Markus Andersson

Bortser man från träningstävlingsserien Vintercupen med ett gäng deltävlingar från nov till mars brukar Skälbyloppet i Kalmar vara första loppet på utomhussäsongen. För mig som gillar att springa lopp är det ju ett mycket trevligt tillfälle. Träningen gick ju utmärkt från i höstas fram till för en månad sedan, formen var kanon och de "3:10/km så att jag vinner" kändes fullt möjliga, dvs det jag uttryckte efter fjolårets Skälbylopp där jag för tredje året i rad snittade ca: 3:20/km och fått nöja mig med 2a/3e-plats. Kändes som det var dags att lyfta sig.

Sen blev jag dock skadad och efter att jag kommit igång igen för 1,5 vecka sedan har formen på en hand full snabbdistanser visat sig vara låååångt ifrån tidigare toppform. Visserligen på uppåtgående, men till Skälby och även nästa helgs Terräng-DM på hemmaplan verkar formen inte alls vara något att hänga i julgranen. Faktum är att jag var osäker på om jag skulle ta mig under 3:30/km idag.

Inte blev det bättre av att jag cyklade från Nybro in till loppet (34km), kom iväg 15min senare än planerat och det tog också 10min längre än jag tänkt mig, kommer fram 15min till start med två frusna fötter. Försöker trampa igång blodförsörjningen till dem medan jag hämtar ut nummerlappen, och sätter mig sen och masserar. Hjälper inte riktigt, men nu måste jag springa några steg, "6min kvar till start" ropas i högtalarna, medan min klocka åtminstone visade 7,5min... Springer en sväng runt start/mål-området men måste sen prioritera att få av mig överdragskläder innan startskottet smäller. Har fortfarande ingen känsel i fötterna och de löpsteg man tagit känns ok i lår och uppåt (som varit varm av cyklingen), men lite stumt i vader som var lite kalla och riktigt kasst i fötterna, steget blir stumt också när jag inte känner ordentligt när foten tar mark m.m. Pissnödig är jag också, men det fanns det ingen tid till, och slutligen svårt att avgöra lagom klädsel när jag inte kunnat värma upp och känna efter ordentligt. När speakern börjar prata om "start" pallrar jag mig bort till startlinjen och hoppar lite på stället i ett sista försök att få liv i fötterna, samtidigt som det nästan känns skönt att formen ändå var dålig så jag inte hade några förväntningar på att prestera något idag...

Johan Svensson rusar iväg och tar täten, ett tiotal hakar på och jag hamnar inledningsvis strax bakom tätklungan. Tempot är långt över vad borde palla men några hundra meter kan man ju alltid dra på, sen inväntar jag dock att det ska börja bli jobbigt, jag får sänka och de springer ifrån mig. Istället lugnar Johan ner sig och ingen annan tar på sig att dra i någon hårdare fart, klungan samlas och jag kommer både ifatt och hamnar i främre delen. Som grädde på moset finns det flera i min omgivning som flåsar mer än mig, bortsett från att det känns dåligt utan känsel i fötterna är jag faktiskt inte mer ansträngd än vad som känns rimligt nu efter 1km i ett 4,25km-lopp. 3:20 var passertiden.

Tempot fortsätter vara måttligt och Christoffer Fogel som tränat bra senaste tiden avancerar framåt, tänkte mig att han nu skulle sätta fart på loppet igen, men inte. Jag avvaktar dock, och när vi passerar Skälby igen efter 2km (3:17) är jag fortfarande med i främre delen av tätklungan, och ansträngningen känns fortfarande inte ens orealistiskt hög. Överraskande positivt.

Marcus Petersson har nu gått upp i täten och även fått en lucka. Pontus Johansson & Fogel ligger före mig, men i nerförsbacken från Skälby och under Ölandsleden passerar jag dem och nu känns det som jag "kommit in i loppet" och vågar därmed trycka på lite mer. Kommer ifatt Marcus och han håller nu lägre fart så jag passerar direkt. Har nog främst Pontus i rygg, Fogel släppte nog ganska tidigt och Marcus hängde inte heller kvar i rygg så länge.

3km passeras nu och sub 3:20-farten består... Kör hårt en bit till, men Pontus släpper inte ens i en nerförsbacke där jag brukar springa fort, börjar gå tungt för mig nu och i ett motlut med 500m kvar kommer han upp jämsides och verkar ganska fräsch, rycker även ifrån i slutet av backen. Jag klarar inte att haka på, men när jag sen hör någon närma sig bakifrån drar jag ändå på rejält i hopp om att han inte ska försöka utmana mig. Marcus lät sig dock inte skrämmas utan sprang ifatt mig ändå och passerar med ännu högre fart än mig. Bara att se sig passerad av ytterligare en som tydligen sparat massa krafter till slutet.

Blir 3a på 13:55, 3:16/km. Ja, vad säger man? Med lite uppvärmning innan loppet verkar ju formen till stor del plötsligt återkommit. Mycket oväntat, men trevligt...