Anna Karin D

Upplösningen (Resårbandstid)

Jag vet hur man saktar tiden. Får den att gå långsammare.
Jodå.
Ni kanske hör till dem som suckar lite över att timmarna inte räcker till, att tiden rusar iväg, att åren går för fort?
Över att måndagarna kommer för tätt och över att det är jul ideligen?

Jag vet hur man bromsar.
Jag vet hur fem minuter blir till femtio och hur en eftermiddag blir tio timmar lång.

Jag lär ändå inte få något nobelpris.
För någonstans har jag nog en aning om att det ändå bara var en känsla, det där med segtimmarna den där söndagen i mars i Karlskrona.

Jag läste några sidor i "De ensamma", men lyckades inte förstå texten utan såg istället mig själv ragla runt på banan, kraftlös, klen och anemisk.
Jag fyllde i några rutor i lördagskrysset men tänkte på hur jag skulle drabbas av andnöd och hjärtklappning redan under första varvet.
Jag lyssnade på lugn musik och föreställde mig hur jag snubblade över mina fötter, på mina skosnören, trampade snett på linjerna, välte omkull i doseringen.

Jag så Ove löpa 800 meter med bravur och stil och gott resultat samtidigt som jag kände mina muskler förvandlas till gele.
Jag såg Helena löpa sina åttahundra, med stil men utan väska och kände mig avundsjuk. Jag såg Majvi göra detsamma, Majvi - min K50-kompis med det graciösa och snabba steget, och blev avundsjuk.

På alla som hade sitt gjort!

Något är fel på min mentala laddning här, det inser jag. Jag kanske ska skaffa mig en mental coach? Som lär mig att tänka de rätta tankarna vid rätt tillfälle?

(Då kanske jag springer fortare? Blir en racertant? En glad och sprudlande racertant? En entusiastisk och glädjespridande räser-AK???? Som kan hjula?)

Jag åt några smörgåsar som smakade papp och masonit med inslag av grå spånskiva.

Jag funderade på hur det skulle kännas att faktiskt ge f-n i hela tretusengrejen och åka hem utan att ha sprungit?

Det skulle inte kännas bra alls.

Jag försökte sova lite på Tjocka Mattan. Det gick givetvis inte, vad hade jag trott? Såg bara bedrövliga syner när jag slöt ögonen: ragla, falla, andnöd, spy, ragla, falla, kräkas, andnöd, snubbla, ragla.....

Men coola killen Per, som skulle tävla en timma innan mig, var pigg och glad och förväntansfull och hungrig. På mat.
Jag följde med honom och Helena, som ju var lugn och fin och färdigtävlad till ett shoppingcenter i jakt på något ätbart.

Han grundade med en korv, en tjock korv och därefter slank det ner en rejäl portion chili con carne och jag är djupt imponerad av denna ätskicklighet och detta lugn.
Själv fick jag orolig mage bara av att titta på bönorna.

För att inte tala om av att titta på banorna. Min mage oroades av precis allt faktiskt denna eftermiddag, eländes elände!!!!

Men trots allt: klockan blev till sist ändå fem och Per sprang, fokuserat, taggat, som en normalfungerande klocka, klarade sitt mål (sub12) och var lycklig.

Helena åt små bakverk i färg som matchade väskan.

Ove firade sitt lyckade SM med sin andra pålägglösa fralla.

Eva och jag värmde så äntligen upp, utomhus, sammanbitna, i kyla och fallande skymning efter denna soliga dag då trädgårdar hade blivit igenompåtade och stekar grundligt uppätna, denna söndag då normalmänniskor hade tuggat sockerkaka hos svärmödrar och löst melodikryss. På sin höjd tagit en joggingtur med labradoren.


Och så gick då äntligen starten!

Hur det gick? Ja, jag kom sist naturligtvis. Eller trea om man så vill. Jag sprang riktigt bra i tio varv, men sedan gick tyvärr ridån ner och jag fick mycket riktigt gele i muskulaturen samt en viss andnöd, men jag välte inte utan tog mig över mållinjen med knutna skosnören och utan att spy.

