Jessie starlady

Mitt liv som Erik dag 39

Trots att jag är en person som älskar att planera saker och ting så tycks jag aldrig riktigt lyckas planera in min VinterUtmaning på någon lämplig dag och istället står jag där den sista i varje månad och svär lite för mig själv. Men det finns något positivt med allt och i det här fallet är det fina i kråksången att jag får en möjlighet att kämpa mot min latmask och inre "uppskjutare" lite extra. Som idag. Hade satt klockan på halv åtta för att hinna med att springa före en överenskommen kompisträff i badhuset klockan 11. Det första jag tänkte när jag vaknade var: Jag vill inte springa!

Så då klev jag upp och satte på mig löparkläderna direkt som ett enda stort långfinger åt min latmask.

Åt frukost och slötittade på TV och tog god tid på mig. Hela tiden samma tanke i huvet - Jag vill inte springa! Jag till och med övervägde att "fuska" och springa min VU på fredagen istället och regga passet på torsdagen ändå. Men det är ju inte rätt och Mäster Erik kan vara sträng ( Smiley ) så jag visste då rakt inte om jag skulle våga det. Det enda jag visste var att jag INTE ville springa, e g e n t l i g e n.

Så då satte jag på hunden kopplet och började gå mot startplatsen.

Lite kallt om benen var det ju när jag började gå där. Minus tre och strålande sol är annars inte väder som jag gnäller på när jag ska springa. Särskilt inte när det är så pass vindstilla som det var idag. Sneglade på klockan som redan var på tok för mycket och hur tusan skulle jag hinna runt och till badhuset i tid? Särskilt när bilen är på verkstan och jag måste cykla dit också (vi låtsas nu inte om att det bara är tre fjuttiga kilometer till badhuset och att det egentligen borde vara brottsligt att NÅNSIN ta bilen dit... *host, harkel* ). Nej, det kanske var lika så bäst att inte springa trots allt?

Så jag ökade takten och gick bort till startplatsen.

Kommer fram till starten och inser direkt att även om våren är kommen till vägbanor och gångbanor och gräsmattan bakom mitt hus så har den INTE kommit till min VU-bana. Snö ovanpå stenhård is. Tjock is är det också. Här kommer det ta tid att smälta. Inga broddar tog jag heller och om jag går hem och hämtar dem så kommer jag absolut inte hinna till badhuset i tid. Jag borde nog inte springa idag!

Så jag tog en kik på klockan, räknade ner sekunderna till närmaste hela minut och började springa.

Joggar på snön och kan snabbt konstatera att i mina hastigheter är det inte ens särskilt halt. Snön är liksom lite krispig och sitter fast på isen så att jag inte glider nånvart. Har på mig mina Karhu Forward Ride och som alltid med dem på fötterna känner jag mig snabbare än annars. Men idag tar jag det lugnt, vet att jag aldrig har sprungit två milpass på samma vecka förut och vill inte ta ut mig för hårt eller riskera knäna.

Vädret är helt fantastiskt. Jag till och med njuter av solen (!) och för dagen är jag perfekt klädd med min långärmade funktionströja och en lövtunn löparjacka över det samt mina vintertights. Hunden får vara lös (det kommer nästan aldrig någon längs Södra vägen ändåså) och hon är också glad. Den första kilometern som brukar vara lite tung för mig går lätt, lätt, lätt och inte ens den annars så förhatliga tredje kilometern känns jobbig. Jag är stark!

Efter ca 4 km blir underlaget knöggligt och fortfarande är det hårt. Det handlar inte längre om att hålla något visst tempo utan mer om att hålla koll på var jag sätter fötterna för att inte stuka fotlederna av mig. Ändå kan jag tassa omkring där och tänka på annat, som tex att det är ju bra att springa på sånt här lite svårare underlag för det stärker fötter och fotleder. Smiley Fortfarande är det inte särskilt jobbigt. 2 kilometer knöggel senare kommer jag ner på gång/cykelbanan mellan Avesta IP och ridskolan. Den är helt fri från snö och har inte ens en isfläck så långt ögat når. Jag ökar takten och allt känns fortfarande bra.

När jag passerat ridskolan sackar hunden efter. Jag rynkar pannan men bryr mig inte så mycket om det. Vill jag ha henne nära mig så är det ju bara att kalla in och begära Fot! Hon lyder fint idag och både hundar och folk passeras utan att hon bryr sig nämnvärt eller måste kopplas. Duktiga, finaste boxerflickan min! Smiley Att jag inte ville springa tidigare idag är glömt sedan länge och jag flyter fortfarande fram.

Sista kilometerna går också lätt och jag tror att jag ökar tempot sakta men säkert, men vet inte eftersom jag inte ens har känt något behov av att se på klockan en enda gång hittills (!!). Springer bara på och konstaterar igen och igen att hunden sackar efter. Hon börjar nog kanske bli lite gammal trots allt min lilla vovva. Nio år blir hon i sommar.

Springer mot målet men kör ingen "idiotspurt". Det hade liksom känts fel att pressa mig under ett pass som varit så mysigt och lätt i känslan. Kollar på klockan i samma sekund som jag stannar vid min port. Letar som alltid rätt på sekundvisaren först: 13 och sen minutvisaren: 22. Startade 13 över så jag räknar snabbt ut att tiden blir 1:09:13. VA?!? External image

Räknar om och räknar om och räknar om, men får samma resultat igen och igen. Jag har alltså lyckats springa på mitt livs tredje bästa tid på milen samma vecka som jag persat på samma sträcka. Helt otroligt! Dessutom helt utan ansträngning (eller så kändes det iaf medans jag sprang), det är ju inte riktigt klokt? Jag antar att man måste säga att Mitt liv som Erik ger resultat!

För att bevisa det så satt jag ju dessutom på min cykel bara någon kvart senare och cyklade till badhuset där jag fjössimmade omkring (och badade bubbelpool med iofs) i sisådär 30-40 minuter för att sedan cykla hem igen, äta nåt och cykla till jobbet (det är förvisso inte långt dit heller, men ändå) där jag har ett arbete som innebär att jag sällan kan sitta ner och ta igen mig.
Allt detta utan att känna mig ens det minsta slutkörd.

Det tar sig - som mordbrännaren sa.
2011-03-31 00:00.


Kommentarer till blogginlägget