Anna Karin D

Sommarlovsföljetongen, första delen:

När vi påbörjar årets sommarsemesterresa vet vi inte alls hur den ska arta sig, och det är det som är charmen med resor tycker jag.
Om du vill veta hur de ska arta sig, vad som ska hända, om du är sorten som får ro i själen endast av att ha kontroll och aldrig överraskas är det bäst att välja en bussresa. Till Budapest eller nåt, kanske till tulpanodlingarna i Holland, Rhendalen med vinprovning?
Du kan läsa i resebeskrivningen innan vad som kommer att inträffa dag för dag, du vet rutten, du vet var du ska fika, du vet VAD du ska äta, du vet när ska besöka toaletten och du vet när du bör tycka det är vackert och du vet när du ska säja "Ååååå.." och "Oooooh.." och "nämen det var det värsta!"

("Dag 9 besöker vi storkyrkan i Putzenkurdamm och vi låter oss imponeras av den gotiska arkitekturen och hänförs av akustiken och därefter är vi hungriga och besöker Restaurant Kleine Deutschland och vi låter oss väl smaka av sauerkraut och fettspäckwurst...." )

Nåväl! Nu har vi inte valt någon bussresa och det är skönt för nu kan vi äta var vi vill, och vi kan undvika tyska specialiteter.

Vi vet vart vi ska naturligtvis, Telemark i Norge, men utöver det har vi full frihet. Och full möjlighet till överraskningar.

Vi vet inte om hur många olika sorters tårtor vi kommer att få till efterätt. (Vi vet inte om vi kommer att få efterrätt alls, men misstänker att så är fallet. Vi vet inte vad norrmän äter till efterätt, kanske geitostpudding med tyttebärssås?)

(Usch.)

Vi vet inte om fjällhotellet har brunmurriga rum och alldeles för aktiv golvvärme på toa.

Vi vet inte om vi ska vakna till pinglet från söta små får med skälla runt halsen.

Vi vet inte om att det kommer att regna. Men vi misstänker att så är fallet, och vi har tagit med full utrustning: regnjacka, regnbyxor, grova skor, tjocka tröjor, keps och vantar.

Vi vet inte vad Telemark kommer att erbjuda utöver fjällen. Vi känner inte till Rjukan, men har en svag aning om historien om det tunga vattnet.

Och vi anar definitivt inte att något hemskt kommer att hända där i Norge just då, någon ont och vansinnigt och sorgesvart.

Vi kör alltså norrut med öppna sinnen i strålande sol. Nåja: Per kör med öppet sinne norrut. I strålande sol.
Jag sitter bredvid och är kartläsare med öppet sinne (och öppen kartbok).
Det går jättefint eftersom vi följer E6 och inget annat och det är liksom inte så stor risk att köra fel denna första dag då destinationen är Strömstad för övernattning.
Kanske hade Per klarat det utan min kartläsning?

(Jag tror nästan det. Men rätt kör vi, inte ens Tingstadstunneln - den lömska - i Göteborg lurar ut oss på avvägar.)

Gunilla och Kjell har en stor brun villa i Strömstad - den ligger högt med utsikt över hamn och stad, den är två våningar hög och mycket smakfullt inredd.
På ovanvåningen hyr Gunilla och Kjell ut rum, bed&breakfast.

Gunilla är fräsch och blond och snygg och brunbränd och hennes man Kjell är fräsch och snygg och vältränad, men inte blond utan med lite grått runt tinningarna. Och brunbränd.
De pratar en omisskännlig göteborgska som får mig att känna mig...lite hemma.

De är dessutom oerhört trevliga.

Det visar sig senare att Gunilla och jag är lika gamla, har bott på samma gata i Göteborg (visserligen bara till två års ålder, men ändå..) och kan ha gemensamma bekanta. Hon gick kontor och distribution, jag samhäll och senare natur på gymnasiet.

Och jag känner ett fult och missunnsamt styng av avundsjuka. Vad är det för mening med att satsa på en massa högskoleutbildning och skit när man ändå hamnar fattig i ett fult hyreshus med utsikt över ett industriområde? Va?

Vackra är de också.

Nej, skärpning!!! Vi ska till Norge!
Vi tror att vi redan kommit till Norge när vi på kvällen går runt i Strömstad. Det pratas norska överallt. På en svenskskyltad bil går det sju norskskyltade.
Och hamnen är full av deras enorma flytetyg i plast.
Norrmännen bär rutiga kortbyxor och tvärrandiga seglartröjor och deras tonårsbarn ser ut som vilka svenska brats som helst.

Och det är ju fel: norrmän ska ha grågröna knäbyxor, kängor, kanske lusekofte och ränsel på ryggen.

Toppluva.

Äta mesost. Gilla det enkla i livet.

(Fast sedan tänker jag på oljan. Och pengarna.)

Lax äter vi, på ett enkelt ställe i hamnen med träbänkar och vingliga bord. Laxen är god definitivt och är lite udda men trevligt kombinerad med hjortronsås.

När laxen är uppäten och avrundad med kakfika inne i stan, när Strömstad är genomvandrat och små butiker upptäckta (ost, musik och blommor) återvänder vi mätta på mat och intryck och norskt båtfolk till Gunillas och Kjells stiliga hus på höjden. Kryper ner i den smakfulla dubbelsängen på det vackra trägolvet....släcker lampan och..
..somnar inte. Jo, långt om länge.

Och nästa dag..........


2011-07-29 08:20.


Kommentarer till blogginlägget


Ja, varför blev du inte författare eller kåsör?
2011-07-29



Säger jag me, hon som skiver så bra!
Mer, mer, mer .... :-)
Längtar!
2011-07-29



Tjänar man stora pengar då? Så jag kan köpa hus på nåt vackert place och vara snygg, blond, vältränad och cool?
2011-07-29



Instämmer med Leif och Per! Alltid otroligt roligt att läsa din bloggar :) Du skriver mycket bra!
2011-07-29



Jag som trodde du redan var snygg, blond, vältränad och cool :-)

2011-07-30



Håller med! Mycket bra skrivet. Man fångas och läser vidare. Ser fram emot nästa dag.
2011-07-30



Blond möjligen, Helena. Och även det är vikande. ;)
2011-07-30



Nä, ska man skriva bra måste man lida. Läste i "Det bästa" om en sedemera berömd författare som i sin ungdom fick förskott av sin förläggare för att täcka kommande veckas utgifter tills han stegade in på kontoret och sa "nej, det här går inte längre. Hur ska jag kunna skriva när trygheten grinar mig i ansiktet varje vecka?".
2011-08-07