Och jag var så oerhört, så enormt lättad över att allt var över och att jag hade överlevt att tid och hastighet faktiskt inte spelade minsta roll just då.
Jag var bara befriat lycklig. Lycklig lycklig lycklig, fri och lycklig, och med en klar och tydlig insikt om att aldrig mer utsätta mig för detta lidande.

(Men den insikten föll relativt snart i glömska.)

(Och när det gäller fönster på femte våningen, och våndan när man putsar dem, så vill jag bara säja: Man kan låta bli. Det är tryggt. Man slipper känna skräcken.
Men det blir med tiden allt svårare att se ut. )


2011-04-21 08:45.


Kommentarer till blogginlägget


Du glömde skriva att du även fick en bra tid. Och att lite fjärilar i magen ska man ha innan ett lopp. Per är nog ett undantag mot denna regel.
2011-04-21



Ja, LITE fjärilar är ok. Men nu snackar vi miljoner. Och inte bara i magen..
2011-04-21



OK, miljoner låter inte så hälsosamt. Sedan ska man mentalt måla upp en positiv bild inför loppet, inte en bild fylld av elände. Fast det vet du ju. I teorin, men har bara lite svårt att få till det i praktiken.
2011-04-21



Hm, vill du bli min mentala coach?
2011-04-21



Ha! Du menar att du aldrig hört att man ska måla upp en positiv bild? Eller komma ihåg bilden från något bra lopp. Jag har målgången på 5k när jag gjorde sub 20 på näthinnan.
2011-04-21



Nej, jag trodde man skulle måla f-n på väggen? ;)
2011-04-21



Kan du inte lära mig den där tekniken att få tiden att gå långsamt. Den behöver jag numera, när klockan tycks ha fått solsting och bara rusar iväg. Varför e de så förbaskat svårt att få den att stanna under 4min vid en km?
Önskar coola killen...
2011-04-21



Så var du i mål för denna gång. Fyrfalldigt tack för skitbra o kul blogg.
Jag vet du varit iväg på annat SM, så vem vet, kanske det kommer mer om fjärilar, mental laddning o annat, hoppas!
Nu ska jag iväg och äta, snart en timma sedan sist :-)
2011-04-21



Tävlingar vet jag inte så mycket om, men fönstertvätt kan man gott vänta med.
2011-04-21



Min päronbiskvi! :-)
Dina mentala bilder under uppladdningen är kanske inte de konventionella, men det viktigaste är ju trots allt vad som sedan händer på banan - och där fanns det ju verkligen inget att klaga på. Inte minsta lilla snubbling eller raglande...
2011-04-21



Inte kunde jag ana att du bråttades med sådana tankar, du ser cool lugn ut! Att jobba upp lite nervositet är bra och oftast släpper det, när i alla fall jag börjasr springa! Du får bli min mentala coath för dina snälla ord om att det ser lätt ut får jag försöka leva upp till, även de dagar jag klunsar som den värsta elefant. Skall jag tänka graciöst, graciöst :-)
2011-04-22



Efter att ha läst den här bloggen kan jag bara visualisera haltande snubblande fallande sega bilder av mig själv när jag gör försök att springa. Det kan kanske betyda att jag kan bli lika snabb som A-K. Det känns bra.

:-)
2011-04-24



:-)
Tack för kommentarer! Nu ska jag jobba hårt med de mentala bilderna fram över. Snabb, stark, ung, graciös, knutna skosnören, ung, graciös, ung...öh...stark.
2011-04-24



Nåja, stopp lite nu!! Ung är kanske att ta i lite. Men snabb och graciös godtas!
2011-04-24



..men om jag visualiserar RIKTIGT intensivt??? Kan jag inte bli av med åtminstone tio år då? Snäääääääääääälla?
2011-04-24



Så du menar du blir ung då? Tar jag bort 10år blir jag 47. Inte vad man kallar ung :-)
2011-04-24



Men yngre?
2011-04-25