Rolf Öhlén

Ett kvistigt fall

Den ligger där som den alltid har gjort. Åtminstone under min uppväxt. Omgivningarna har ändrats men inte så mycket. Insprängd mellan gran och tall, mellan klippor och stenar. Det var lättare förr. För trettio år sedan. Då var det bara att gå upp på åsen och gå tvärs över hygget. Nu har träden växt upp.

Den stig som ledde från grusgropen bort till skjutbanan försvinner halvvägs i den växande skogen, den upplöses till ett intet. Därför följer jag den inte. När jag lämnar torpet denna strålande högsommareftermiddag går jag först till myren ovanför torpet. Några enstaka mogna hjortron hamnar i hinken. Jag passerar källan, går snett nordost upp i skogen.

Jag passerar en sänka. För grund för att kallas ravin, för djup för att kallas dike. Plötsligt breder ett stånd med fräken ut sig mellan träden. Jag passerar några små myrhål. När träden glesnar ser jag en klipphäll. Jag söker mig upp på den. Mitt på ligger några lösa stenar staplade till ett miniatyrröse. När hällen tar slut börjar blötmarken igen.

Jag kommer in i skogen igen. Träden glesnar. Lavar hänger som skägg här och där på enstaka grenar. Jag blir osäker på vägen. Hur länge sedan var det jag var här senast? Kanske 20 år. Har jag kommit för högt upp? Eller för långt ner? Skogen öppnar sig. Mellan två hällar sträcker sig en mjuk mossmark. Jag går upp på den högra.

Där framme mellan träden ser jag en öppen yta. Jag fortsätter framåt och så breder den stora myren ut sig framför mig. Första gången jag är här på två decennier och jag gick rakt på genom en skog som jag inte riktigt känner igen. Men finns det några hjortron? Jag ser blad men inga bär. Systematiskt går jag från den ena sidan till den andra.

Enstaka exemplar av Norrlands guldskimrande bär hamnar i hinken. Det är ansträngande att gå. Myren suger, ryggen värker. Jag blir tvungen att gå till en stenhäll vid myrkanten och sträcka ut min värkande kropp. Törstig blir jag, det är varmt. Här och där står låga träd utspridda i den mjuka mossan. Plötsligt glimmar det till. Och där. Och där.

Plötsligt är jag omringad av solmogna, saftiga hjortron. Jag ser dem glänsa, börjar gå mot dem – och hittar andra innan jag kommer dit. Jag snurrar som en hund innan den lägger sig, som en vattenvirvel i ett badkars utlopp, som en frisbee på väg genom luften mellan leksugna händer. Jag snurrar, jag vinglar. Hjärtat, själen fylls av en tacksamhet för ett slösande överflöd men också en girig missmodighet att inte hinna ta rätt på all denna slösande rikedom.

På två timmar blir det två liter. Med sjungande hjärta och försiktiga steg travar jag hemåt. Jag tar mig igenom skogens försåtliga fällor. Jag smyger försiktigt genom rishögarna efter vinterns avverkning och ser huset därframme. Jag passerar den sista rishögen – fastnar med foten i en kvist, faller handlöst framåt och tappar hinken som hamnar mer eller mindre upp och ner. Endast en handfull bär är kvar i den.

De flesta har ramlat ner på rishögen. Det blir att sätta sig och plocka en gång till. Flytta på ris. Försiktigt lyfta kvistar för att leta fram de bär som hamnat under barr och ris. Till slut har jag fått upp de flesta. Sedan är det bara att sätta sig och rensa. Försiktigt plocka loss barr och bos som fastnat på de saftiga bären. Suck. Tur att sportradion finns så jag har något att lyssna på under detta pellergöra.
2011-08-12 23:08.


Kommentarer till blogginlägget


Visst är det lite tråkigt när stigar som fanns för länge sedan växer igen? Går inga i skogen längre?
2011-08-12



Jag trodde det var djur som gjorde stigarna..??..
2011-08-12



Inte alla och om också djuren har försvunnit så är det ännu tråkigare. De kanske hänger på stan de med och tar en caffe latte.
2011-08-12



Rolf: Som vanligt njöt jag av den stora berättarkonsten i bloggen. Vilken tur att hitta så mycket hjortron. Nu hade du ju turen ;) att få plocka dem två gånger. Sorry Rolf, nu sitter jag och skrattar. Även jag har varit med att plocka samma bär två gånger men då gällde det inte Norrlands guld.
2011-08-13



Min mormors bror bodde ca 8 km från närmsta väg. Innan bilarnas intåg och det moderna skogsbruket släpptes kreaturen i skogen uppe vid fäbodvallarna dit man för det mesta fick ta sig gående. Till skogskojor och kolmilor var det också ofta apostlahästarna som gällde.

Flottningen skapade stigar längs de vattendrag som timret färdades. Den närmaste vägen landvägen mellan skogsbyar var ofta inte körbara. Fiske och jakt var en stor del av naturahushållningen och ofta fick man gå långt. När vägar och elektricitet kom innbar det ofta att de tidigare avlägsna skogsbyarna avfolkades.

Industrialismen och den nya tekniken innebar att det behövdes färre anställda i skogsbruket men att nya skogsbilvägar behövde brytas vilket innebar att de gamla stigarna blev överflödiga. Lägg därtill att naturahushållningen började spela ut sin roll, att lands- och skogsbygden avfolkades och att nya vägar bryts till tidigare otillgängliga områden så försvinner behovet av de gamla stigarna.

Men ännu finns otillgängliga sjöar och åar, små tjärnögon och undangömda myrar dit få söker sig eftersom de ligger långt från allfartsvägarna och den moderna människan inte gärna söker sig in i skogens vindlande pelarsalar. I denna av sateliter kartlagda värld finns det ännu i vårt land små öar av nästan orörd vildmark dit få människor styr sina steg.
2011-08-13



Din berättarkonst är underbar, jag njuter av att läsa..

Vilken tur att det fortfarande finns nästan orörd vildmark kvar för oss som gillar att ta sig ut i den.

Inget går upp mot att andäktigt få smyga sig fram, höra fåglar kvittra, insekter och annat oknytt surra, se spår av djurlivet och om man har tur, kanske få se några av dem stora...
2011-08-13