Anna Karin D

Sommarlovsföljetongen. Fjärde delen.

Nu är det knappt något sommarlov längre! Sommar är det i vartfall inte; har inte varit på länge. Har det överhuvudtaget varit sommar i sommar? Minns knappt. Kanske svagt...att det var varmt en onsdag strax efter midsommar.

Dessutom är friheten snart över för mig.

Det är sorgligt, så sorgligt att jag känner mig svart och
matt, panikslagen och beklämd i en tråkig, förlamande mix.

Men! Jag tar mig ändå i kragen och försöker minnas de dagar då det förvisso inte var sommarväder, men ändå äventyr, frihet, framtid och möjligheter.

Var var jag nu? Jo, det var maten, all maten. Och ett fjällhotell någonstans bland bergen, de norska:

Pinglet fanns där när jag vaknade den första morgonen. Det pinglade vackert på avstånd. Annars var det tyst så när som på Pers kraftfulla andetag. (Ingen kan andas så rejält och eftertryckligt i sömnen som han! Jag lovar. Regelbundna orkanstötar. Det krävs öronproppar i lyxkvalitét för att för att begränsa andningsljuden till mer sovbara vindbruspustar. Nej, nej.... Inga snarkningar! Bara A-N-D-E-T-A-G.)

(Jaja. Jag har (över)känsliga nattöron, jag vet.)

(Jag klarar motorväg bra däremot. Den finns där varje natt. Den är trygg och invand.)

Hursomhelst!

Pinglet närmade sig, blev starkare.
Vad kunde det vara?
En liten norrman stadd på morgontur med bjällror i strumpskaften?
En liten norrman på väg att fiska sig en fjällröding till frukost med bjällror i spöt? (Blev det ett syftningsproblem här?) (Hmm.)
En liten norrman ridande på sin lilla fjällko? Med bjällror i hornen.
En liten norska kärnandes messmör? Bjällror runt handlederna.
(Nu klev jag i fördomsträsket. Det kan naturligtvis lika gärna vara en manlig liten norska som ger sig på messmörstillverkning på morgonkvisten. Iklädd folkdräkt.)
(Med bjällror.)

Pinglet växte i styrka, lät riktigt nära! Stormstötarna från sängen bredvid ebbade ut.
Vi var alltså båda vakna.

Vad kunde det vara?
Vi tittade förbryllat på varandra, Per trodde bestämt det måste vara pinglet som betyder att frukosten är serverad, hungrig som vanligt, men jag var tveksam. Pinglet kom utifrån.

Jag tog mig bort till fönstret, kikade ut - och rakt in i ett par svarta fårögon. Där stod en hel fårskock. Och ledartackan var bjällerförsedd.
Blev aningen överraskad faktiskt men inte så farligt, fårskockar som väckarklocka är ett trevligt inslag på en fjällsemester tänkte jag. Bara att vänja sig.

Dessutom var himlen alldeles blå och solen sken och det gjorde mig nästan stressad eftersom jag kände på mig att detta med sol och blå himmel skulle kunna vara ett mycket flyktigt tillstånd.

Alltså: upp ur sängen och upp i matsalen där den förväntade fantastiska frukostbuffén som tidigare nämnts var tämligen tam och fattig.
Vi knastrade i oss en skål översockrade puffar och lite (i och för sig riktigt gott) bröd därtill, undvek mesosten, och tog sedan med viss iver tag i dagen - vandring skulle det bli, helt klart.

Vandring är INGENTING för två vältränade löpare, rena glidaraktiviteten. I moderat tempo, inga pulstoppar, inga intervaller, inga j-a trösklar och snabbdistanser bara soft promenerande med solen i pannan och vinden i ryggen och lugn andning. Liten ryggsäck. Lätt som en plätt.

Resonerade vi.

Beslöt att dela upp dagen i två delar - del ett (förmiddag) skulle bestå av upptäckartur vid/runt hotellet och sjön. Som uppvärmning.
Del två (eftermiddag) skulle sedan bestå av mer traditionell fjällvandring på en led från hotellet.

Man ska ju inte vara överambitiös!
Även om promenad är nästan äckligt soft och ABSOLUT peanuts för två vältränade löpare som vi så är vi ju ändå dryga femtio bast, det får man tänka på.

Det var väldigt backigt runt sjön. Det kändes lite i benen fick vi nog erkänna. Både uppför och nerför. Hittade stugor med makalösa utsikter över vatten och fjäll, över skogen och hela världen nästan.
(Skulle varit rik. Skit också. Skulle haft en stuga på ett vackert ställe. Med annan utsikt än över ett industriområde och en motorväg. Hade varit riktigt trevligt. Skulle inte pluggat massa strunt på universitetet, skulle satsat på olja.)

Åter vid hotellet efter dryga två timmar uppför och nerför, på väg och stig, grus och asfalt var vi kanske aningens trötta i underbenen. Men inte mycket! Ånä!
Solen sken fortfarande alldeles väldigt mycket och matsäcken utomhus satt utomordentligt fint, fyllde på med piggt glykogen och reparerade muskelfibrer med lämpliga proteiner.

