Anna Karin D

Nu lägger jag av.

Nu lägger jag ner tävlandet för gott. Är det någon som tror mig? Förmodligen inte - jag har sagt de där orden många gånger i år: i ilska, frustration, besvikelse och ännu mer ilska.
Och ändå har jag inte gjort slag i saken. Jag har tävlat i allafall. Tänkt att "denna gången går det nog bra, denna gången känner jag mig stark, denna gången har jag roligt fastän jag springer sämre än tidigare..."
Envist.
Men det blir inte bra. Det är inte kul. Jag TYCKER inte om att prestera sämre av någon anledning jag inte begriper. Jag KAN inte tänka förnuftigt och vuxet. Jag ÄR prestationsfixerad och hänger upp mitt självförtroende på vad jag gör för tid på milen. Jag är pinsamt barnslig i min besvikelse när jag inte lyckas med det jag föresatt mig.

Det spelar ingen roll att jag vet att det inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll att jag vet att det finns annat i livet, att människovärdet givetvis inte hänger på att vara bäst, snabbast, snyggast etc etc. Det spelar ingen roll att jag vet att löpning också är rölseglädje, gemenskap, upplevelser och glädje över andras glädje.

Det spelar ingen roll. För det går inte in i mitt innersta, det genomsyrar inte mina känslor och detta fallet är jag nog helt obildbar.

Jag klarar då inte heller att glädja mig till fullo över andras prestationer. Och det är hemskt att inse detta, för det gör att jag skäms, känner mig som en dålig människa.

Så vad är konsekvensen?

Sluta tävla givetvis!

Min kropp är inte gjord för löpning, den klarar inte tuff träning och tävling. Min själ däremot, är beroende av löpning, den klarar inte att låta bli. Den mår dåligt om inte kroppen får ta ut sig, jobba, bli trött, slut, matt och om inte fotsulorna får dunka mot marken, hårt och taktfast. Den nöjer sig inte med lättjogg några gånger i veckan längre för att få lugnet, ron, hoppet.
Den behöver mer.
Den är beroende.

Så vad är konsekvensen?

Fortsätt träna, givetvis!

Omgivningens uppmärksamhet, den goda varma självförtroendegivande härliga uppskattningen jag får efter att ha presterat, persat, vunnit....
den måste jag klara mig att leva utan.

Det ska kanske gå.
2011-08-01 13:27.


Kommentarer till blogginlägget


Svar på första frågan - nä, jag tror dig inte :-) Däremot gör du kanske uppehåll. De e en annan sak.
Jag förstår din frustation, men vill tona ned besvikelsen. Du har inte sprungit så mycket annorlunda ändå, ok kanske lite mera tid på loppen, men i stora hela. Förra året var kanske ditt stora år, när framstegen kom i stora kliv (vem minns inte kapning från Bromölla till Veberöd på halvmaran?)
Frågan är kanske vad är realistiskt i år?
"Mätningen" för dig ska inte göras i min och sek nu, utan i känsla, därför skriver jag mätning inom situationstecken.
Vi är många i klubben, bara lite färre på träningen nu under sommaren. De som kommer nu är de flitigaste, de med mest fokus. Snart kommer andra att ansluta på klubbträningen, snart blir vi andra grupper, där du känner du åter passar in.
Fortsätt träna, de mår hela du bäst av. Tävla, ja om du kan ta de för va de är, som träningstävling. Ett träningspass som inte är avsett som högpresterande, utan snarare delta, och ha roligt av vad som bjuds.
Du har dock en väldigt kapabel kropp, och kondis långt mycket bättre än de flesta i vår ålder.
Peppningen fortsätter varje gång vi ses.
Jag lovar, det kommer ljusare tider. Vad ljuset sedan innebär, ja, de beskriver du bäst själv. Det behöver inte vara tider, det kan vara självkänsla, upplevelser, bejakelser.
Du kan, du kan mycket, du duger och mycket till, du är någon - de vet jag, och de vet även du :-)
2011-08-01



Börja cykla i stället. Så länge man inte vurpar och kraschar är det i princip helt skadefritt. Och man kan ta ut sig enormt hårt utan att riskera skador.

