilket inte passade hans personlighet utan han stängde då av och tog till sig av de stora dragen och körde detaljerna efter eget (bristande) förstånd. Information är svårt. Det centrala är dock att informationen finns lättillgänglig. Inte att en färdig informationslösning tänkt för alla påtvingas den enskilde.		2012-04-25 13:15
	Eftersom jag har varit patient flera gånger så vill jag påstå att informationen inte saknas. Däremot så struntar folk i att följa råden. När jag var inlagd på sjukhuset så lyssnade jag på en läkare som pratade med en patient. Inte ens läkarens info till patienten om att de skulle bli tvingade till att amputera hans ben hindrade honom från att direkt efteråt smita ut och röka.		2012-04-25 15:44
	Informationen finns att tillgå både före och efter man blir sjuk. Det som vanligtvis saknas är viljan att ta till sig informationen för att inte nämna viljan att agera efter informationen. Min mamma fick hjärtinfarkt förra året och från att ha rökt sen 13 års ålder så slutade hon tvärt och har nu vänt på den biten av livet. Givetvis visste hon innan dess att rökning var farligt och hon pratade ofta om att sluta men det slutade också bara med prat. När hon fick sin lätta infarkt fick hon helt plötsligt anledning att lyssna på riktigt.		2012-04-25 15:56
	Sylvia: Sista tentan på väldigt länge nu. Utbildningen går mot sitt slut.		2012-04-25 16:07
	Påminner mig om min mormors bror som fått en ny höftkula i sensommarens förlovade tid. Han hade kommit hem och fått order om att ta det lungt. Min morbror kom upp och hälsade på i hans ensliga stuga men som det var hjotron tid passade morbror på att förse sig av de norrländska myrarnas guld. När han kom hem var gubben puts väck. Till slut kom han krypande över gårdstunet på alla fyra dyngsur från topp till tå. Eftersom han inte kunde gå någon längre sträcka hade han krupit över myrarna och kom hem med en hink full med hjortron. Som sagt, råd i all ära spelar ingen roll om inte viljan finns att följa dem.		2012-04-25 17:05
	Bra tråd! Såg ett inslag i DN om samma studie och där stod det att patienterna inte förstått var de hade behövt ballongsprängningen. De trodde att det berodde på ärftliga faktorer och inte på deras livsstil. Sjukvården har ansvar att informera men det måste upprepas. Jag jobbar inom akut ortopedisk vård och läkarna brukar fråga patienterna om de röker och även att rökning försämras frakturens läkning. Men om detta sker dagen efter operation så kan patientens huvud vara fullt av en massa olika tankar och funderingar och dessutom en hel del medicin så den informationen måste upprepas. Och det går inte att fråga om patienten har förstått. För det man inte vet nåt om kan man heller inte känna till att man inte har förstått. Kommer osökt att tänka på denna bok: http://booksondemand.e-butik.se/medicin-halsa/varfor-gor-dom-inte-som-vi-sager Tänkvärd för oss alla som ska informera, jag tror jag har den här hemma nån stans. Borde kanske damma av den		2012-04-25 17:54
	Tack för Era tankar! Att det finns adekvat information, och att den även delges patienten, verkar alla vara överens om (förutom Fredriks doktor, som missade en del). Det som är anmärkningsvärt i studien är att merparten av de drygt 1000 tillfrågade patienterna, på fullt allvar, ansåg att deras hjärtinfarkter var av genetiskt ursprung och inte hade med deras livsstil att göra. Har man DEN inställningen, så begriper ju jag också att man "skiter i vilket". Hur motiverar man någon, som tänker så? Vad är det som är så heligt med livsstilen, att man hellre skyller på generna än faktiskt tar sig en funderare över "Vad kan jag själv göra för att inte drabbas igen?" och verkligen gör något? En bekant till mig är en tablettbehandlad typ 2-diabetiker. När jag, vid några tillfällen, har påpekat att h*n kanske skulle minska ner på sin kak-och fikakonsumtion och kanske till och med välja andra alternativ, mtp sin sjukdom, har jag fått till svar: "Ah, jag tar bara en halv tablett extra så ordnar det sig". Jag blir lika förvånad varje gång jag hör det...		2012-04-25 22:47
