Rolf Öhlén

Lille Vips tussilunkar bort sig

Vår myr lutar. Mitt på är den mycket blöt. Här växer det nästan inga hjortron alls. De finns längs kanterna och på de skogbevuxna öar som ligger här och där. Men myren är liten och bären är inte så många. Vid den översta myrkanten har en skogsmaskin plöjt en rak gata. Ja, inte en jämn, asfaltbelagd väg men ett öppet stråk genom skogen upp på åsen där stigen går. Det borde vara lättare att hitta till den stora myren om jag följer den så långt det går.

Sagt och gjort, jag travar iväg snett upp åt vänster för att leta reda på stigen. Jag blir osäker då jag inte ser den. På det område jag nu är minns jag den som en tvåspårig skogsväg men jag ser inte tillstymmelsen av något som ens liknar en stig. Så har jag den mitt framför fötterna. Ett smalt band med vit sand.

Jag försvinner in i skogen. Träden omsluter mig som ett draperi och jag träder in i en annan värld. Det brakar till framför mig. En brun fågel lyfter och flyger i väg med dånande vingslag som förstärks av stammarna. Så upplöses stigen i ett intet. Jag anar dess fortsättning men den verkar dela sig. Jag testar ett håll och kommer ut på en blöt mossmark.

Jag trevar mig fram mellan grenar som tycks sträcka sig efter mig. Torra kvistar, barr och småkryp dansar ner från sina boningar i höjden och landar på huvud och axlar. Jag passerar mindre myrar med hjortronblad men utan bär. Så bär det upp på fast mark, över en klipphäll och plötsligt står jag vid en halvt igenvuxen skogsbilväg. Jag ler. Här har jag dånat ner för berget på en hopfällbar låghjuling över gropar och stenar.

Jag följer vägen uppåt till vändplanen och försvinner sedan in i skogen igen. Nu ska jag gå snett uppåt. Trodde jag. Jag hittar inte myren. Jag finner små myrplättar med få eller inga bär. Jag kommer upp på en klippa och skådar ut över landskapet men jag vet inte var jag är eller hur jag ska gå för att hitta myren.

Jag följer klipporna. Jag lägger mig och vilar ryggen på en häll innan jag fortsätter. Vinden välter hinken som jag ställt ifrån mig och de stackars bär som jag funnit rullar ut på berget. Medan jag plockar upp dem kommer en myra och försöker lägga beslag på ett. Jag reser mig och fortsätter mitt travande.

Plötsligt öppnar sig landskapet framför mig. Älvdalen med kyrkbyn breder ut sig nedanför berget. Kraftverket i rött ligger vid forsnackens början. På 80-talet sprängdes en tunnel genom berget för att öka turbinernas effekt men forsen som jag hörde när jag stod på balkongen på torpet har tystnat. Så har återigen lilla Vips tussilunkat bort sig. Om nu vet vad det är.

Tussilunka bort sig innebär att du vet vart du är och hur ska gå för att hitta hem men du är inte där du borde vara, du har inte hittat dit du skulle. Då har du tussilunkat bort dig. Det har hänt mig två gånger på detta berg som jag borde känna som min egen byxficka. Nåja, nu vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska.

Jag följer berget en bit, sedan går jag ner i ungskogen och kryssar genom området. Till slut ger jag upp. Hur kan jag hitta myren för ett par dagar sedan och nu vara så totalt vill? Jag går snett upp mot en glänta innan jag vänder om – där öppnar sig skogen och myren breder ut sig som en våt heltäckningsmatta.

Det lyser av bär. Jag känner mig vimmelkantig. Jag snor runt som en jakthund med näsan i backen men det tar på ryggen. En sten en bit i skogen få bli en tillfällig vilobädd. Det är bäddat med mossa och lavar. Jag lägger armarna under nacken. Ovanför trädkronorna jagar molnslöjorna varandra i munter sommardans.

Jag sluter ögon och reser bakåt, framåt, inåt, dröjer vid det som är, svävar iväg på lätta vingar till Fantasien. Så rycker jag upp mig, vandrar ut på myren och fortsätter mitt plockande. Ibland går jag ner på alla fyra. Där det är små kullar är det riktigt torrt, där kan jag krypa utan att blöta ner mig.

Hinken fylls så sakteliga och solen sjunker mot bergkammarna i sydväst. Jag söker mig hemåt. Är mån om att ta ögonmärken som jag lätt ska kunna känna igen. Jag kommer in ett hav av ormbunkar. Ett par skogsfåglar brakar iväg genom ungtallen. Jag går upp på klippan och följer den en bit, sedan ner och kommer fram precis vid gölen. Jag går runt den och kommer ut på stigen. Så är jag tillbaks där jag började.

Den här gången ser jag noga till att inte snubbla. Jag tar mig hela vägen hem utan att stå på öronen. Tänk så lätt det blir att rensa. Nu har vi sju små sillburkar med nykokt hjortronsylt. Tänk vilken duktig fru jag har.
2011-08-13 20:22.


Kommentarer till blogginlägget


Roligt att hitta en kollega till på Funbeat. Vi är några som kämpar på med träningen. Kropp och själ du vet. Blir avundsjuk när jag läser att du hittat hjortron. Mitt letande resulterade i tre hjortron som åts på stället.
2011-08-13



Ett enastående bär!
2011-08-14



Tussilunkat, vilket underbart ord, gör mig glad i hela själen :)

2011-08-14



Jag tycker det är ett mycket bra ord.
2011-08-14