Jag vet många gamla löpare som gått över till cyklingen när skadorna blivit för många och för frekventa. Trasiga knän och höfter. Och som sen får en andra vår, så att säga, i medelåldern, när kondisen från löpningen kan utnyttjas på cykeln.

2011-08-01



Hej Rasmus! Tack för tipset! Det är dock inte skador jag drabbas av - kanske hade det varit bra att få en liten skada som hade bromsat mitt tränande...men icke. Sjuk verkar jag inte bli heller, peppar peppar.
Problemet med cykling är att det tar TID...

Hej Per! Ja, du har tvingats lyssna till mycket gny och ilska och frustration i år.
Jag kan inte tävla "på skoj", kommer aldrig att kunna. Så är det bara.
Jovisst, jag kan leta efter känslan.
Försöka hitta den. Det har hänt att den dykt upp, något pass har känts starkt och lätt. Men snart är det sega tröga tunga över mig igen...
2011-08-01



Pers två sista sista stycken säger det mesta som behöver sägas. Jag vet att du kämpat med både tränandet och tävlandet i år, och inte nått upp till de nivåer du velat vara på. En fråga jag har är om du hade några konkreta mål inför det här året som du inte uppnått, eller om det är det faktum att du inte presterat bättre tider än förra året som gör att det känns jobbigt? Du har tidigare pratat om att springa lopp där man inte "kan" prestera, som tex Kåseberga. Har du slagit det också ur tankarna?

2011-08-01



Det faktum att jag presterat SÄMRE än förra året utan att ha en tydlig anledning till det.
Och att det känns så tungt och trögt och ofta även tungt att andas.
Utan att det finns anledning till det heller!

Kåseberga: visst kan man prestera även där, och jag har en tid att jämföra med från förra året.
Inte mycket återstår.

tack Helena!
2011-08-01



Jag får sätta mig på fjällets topp och fundera på det du skriver. Tills vidare vill jag i alla fall se dig träna och det tänker du ju göra. Kram kompis!
2011-08-01



Kram Eva! Fjälltoppar är bra, för kropp och själ.
2011-08-01



Jag som är äldst av er alla:-) förutom Per då. Jag tror bara att kroppen är funtad så för oss kvinnor att i en viss ålder spelar det ingen roll hur vi trixar,analyserar och kämpar för den vill bara inte vara med för ett tag....men det kommer igen! Så var det för mig i ungefär din ålder och nu har det lossnat lite och om det är att jag blev ännu äldre eller jag bestämde mig för att lägga långlöpning på hyllan ett tag och gick över till att springa kortare. Nu funkar det igen så mitt råd är bara att ,fortsätt som nu så släpper det så småningom. Tror alla andra har förståelse att det går upp och ner av olika anledningar och skeden i livet, men man är inte kass för det utan det är det som är livet! Nu skall jag ut på en "liten" runda och jag befarar att den blir ganska kantig eftersom jag slarvade rejält med nedjoggen igår...
2011-08-01



Fortsätt träna Anna,jag har oxå varit i träsket.Prova lite andra sporter o fixera inte på tider o hur ofta du skall ut.Lycka till i höstens sköna luft(t+)
2011-08-01



Klart du skall fortsätta!!
Och kan bara tycka att det Per har skrivit är riktigt bra!!
Kämpa på och lycka till nu :)
2011-08-01



Den kloka fjällämmeln viskade till mig att detär klart att man ska slippa tävla om man inte vill göra det längre!
2011-08-01



Tack Majvi, Peter, Linda och Eva igen! Träna ska jag - men tävla, det är frågan.
Majvi..ja, det kan ju vara så med kroppsliga omställningar och sånt. Jovisst ligger det nåt i det!
Mer alternativt - ja, jag tror det!
Och Per - han är mitt stöd , mitt bollplank, min slasktratt - och "kloka gube" - han får ta den värsta ilskan, stackarn....
2011-08-01



Du bloggar sannerligen inte för döva öron, här var de respons. :-)
2011-08-01



Varje gång vi tränar så vinner vi en tävling mot oss själva.
Vi har inget val. Vi måste ge oss ut och ramla framåt med allt vad det leder till. Vad skulle vi annars göra?
2011-08-02



Ja, vad skulle jag annars göra.
2011-08-02