	Christer Schapiro skrev: "Det bästa vore väl om det blev mer inne att träna och leva sundare. Som vanligt skyller jag det mesta på pressen, media." Media skriver faktiskt ganska mycket om sk "livsstilsfrågor" numera. Journalisternas egen livsstil är emellertid inte den allra bästa. Detta gäller inte minst sportjournalisterna, som i hög grad ägnar sig åt ställföreträdande fysisk träning framför TV-skärmen. Nåväl, man behöver inte leva som man själv lär. Viktigast är att man intresserar fler läsare för en vettig livsstil. Att rökning äventyrar hälsan börjar sent om sider bli en etablerad sanning även på de mest inrökta sportredaktioner. Utvecklingen går trots allt åt rätt håll.		2012-04-26 00:29
	Det där med sjukdomsinsikt och att skylla på generna är intressant: I USA sitter många personer med extrem fetma i permobiler och de allra flesta gör det för att de, enligt egen utsago, har dåliga knän eller höfter.... Och att skylla på generna är ju "bekvämt", och jag hörde en gång någon som sade att man kan se generna som en kort-hand: har du en bra hand, är det lätt att vinna oavsett om du spelar handen bra eller inte, men har du en dålig hand, så kan du ändå lyckas bra om du bara spelar bra. Det är en bra liknelse, tycker jag. Sedan tänkte jag relatera till Sylvias första fråga om huruvida informationen i vården är "kass" eller inte. Det handlar ju inte bara om infomrations-mängden, utan också på hur det sägs och på vilken "nivå". Mottagarna är ju olika och vissa behöver detaljerad info medan andra vill ha kortfattad, och så måste man använda ord och uttryck som passar just den patient man pratar med NU. Kommunikation är det svåraste som finns...		2012-04-26 08:05
	Jag kan skylla på generna - jag har min fars "kropp". Hur jag sedan hanterar det är upp till mig. Har jag anlag för fetma detso viktigare att tänka på vad jag äter och hur jag rör mig. Om jag inte kan eller vill är inte genernas fel.		2012-04-26 09:58
	Jag har en viss förståelse för att även resonabla personer uppfattar taskiga gener som stor anledning till deras åkommor. En rutinfråga i vården (och i hälsodeklarationer odyl) är ju om någon i släkten har något liknande. Flackar patienten med blicken och mumlar något om den ingifta mosterns halvbror så visar läkaren ökat intresse. Det räcker att man efter att ha brutit benet i skidbacken kommer till akuten för att man ska få frågan...."Har ni brutna ben i släkten"... Så att gen-frågan har stor vikt vid diagnosticering gör ju att patienter upplever den som central. Det är nog också lättare för en läkare att påpeka taskiga gener än undermåliga livsstilsval och personliga brister. Och man ska inte glömma att det är en viktig fråga som ofta spelar in (även för de som har uppenbart riskbeteende). Taskiga gener i kombination med taskig livsstil ökar såklart risken för ohälsa ganska ordentligt. Medan bra gener kan rädda upp miserabel livsstil. Vidare så är det där med självbild ganska klurigt. Hur många uppfattar sig själva på det sätt man verkligen är? Och har man inte en någorlunda korrekt bild av verkligheten så är det ju svårt att rätta sig efter den. För att ingen ska få fel bild av mig så vill jag poängtera att när jag ovan beskriver livsstilar som undermåliga och miserabla så gör jag det utifrån bristande pedagogik, inte alls för att jag värderar andras sätt att leva.		2012-04-26 10:06
	Det finns samma sak med cancer har en blogg om det nyligen här någonstans ...). Iaf, väldigt många (även jag) säger "det oroar jag mig inte för, för vi har det inte i släkten", nu är det så att det _finns_ en genetisk komponent, men t ex för bröstcancer så är det bara ca 20% av de som drabbas som har det i släkten sedan tidigare. Många cancerformer är i högsta grad styrda av miljöfaktorer, tex arbeta som lokförare eller bågssvtsare och bo under högspänningsledningar, eller diverse substanser i vår miljö, och sa någon rökning ... (äter ni brysselkål varje dag? ). men stress inverkar nog väldigt mycket på ens förmåga att höra information och sedan även följa den. Jag minns en intervju med en kvinna som drabbats av KOL, och hade fått en lungtransplantation, hon rökte ända fram till operationen ... kunde bara inte sluta. Att bryta mönster när man är rädd och behöver trygghet är svårt.		2012-04-26 10:22
