Anna Karin D

Alla helvetets kval och lite till

Det är just i det där ögonblicket, då man lutar sig ut för att dra till sig den horisontellt stående fönsterrutan så att den kan vändas ut och in, som skräcken slår till.
Inte för att man ska falla ut.
Utanför att vinden ska gripa tag i rutan, upphängningsanordningen ska krascha, allt ska braka ihop och falla till marken, gå förlorat.

För VAD ska man ta sig då till? Gömma sig?


Jag fick bända loss stafettpinnen ur handen. Jag kramade den så krampaktigt i 37 sekunder att fingrarna stelnade i ett reumatiskt grepp.
Eller möjligen parkinsonistiskt.
Vet inte så noga, nån förstelnande sjukdom hursomhelst.
Men vi vann!
Chockartat!
Ett SM-guld, jodå, trots idiotsäkra med rejält tidskrävande växlingar. Tänka sig. Ibland blir man överraskad.

Jag är oerhört stolt. Jag har dessutom ont i baken.
För det får man då man blårusar 200 meter utan noggrann uppvärmning och med bortglömd nedjogg, i vart fall vid femtiopluss.

Att jag är gammal, att vi alla är gamla och dammiga, knastertorra och antika märker vi då vi sitter på SM-banketten (nåja. Inte bankett, kanske. Det är väl att ta i. Middag med åldersnischad underhållning på stadshotellet närmare bestämt).
Olle och hans bedrövade side-kick Tina står för underhållningen och de gör allt för att få oss stofiler runt borden att känna igen sig. Som unga på nytt, typ.
De kör mycket Sinatra.

Inget fel med Sinatra, han var en cool kille, coola låtar absolut. Olle hanterar dem väl (och han har en imponerande svada mellan låtarna dessutom. Herregud! Inte konstigt att Tina är bekymrad och depressiv).

(Jag skulle få tinnitus av att leva med en sådan man.)

Men Helena tror att han (Sinatra) var en spansk höjdhoppare, för hon var inte född när han dog och Ove längtar efter hederlig hårdrock och Pål längtar efter snus.
Per och jag känner igen vissa paradnummer och de är faktiskt att föredra framför dansbandslåtarna och Änglahundarna som senare följer.

Nu ska jag inte klaga! Det är allsång och klapp och gungeli-gung och några vid bordet intill blir lite berusade (det är dom som pysslar med kastgrenar, det går fint att kasta grejer trots baksmälla) och jag tycker nog det är rätt kul ändå, allt kan inte vara finkultur, man får ju släppa loss lite, dumma sig och lite snurrig är jag fortfarande efter ett varv på banan och dessutom äntligen mätt efter rejält med kött.

Men Per knorrar lite i sitt hörn efter kaka till kaffet.

Eller...?

Det var visst jag som knorrade lite efter kaka (rejäl) till kaffet. Ok. Rätt ska vara rätt!
Middag utan efterätt är som kärlek utan kyssar, som fotboll utan Zlatan, som vår utan vitsippor, som en tisdagsmorgon i november, som...som....som stafett utan pinne!!!
Det fattas något, alltså.

Även under natten som följer fattas något. Sömn fattas. Själv sover jag aldrig sött som ett barn, speciellt inte på ett främmande hotell dagen innan en tävling. Det beror på att jag inte är söt som ett barn tror jag.

Möjligen också på mina tävlingsnerver. De är alltid lite överspända, kanske har det framgått?

Men Per har det också besvärligt med soveriet och det beror på nattklubben som ligger strax under vårt rum. Och på de bilar lokalbefolkningen rivstartar med när de lämnar densamma.

Vi är alltså inte pigga som två mörtar när vi hugger in på frukostbuffén på söndag morgon.
Det är däremot Helena, för hon är bara något år äldre än ett barn och har alltså sovit sött.

Solen skiner lika bländande som under gårdagen och snart ska alltså normalmänniskorna ut och påta i sina villaträdgårdar eller putsa sina vintersmutsiga fönster eller kanske lösa ett melodikryss och späcka söndagssteken med rosmarinkvistar.

Vi onormala ska däremot ännu en dag kliva in i Sunnahallens solfria adrenalintunga atmosfär.

Och jag ska försöka härda ut. 17.50 ska vi gamla kvinnor släppas lösa på 3000 meter. Det är SM:s absolut sista gren. Möjligen är ett jämställdhetstänk inblandat i planeringen, men just denna söndagsmorgon känns det bara som ett straff! För att man är kvinna, gammal och inte tillräckligt snabb för att starta på kortare distanser.

Jag ska försöka tänka positivt, härda ut, fördriva tiden.

Jag har med Nesser, korsord och musik.

Tyvärr även min stirriga hjärna och min oberäkneliga kropp och jag lovar mig själv att när skiten är över, när detta helvete är avklarat så ska jag ALDRIG ALDRIG mer ställa upp i SM-tävlingar, kanske inte tävla alls förresten, jag ska dessutom aldrig gnälla över någonting överhuvudtaget, jag ska vara positiv, godmodig och from.

Jag ska inte tjata på barnen för att de lägger alla smutsiga strumpor och kalsonger på golvet i stället för i tvättkorgen.

(Jo, förresten. Det ska jag. Men på ett pedagogiskt och sofistikerat sätt.)

Men först ska jag bara ta mig igenom denna kvalfyllda väntan inför något som känns som högsta graden av tortyr.

.....

(Och, om ni så vill, kan ni snart få läsa slutet på historien. Om hur det gick, om jag överlevde, om någon överlevde. Det kommer! Jag ska bara springa ett annat SM först....)


2011-04-15 10:58.


Kommentarer till blogginlägget


Hade du inte överlevt så hade du inte kunnat blogga såvida du inte numer är en s k spökskriverska.
2011-04-15



Frankie var ju gammal redan då jag var liten!
2011-04-15



Möjligen hade Olle&Tina en något oklar föreställning om hur gamla friidrottsveteraner är.
2011-04-15



Detta oförglömliga par hade nog bestämt sig för att nischa sig mot dem vid första bordet :-)
Positiv får du gärna vara om du vill, men godmodig och from?? Du är väl inte tjuren Ferdinands mamma heller :-)
2011-04-15



hi hi Du skriver bra och roligt, sluta aldrig med det! Jag nästan hoppas att du fortsätter känner som du gör för det blir så underhållande läsning av det! Ny helg, nytt SM..när det blir din tur så fräser du iväg! Stort Lycka till!
2011-04-15



..och nu är jag tillbaka från detta nya SM-äventyr. Och jag lever än!
Så, slutet kommer strax...

2011-04-17



Ja de va grejer de, tårtbiten på fotot menar jag alltså.
Den saknade jag, där efter kamratfestmiddagen.
Tror jag knorrade minst lika mycket som du.
Jäklar om jag haft den då, hade säkert sprungit 2min snabbare :-)
Tack för ännu ett underbart avsnitt i din berättelse.
Längtar redan till nästa.
2011-04-17



Tycker de e fjuttigt av Blekinge friidrott att inte ha ett helt kakbord minst, eller hur? :-)
De e ju fest!
2011-04-17



Helena: Isåfall skulle Joel vara tjuren Ferdinand....hmm...nää
2011-04-18