Nu väntade fjällvärlden. Per uttryckte vissa farhågor om att leden vi tänkt oss skulle vara opromenadbar, kanske leda ut i ingenting, kanske leda oss rakt i fördärvet i ensligheten i Telemarksdjungeln. Jodå, så skulle det kunna vara, men lilla norskan i receptionen gav oss en fin, stor karta och övertygade oss om att det i princip inte gick att gå vilse. Att det var lättvandrat. Rena salsgolvet, nybörjarstig. Bara 8 kilometer.
Lätt match för vältränade löparrävar som vi alltså.

Så vi traskade iväg, kängorna på, rejäla grejor. Leden, till en början om inte salsgolv, så i allafall väg, smalnade snart av, blev trång och stenig, knixig och småbackig.
Odon, dvärgbjörk och kråkbär, myrar med omogna hjortron och tuvull. Doften! Blånande fjäll båda nära och fjärran, underbar natur, helt underbar.
Men inte helt lättvandrad. Mycket klätter uppför, utför, skutt på lösa stenar! Bäckar, strida bäckar. Och väldigt blött i markerna, rejält sankt på sina ställen, mycket klättrande vid sidan om och uppe på.

Det började kännas ordentligt i mina ben och fötter ungefär halvvägs, men det höll jag tyst om, jag ville ju inte visa mig klen. Jag, en vältränad löpare för guds skull, ska väl klara en liten promenad!

Efter ytterligare ett tag (då jag nästan började bli gnälltrött, men försökte hålla god min) mötte vi en familj vi kände igen från hotellet. Tre små barn, den äldsta såg ut att vara i sexårsåldern. Den yngsta bars på ryggen i bärsele. Två föräldrar. Glada och pigga. Raska fötter.

Herregud. Pinsamt.

Vid pass två kilometer kvar en kraftig stigning upp på en topp som enligt kartan skulle vara dryga 1100 meter.

Där satte jag mig. Fick liksom nog. Hade en vidunderlig utsikt. Hade ont i frambenen. Hade ont under fötterna. Per hade, visade det sig, ont i vristerna. Per hade dessutom ont på framfötterna. Men inte på bakfötterna. Där jag hade lite skavsår, däremot.
Dessutom hade vi femhundra små äckliga flugor runt huvudena.

Vi hade gått i dryga två timmar, och vi hade en kilometer brant nerförsbacke kvar.
Vi var lite ömkliga. Lite desillusionerade beträffande vår fysiska kapacitet. Lite stukade i våra löparhjärtan.

Då kom plötsligt, sprängande ur fjällbjörkskogen på stigen emot oss, uppför den backe vi skulle tvingas gå ner, (men egentligen inte ville gå ner, fanns det ingen rulltrappa?) en man, dryga sjuttio, vindpinad, senig och väderbiten med vandringsstav, knäbyxor och studsande lätta steg.
"Har dere gått vilse?" (eller nåt liknande. Norska i alla fall, och anledningen var förmodligen våra trötta ansikten, vår enorma karta och vårt planlösa stillastående.)

Nejdå, log vi, ryckte upp oss, stramade till knäna och stapplade på smärtande skånska ömtåliga löparfötter ner mot hotellet.

Det var helt och fullt LJUVLIGT att ta av kängorna.

(Kan man äta kvällsbuffé barfota?)






2011-08-13 08:25.


Kommentarer till blogginlägget


Apropå min andning - undrar om de stämmer, JAG hör ju inget :-) (och jag har dubbla hörapparater) (som visserligen nu ligger på bordet)
nääää, tvivlar, kan de veeerkligen stämma? :-)
Annars stämmer allt.
Och mina långa tights var alldeles för varma, dåligt val!
Kul läsning, tack!
2011-08-13



Instämmer, kul, inlevelsefull och inspirerande läsning! Känns som jag också har varit i fjällen och vandrat:-)
2011-08-13



Bäää! :-) Norska vandringsleder verkar inte vara att leka med...
2011-08-13



Inte svenska heller. Skogspromenader över myr, berg och genom skog är inte att leka med.
2011-08-13



Men jag gillar det.....fötterna var bara lite ovana!
(Jag gillar dina andetag också, Per. Jag måste bara få retas litelite...)
2011-08-13



Det känns som en evighet sedan jag var i Alperna och vandrade i början av sommaren, det har varit en lång sommar. Och den kommer att vara till Lidingöloppet och ta slut först någon gång efter Göteborg Marathon, för det har jag bestämt.

Och konstigt det där med ens partners "snarkljud", de är irriterande men jag brukar sakna dom och sova dåligt när jag sover själv.
2011-08-14



Det handlar om vanor tror jag....och det tar lite tid att vänja sig. När (o)ljuden blir en vana blir de trygga, och när de försvinner känns det fel.
2011-08-14