	Ibland är rädslan för att förändra sig större än rädslan för att dö...		2012-04-26 14:07
	Det är i alla fall enklare att dö än att ändra på sig.		2012-04-26 15:36
	Krister, you got it!		2012-04-26 16:16
	Krister, Jag kan ha fel men jag inbillar mig att tom jag ändrat på mig fler gånger än jag dött.		2012-04-26 16:21
	Fredrik, gå inte och inbilla dig - ta reda på hur det egentligen ligger till! Tänk vad förvånad du skulle bli om det visar sig att du inbillat dig fel!		2012-04-26 16:33
	Den inbillade levande....vill inte luska i frågan, risken är stor att det visar sig att omgivningen har rätt i att jag är ungefär lika levande och föränderlig som en stenstod.		2012-04-26 16:38
	Det finns undersökningar som visar att mängden information patienten får hänger ihop med utbildningsnivån på patienten, dvs om man har förmåga att uttrycka sig och ställa smarta frågor lämnar läkaren mer information. Inte så förvånande kanske, men inte heller acceptabelt. Vården borde kunna möta och ge alla samma information oberoende på bakgrund.		2012-04-26 20:38
	"Det är nog också lättare för en läkare att påpeka taskiga gener än undermåliga livsstilsval och personliga brister." Fredrik, jag tror att Du har en stor poäng där. Jag vet ett fall, där en kraftigt överviktig kvinna blev uppmanad att försöka gå ner i vikt efter sin knäoperation. Läkaren blev ett fall för förtroendenämnden eftersom han hade upplevts som oförskämd av kvinnan och anmälts... Stefan, Du säger alltså egentligen att hur mycket information som ges av vården handlar i mångt och mycket om bildning hos patienten? Ju smartare man är, desto mer fattar man? Kan man vinkla det där lite och säga att patientens bildning även påverkar hur mycket av den, av vården, givna informationen denne faktiskt kan ta till sig och ffa allt acceptera? Dvs ju sämre bildad en patient är, desto större är risken att man inte förstår och tar till sig? Eftersom det även finns studier på utbildningsnivån hos människor påverkar livsstilen? När Du skriver "Vården borde kunna möta och ge alla samma information oberoende på bakgrund." så tänker jag direkt på att Du kanske har tankar på hur det skulle kunna se ut? För, risken är ju som Lingling var inne på; hon kände sig som upplevd idiot när dietisten egentligen bara var övertydlig. Dietisten kunde ju inte veta att Lingling var en bildad kvinna? Hur ger man samma information som ska uppfattas av olika bildningsnivåer på patienterna?		2012-04-26 21:59
	Nu har jag bara hunnit läsa Sylvia och Stefans senaste inlägg och säkert missat tusen jättebra kommentarer men... Till syvende och sist kommer det alltid att vara personberoende. Det är den som ger informationen som måste anpassa den. Systemet kan däremot skapa sämre eller bättre förutsättningar för denna person. Idag ges knappt några resurser för utbildning av vårdpersonal i hur man ger information på ett bra och anpassat sätt (som i t.ex. motiverande samtal som bara är ett exempel på verktyg man använder i vården idag).		2012-04-27 08:17
	"Till syvende och sist kommer det alltid att vara personberoende. Det är den som ger informationen som måste anpassa den." Håller med. Har ju haft knäproblem sedan 50-talet. Då talade läkare + övriga på sjukhus "bonnsvenska". Jag förstod. Allt efter åren som gått så har språket från de som vet blivit mer intelligent. Jag har således ej hängt med. Hur många svenskar talar latin t. ex.? Dessutom besvärlig som jag är så frågar jag så många som jag stöter på. Om de alla har samma teorier. Tyvärr inte. Min lösning på att gissa rätt har varit att testa, testa, testa. Hittills har jag gissat någorlunda rätt.		2012-04-27 08:46
