Anna Karin D

Det är över en månad sedan - men ändå: IVSM

Att putsa fönster på femte våningen är ett skrämmande företag, speciellt om man lider av höjdskräck. Man måste vända fönstren ut-och-in för att kunna putsa utsidan - och just när rutan står horisontellt måste man luta sig ut en bit och dra runt hela härligheten, det är då det är hemskt, det är då man känner skräcken. Inte bara för att trilla ner, utan för att även fönstret ska göra det, för att vinden ska ta tag i det, för att allt ska krascha.
Några sekunder av total skräck.
Ändå gör jag det, och det känns bra efteråt.

Inte vet jag vad detta har med SM att göra? Eller med veteraner, blå banor, Frank Sinatra, Karlskrona...... inte ens till Pers otaliga och ambitiösa matlådor finns en koppling.
Kanske till Helenas minimala gröna handväska?

Nja.....njeej.

Men låt mig starta från början. Nu när det förflutit en dryg månad, nu när jag smält intrycken och fläskfilén, nu när pulsen lugnat sig och så även fjärilsfarmen i magen:

Det är helgen 5-6 mars. 2011.
Man sitter i Pers bil och undrar hur man hamnade där. Ja, alltså, i Pers bil sitter jag ju då och då, det är lätt att hamna där, men inte ofta när den är på väg till Karlskrona, till en inomhushall där det springs. Där det springs fort och ambitiöst.

Man undrar om man är galen eller bara lite dum?
Eftersom man borde veta vid det här laget hur man är funtad.

Pigg på utmaningar när de ligger i en rätt avlägsen framtid. Kaxig som en strävhårig tax när man har ett halvår kvar till prövningen. Lite lägre svansföring när man anmäler sig, men ändå, det stannar vid en lätt oro i magtrakten. Man tänker att det ordnar sig. Och viftar lite försiktigt på svansen.
Och när så dagen kommer, när man ska till, när det ska ske: skräck. Nojor. Hypokondri. Flyktönskemål.

I Pers bil sitter även Helena, ung veteran på uppgång, på hugget. Pigg och taggad, utan nojor och flyktbeteenden. Och med grön liten väska. Hon ska springa 1500. Och 800. Och 200. Meter, alltså.

Per kör, han är lugnet själv. Han är garvad. Han har vart med förr. Dock inte på SM, men Per är coolheten personifierad. Inte en fjäril har nånsin befolkat hans mage. Han ska kuta tretusen, han tycker det ska bli "skoj" och känner sig inte sjuk och skröplig alls. Han har med sig mat.

Upp hämtar vi Ove. Han har en liten ryggsäck, han har packat smart.
(Inte osmart som jag, jag har jättemånga väskor, fattar inte varför det alltid sväller ut så förb.. när jag ska packa, kan det bero på att jag har arbetat som morsa i snart tjugo år? Man kan ju aldrig veta: utifall att så är det bäst att packa både dunjacka och linne, tre par löparskor och fem par strumpor. Långkalsonger och reflexväst. Extra linser och plåster. (Det var fel: plåster glömmer jag alltid. Men Per har plåster i plånboken.) Något kan bli stulet, något kan gå upp i rök. Dessutom packar jag alltid övermycket mat. Det kan ju bli missväxt, nödår och naturkatastrof. Det kanske inte finns affärer i Karlskrona. Man kan ju aldrig så noga veta hur det ser ut på landsbygden.)

Helena har förresten också stora väskor, inte bara den lilla grönsaken.

Ove är taggad och har skuttiga ben för han ska tävla på korta distanser: 400m och 800 dito. Och så stafetten: 200 med pinne.
Det visar sig att även Ove har vissa nojor och är försedd med tävlingsnerver, vilket får mig att känna mig något mindre märklig och det är lite skönt.
Vi diskuterar ofokusering och fenomenet gäspning på startlinjen medan vi kör österut i ett ganska fantastiskt vårväder, sol, blå himmel, varmt, och Ove tycker att han nog skulle varit i trädgården för att se om en och annan lök istället.

Jag funderar på hur jag ska få tiden att gå: jag ska inte tävla på "riktigt" förrän sist på söndagen, vid 18-snåret. Vilket oflyt! Erbarmligt! Pest och plåga och kvinnofientligt! Tretusen meter ska jag springa då, det är 15 varv runt, det tar förhoppningsvis under 13 minuter, jag kommer att komma trea och sist, det vet jag för jag känner de andra deltagarna väl. Många timmars väntan på avrättning...nja, det är väl att ta i kanske, men rädd är jag.
Jag har med korsord, en Barbarottideckare av Nesser och nynedladdad lugn musik. Och en massa käk, som sagt.

Vi pausar halvvägs. Tuggar macka. Tuggar banan i vårsolen. Besöker sunkig bensinmackstoa med bristfälligt lås. Per äter avancerade lyxsmörgåsar och Ove dricker smoothie. Han ska tävla först av oss: 400. Solen skiner. Hade man haft en trädgård, borde man vart där för att se om en och annan lök.

Kommer fram, hittar Sunnahallen, Per och Helena i skickligt kartläsarsamarbete i framsätet.

Korvgrillsos blandat med linimentångor.

Nu är det alldeles försent att backa ur, så....
....fortsättning följer!


2011-04-09 13:25.


Kommentarer till blogginlägget


Speciellt reflexvästen är bra att ha inomhus :-)
2011-04-09



Skulle önska att du bloggade någon annanstans där du fick mera ära och berömmelse (och kanske t o m pengar), i stället för i skymundan här...
2011-04-09



Leif: Tänk om det blivit strömavbrott! :-)
Anna-Karin: "Grönsaken" är min "jag blir glad bara jag ser den"-handväska. Typiskt bra att ha med sig när man skall ut på äventyr! :-)
2011-04-09



Glöm ALDRIG din reflexväst! Och, om du viker den smart, så kan du ha den i lillagrönaväskan, Helena! Två flugor i en smäll, typ.
(Tack Eva...)
2011-04-09



:-) Allt det där känns avlägset nu, trädgården och alla dess lökar har fått sin uppmärksamhet, så nu kanske det är dags att börja se fram emot nästa löparäventyr. Du får det att låta riktigt roligt och mysigt, men tusan var nervösa några av oss var på vägen upp. Det behövs någon månad för att få distans, å nej vilket kass löparskämt.
2011-04-09



Ove, min idol, har inte bokfört någon träning på flera veckor. Undra vad han gör nu? Men det behöver inte du hålla reda på, Anna D! :-)
2011-04-09



Nä, men även jag känner en lätt oro....
2011-04-09



Han dricker vin och flyttar runt krukor i trädgården. /spion
2011-04-09



Men lilla Karin, han måste träna också!
2011-04-09



Skyll inte på mig!
2011-04-09



Tack för underhållning så här på lördagskvällen:-) Det är tur vi är olika och att någon taggar upp och att andra är Cooola. Det blir en bra balans!
2011-04-09



Hi hi hi, mina matlådor har verkligen satt avtryck i världshistorien :-)
Tack för underbar läsning. Håller med Eva, du skulle få skriva för RW, så det blev en slant för din skrivarkonst, och fler kunde få sitta och fnissa.
Nu ska jag läsa del 2, stör inte! :-)
2011-04-11