Anna Karin D

På plats i blå hallen

Det myllrar av aktivitet där inne och det doftar förväntningar, spänning, nervositet, glädje, besvikelse, aktivitet och nya spikskor.
Men mest doftar det faktiskt liniment och grillkorv. Korvgrillningen pågår vid ingången och stackars Per, som inte ätit på över en timme, får något hungrigt i blicken.

Ove har också något hungrigt i blicken tycker jag nog, men absolut inte på korv. Fast det är nog inte hunger vid närmare eftertanke, det är fokus han har i blicken.

Jag känner mig sjuk såklart. Och oskarp. Suddig i konturerna. Vet inte riktigt vad jag drabbats av denna gång. Någon neurologisk sjukdom, kanske en gnutta Parkinson?

Jag inspekterar lokalen med mina dimmiga ögon. Vacklar runt på mina spattiga parkinsonben. Hälsar tamt och mimikfattigt på folk jag känner.

Blå banor, ser fina ut. Doserade kurvor, lagom doserade ser det ut som, inte de brant lutande alper vi tvingades skråspringa i Helsingborg. Gröna 60-metersbanor i mitten, plastgolv där. Ganska trångt runt banorna. 60-metersloppen pågår och klubbkompis Bodil dundrar just loss i sitt heat.
Kaffeförsäljning utanför toaletterna. Mer. Plastade delicatobullar och oplastade kaneldito.
Bakom bortre kurvan ligger en tjock och bred och lång och svart matta, där har klubbkompisarna som anlänt före oss tagit plats. Där tar vi också plats. Och långa kvalfyllda evighetsväntan börjar. (Fast jag ska springa stafett senare på kvällen. Men det känns inte nervöst, vi är enda damlag. Vi kommer att vinna. Ta SM-guld. Enda risken att missa guldet är om jag tappar pinnen. Det gäller att hålla i pinnen. Det kan bli svårt med mina skakande parkinsonhänder?)

Det finns en del spännande att distrahera sig med under tiden:

Ove, som slutat gäspa, hittar verkligen fokus och springer 400 meter snabbt som ett fullblod av något slag och vackert som ett fullblod av något slag därtill men är inte riktigt nöjd med sina tiondelar.

Folke, dryga 80. Hästveda-Folke, en av mina idoler. Ställer upp på det mesta. Lite krum. Inte mycket längd i steget. Men ändå....plockar segerros på segerros. Och jag får en och annan av dem.

Ystadstjejerna som tävlar i allt: Kula, stav, höjd, häck, bom, alla löpgrenar, schack, varpa, bridge och hjulning.
Imponerande.

Sjuttifemplussare som hoppar stav. Obeskrivligt, måste upplevas.

Jag har inte speciellt tråkigt. Jag hejar mig hes. Jag glömmer mina krämpor!

(För en kort stund).

Per, som känner hungern riva i kroppen, dukar upp en liten buffé på mattan: groddar, körsbärstomater, salami, västerbottenost, cashewnötter, stenugnsbakat dinkelbröd, smörslungad sparris och en helgrillad spädgris.
Helena förbereder sig mentalt för sitt 1500- lopp som går av stapeln sent, vid 18-snåret. Den gröna lilla väskan har en viktig roll i denna uppladdning, den är en oumbärlig maskot, en lyckoamulett. Hon funderar på om det går att ha den i handen under loppet, men kommer fram till att den skulle inverka menligt på luftmotståndet.
Ove firar sitt lopp med att festa loss ordentligt på en fralla utan smör och pålägg. Och en mun vatten.

Jag känner mig nästan lite förvirrad av alla intryck! Är det dröm eller verklighet?

Tar en liten promenad i omgivningen och klarnar till. Vädret är soligt, strålande, nästan varmt och människor står böjda över sina trädgårdsland, pysslande med en och annan lök. Så normalt.

Klär senare om. Efter några bananer och sesamkex på mattan, vårt kombinerade vardagsrum/kök/sovrum/terapisoffa/vänthall.
Följer med Helena och Eva ut på uppvärmning. Efter deras 1500-meterslopp ska ju stafetterna gå av stapeln.

Skymningen börjar sänka sig över land och hav och kylan smyger sig på. Snöfläckar. Båtar på land vid stranden.
Tysta är vi. Fokuserade. Nja, inte är JAG så fokuserad, men jag känner mig inte så sjuk längre, vilket är lovande.

Helena och Eva springer sedan som de gaseller de är, vackert, snabbt, fokuserat, målvetet. Jag hejar och gläds, tycker det är roligt, imponeras, trivs, är taggad, vill springa, vill springa nu - håller jag på att bli konstig?

Och sedan är det dags för min SM-debut.
Hur ska det gå?
Klarar jag bära pinnen och springa samtidigt i tvåhundra meter?
Tappar någon pinnen?
Kan Helena springa med både pinne och väska?
Hittar jag målet?
Hittar någon målet?
FINNS det något mål?
Vad är meningen....

Vi får se...


2011-04-10 16:11.


Kommentarer till blogginlägget


Och en helgrillad spädgris! :-)
2011-04-10



Jag tror du skarvar lite ibland... :-)
2011-04-10



Nästa gång skall jag prova att springa med väskan :-) Mattan var verkligen vår fasta punkt i tillvaron hela helgen - ett hem i miniatyr...
2011-04-10



Skarvar? Jag?
*oskyldig uppsyn*
2011-04-10



Visst är det härligt med veterantävlingar! Snart är det dax igen, fast då blir det utomhus!
2011-04-10



Underbart, du är uppmärksam och suger in allt. Och tänk att du ännu inte sprungit en meter, så här långt in i berättelsen. Hur ska det gå? Skitspännande.
2011-04-10



Jag ser allt framför mig. Du skriver fantastiskt bra! (fast det har du hört förut va...)
2011-04-10



Hee, dina bloggar är oemotståndliga. Jag sögs in medan jag läste. Du är otrolig på att formulera dig. Gilla gilla gilla
2011-04-11



Skarvat, nä hon glömde hälften. Det skånska smörgåsbordet bestod även av äggakaga, lite gås o spittekaga. Jag ska ju inte springa förrän imorgon :-)
2011-04-11



Per, men ingen Svartsoppa?
2011-04-11



Och jag var ståndaktig och gick förbi kanelbullarna och delicatodito varje gång. Så de så!
Tack för underbara del 2! Snart ska du springa, då blir de andra bullar, hi hi hi
2011-04-11



Nä, hör o häpna, svartsoppan hade jag glömt.

2011-04-12