	Just det Du säger, AM, var man inne på i reportaget också. Att vården bör bli bättre på HUR man informerar. Inte enbart fokusera på ATT man informerar. MEN, hur gör man då med den stora massan (enligt studien då) som faktiskt inte inser att det är livsstilen som har gjort dem svårt sjuka, utan som är helt övertygade om att det är generna som har lagt dem på operationsbordet? Hur får man dem att förstå att om de inte ändrar sin livsföring, så lär de hamna på op igen? Eller kanske t o m i bårhuset? När inte ens döden är motivation nog, så vet jag inte riktigt... Hur skulle läkaren, som blev anmäld för att han uppmanade en kvinna att gå ner i vikt för att skona knäna, uttryckt sig? Så att informationen dessutom var anpassad efter kvinnans utbildningsnivå? När jag läser inläggen och sammanfattar så ser jag genomgående åsikter att det ÄR vårdens ansvar att få patienter att inte bli sjuka i hjärtinfarkt igen. Man ska anpassa informationen efter bildningsnivå, man ska lära sig hur man för motiverande samtal och helst använda ord och uttryck som passar just den patienten just nu. Några fåtal har ansett att även människan har ett ansvar att ändra sin livsföring för att inte återinsjukna. Har jag missat något om jag känner att jag har fått svar på min fråga i rubriken?		2012-04-27 08:47
	Givetvis har människan ett eget ansvar. Omger mig med en hel del handíkappade som verkligen gör bästa möjliga. Myndigheter har ej alltid denna inställning. De vet bäst-attityd.		2012-04-27 09:01
	Jag tycker att var och en har ansvaret för sitt eget liv och sin egen kropp och vad man gör med den, men en informations-sändare har också ansvar för att översänd information går fram och tas emot. Jag tycker alltså att patienten på intet sätt kan fråntas sitt yttersta ansvar, men vården har ansvar för att se till att informationen har rätt innehåll, presenteras på rätt (individanpassat) sätt och kanske underlätta genomförandet av de behövliga förändringarna. Hur man gör för att "öppna ögonen på folk"? Ja, det är svårt, men hänger förstås jättemycket på HUR man formulerar det. "Du är för tjock, fattar du väl?" är kanske inte så bra, men en rejäl stunds förklaring utan skuldbeläggande kan nog funka bättre. Men hur man än gör, kommer det alltid att finnas några som blir kränkta, arga, förtränger, etc. Det kommer man nog inte ifrån. Då får vi innerligt hoppas att stämningar, som den knä-skadade kvinnan inlett, inte leder någonstans så att läkarna inte drar sig för att presentera sanningar (fast presenterade på ett vettigt och icke förolämpande sätt).		2012-04-27 09:56
	Många feta människor vet om att de är feta, särskilt de som dessutom är otränade. Man märker det, helt enkelt. Att säga till dem "du måste gå ner i vikt" för att t ex skona knäna är ganska verkningslöst, tror jag. Själv har jag upplevt störst motivation och hjälp från dem som struntar helt i att nämna min vikt och istället ägnar sin expertis till att motivera och informera mig att göra val som gör mig så frisk och rörlig som möjligt, som pratar om styrka och kondiiton och ger mig kostråd som förebygger ohälsa och strärker min hälsa med små medel, som motvikt till de dåliga val jag uppenbarligen gör och har gjort under lång tid. Hade jag tyckt det var enkelt att träna varje dag och äta hälsokost i lagoma mängder och sova åtta timmar varje natt, leva lycklig, vara älskad och älska, ha meningsfulla sysselsättningar, ett socialt nätverk och ekonomiska förutsättningar för ett gott boende och en rik fritid - ja, då hade jag väl inte suttit hos doktorn och vägt 140 kilo, med värkande knän, kärlkramp och diabetes? Men alla är ju inte som jag, så det vore bra om läkare mfl helt enkelt frågade och lyssnade på sin patient.		2012-04-30 12:10
	Jackie - du skrev att "varför skulle vi inte tvångsbehandla alla som är feta för att de också är ohälsosamma och samhällsskadliga?" som jämföresle med tvångsvård för vissa psykiska sjukdomar. Jag är nyfiken på hur en sådan tvångsbehandling skulle se ut - vad tycker du, och vad tycker ni andra?		2012-04-30 12:14
	Ja för att fungera så måste vi uppenbarligen isolera dem och hålla dem på ett träningsprogram under strikt diet, utan kontakt med omvärlden, det är ju en "intressant" idé ... Känner någon som brukade bolla med en idé om ett vandringsläger i fjällen som skulle vara _frivilligt_ där man låter deltagarna vandra ett antal timmar om dagen med packning upp och ner för bergssidorna och även om de smugglat med sig godis så tar det slut efter ett par dagar. Sedan får de bara sina noggrannt beräknade portioner. Konceptet borde kunna tillämpas på tvångsvård i någon form. Kan bli vissa problem med de som behöver sköta sitt arbete, om det inte går att sköta på distans från en sluten avdelning, och avmagringen drar ut på tiden. Om de absolut måste ut och träffa folk så måste en eller två vakter följa med och kontrollera att de inte snappar åt sig några otillåtna matvaror, helst ska de fråntas alla kontanter och kreditkort också. Låter lite besvärligt tror jag?		2012-04-30 13:13
	Är man normalbegåvad och psykiskt frisk har man all rätt i världen att äta ihjäl sig, köra ihjäl sig på supersportMC, klättra i berg och ramla ner och slå ihjäl sig, röka ihjäl sig, lata ihjäl sig och vad man vill. Iaf vill inte jag leva i ett land som tvingar på folk behandling eller åtgärder de inte vill ha. Det är tillåtet att ha ihjäl sig själv. Även om det är sorgligt att folk väljer det, medvetet eller omedvetet. (Och jo, jag har själv varit superfet.)		2012-04-30 14:33
	Lena, Du kommer tyvärr inte att få något svar av Jackie. Hon avslutade sitt konto minuter efter att hon la det inlägget. Dock har hon återuppstått igen, såg jag, i en annan tråd. Vad jag tycker om tvångsvård? Det måste jag fundera lite på.		2012-05-01 17:01
	Om tvångsvård innebär att man blir dragen i armar och håret till ett ställe där man får äta och motionera emot sin vilja då är jag till 100% emot det. Men att anmäla sig själv till en "vård" som innebär att man tvingas till detsamma när den inre motivationen tryter - nja varför inte. Fast då är det väl inget tvångsvård? Eller bara lite grann.		2012-05-01 18:02
	Ingen som tror på kommunal tvångsgympa för soffpotatisar? Trivsam polishämtning till morgongymnastiken helt enkelt.		2012-05-02 00:27
	Sol är också farligt: http://www.playrapport.se/#/video/2794546		2012-05-07 20:32
	Ja, jag såg det reportaget igår. Helt i linje med vad denna tråden handlar om. Tack Peter! Man KAN inte sola på ryggen om man har haft malignt melanom på bröstet! Vad är det man inte förstår? Jag tänkte dessutom på att hudcancerspecialisten, som blev intervjuad, var nästintill genomskinlig i hyn. Hon solade med all säkerhet inte alls!		2012-05-07 21:33
	men att inte sola alls är inte heller bra, För ingen kan få mig att tro att det är bättre att knapra piller för att få sig D-vitamin istället för att vara ute i solen. Men som med det mesta så ska det göras med förstånd, lagom av allt är bäst i det långa loppet. Det går inte att tvinga någon att vara hälsosam mot sin vilja men man kan försöka hitta motivations faktorer på individnivå det som fungerar för en kanske inte fungerar för en annan. Initiativet med motion på recept har i många fall slagit väl ut kanske kan man bli mer aktiv med dessa recept inom vården, och kanske kan man överföra tänket till andra områden så som rökning och alkoholvanor på ett lämpligt sätt. De allra flesta som är gravt överviktiga är medveten om problemet men känner att de inte har verktygen för att göra en lyckad ändring av livsstilen. Mer pepp, morötter och support i tunga stunder.		2012-05-08 12:19
	Nu handlade reportaget om cancerdrabbade personer, som uppmanades att inte sola pga risk för återfall. Personligen hade jag nog själv skippat solandet och ätit fet fisk och svamp istället i det läget.		2012-05-08 12:34