Jessie starlady

Mitt liv som Erik dag 35

Efter en lördag som var helt enastående (som i: ensam i sitt slag!) i mitt liv då jag inte gjorde ett halvt knop ens utan bara låg på soffan och softade en hel lördag (utan att bli rastlös!!!) så var det så äntligen (?) dags för söndag och Premiärmilen.

En titt ut genom fönstret och på termometern sa "runt noll grader och sol" och det såg heller inte ut att blåsa så mycket, men vis av tidigare missar så gav jag mig ut vid tiotiden och "testade klädvalet" och kände lite på kroppen. Normalt sett brukar jag ju alltid vilja springa en liten runda dagen före ett lopp för min kropp har en tendens att vara sjukt seg bra länge dagen efter en vilodag. Hjälper inte ens nämnvärt att värma upp ordentligt då! Men nu hade ju lördagen sett ut som den gjorde så jag tog ett litet varv runt kvarteret iklädd vintertightsen, långärmad funktionströja (lager 2 egentligen, så lite tjockare), vindtät löparväst, långa löparstrumpor (för att jag är ovan vid att springa på asfalt och andra hårda underlag) och mina Karhu Forward Ride-skor.

De senare ångrade jag mig på. De känns hur bra som helst att springa i och jag känner mig alltid lite extra snabb med dem på, men eftersom de använts så sparsamt under vintern så kändes det inte bra att välja odämpade skor för första loppet på just asfalt. Fick bli mina Asics 2150 GT istället. Alla övriga kläder fick godkänt då blåsten (som var starkare än det såg ut genom fönstret) var iskall men i solen var det snudd på för varmt. Lagom kompromiss tänkte jag och sen var det bestämt.

Eftersom jag kände flera som skulle starta tidigare idag så åkte jag ut till Frescati i god tid och hann se starten klockan 13 och målgång för flera löpare i tävlingsklassen (man kan iofs undra vad den som springer milen på en timme gör i tävlingsklassen, men vad begriper väl jag??). Blåsten var ännu ihärdigare ute vid Universitetet och jag började få "Tjejvättern09-vibbar" av det hela. För er som inte vet vad det betyder kan jag ju säga att vi körde mer än halva loppet med 18m/s antingen rak motvind eller rakt från sidan. JOBBIGT! Smiley

Sen gick solen i moln. Egentligen är det något som jag GILLAR men... var jag nu för kallt klädd egentligen? *bekymrad min=ON* Satt i så mycket lä som gick att finna med en bärsmoothie och en stooor kanelbulle och höll på att frysa fingrarna av mig. VARFÖR hade jag inte tagit med mig några handskar? *muttra åt mig själv*

Passade på att leta lite bilnummerplåtar (googla plate spotting) men hittade bara en löparhandske som jag plockade med mig för att värma mina frusna händer en i taget med. Gick på Majan och lämnade (högst motvilligt!) ifrån mig mina överdragskläder och sen tog jag mig långsamt mot starten (som låg en bit ifrån målområdet). Hann se Henrik P gå mot mål (eller egentligen såg jag bara ett par illgröna skor som susade förbi och sen hade han passerat Smiley ) och gick och spanade efter Camilla som skulle starta samtidigt med mig, men iiiiingen Camilla såg jag.

Att säga att jag var PEPPAD inför loppet vore absolut en stor överdrift. Jag hade snarare ångrat hela grejen, men så stod jag iaf där i startfållan och hoppade lite minimalistiskt till uppvärmningsmusiken (det var trångt! på tok för trångt för de övningar som gympainstruktörerna ville att vi skulle ägna oss åt...) och då kommer ju den där känslan igen som den alltid gör inför ett lopp och plötsligt så är det inte så dåligt tänkt att starta trots allt. Smiley

PANG! Startskottet går men vi står stilla. Ändå stod jag ganska långt fram i startfållan, just bakom första gympainstruktörens plattform. Undrar just om det är individuell tidtagning eller inte, hinner jag tänka och sen är vi iväg.

Första två kilometrarna går fort för att vara jag. Under tolv minuter och jag tänker att jag troligen kommer att krypa över mållinjen, men fortsätter ändå eftersom tempot KÄNNS bra trots allt. Till tre kilometer har det tagit 18 minuter och jag närmar mig något som är mer av ett lämpligt Jessie-tempo, åtminstone för ett lopp. Första backen är inte brant, men inte kort heller. Sen kommer vi ut på grus där man preparerat banan för att täcka över de isiga delarna som trots allt ännu finns kvar. Ser hur många grimaserar och börjar gå i gruset som är ganska djupt och relativt löst, men för mig känns det bara mer likt de förhållanden som jag tränat på hela vintern (sprungit på skaren i skoterspår) så jag trivs och här passerar jag rätt så många även om det är fler som springer ifrån mig.

Passerar en matte som pinnbrottas med sin hund och tar mig tid att bli lite glad över att få se en glad, lekande Boxer (ALDRIG tråkigt med en Boxer!). Smiley Än så länge är flåset helt okej och benen känns bra. Några som uppenbart gått ut för hårt passeras där de går och flämtar. Jag känner mig nöjd med min öppningsfart.

Banan är två varv på en slinga som är nästan 5km och vid varvningen får man se en officiell tid. Klockan visar 32 och nåt och det är så pass nära mitt pers på 5km att jag blir jätteglad. Tänk om det här kan leda till ett nytt pers på milen med?!? Börjar räkna och inser att jag har råd att springa i 7-tempo resten av loppet och så långsamt ska det väl ändå inte behöva gå HELA vägen runt på andra varvet? Första backen på andra varvet känns knappt för här springer jag omkring och räknar på vad som krävs för att komma under 60 minuter (AS IF! men lite hybris kan kanske vara kul? *skrattar åt mig själv* ).

Grussträckan igen och nu är det många som går här. Jag tassar på och kroppen tiger än så länge still. Inga krämpor och hyfsat flås fortfarande. Hade jag inte haft kilometermarkeringarna hade jag börjat misstänka att jag springer för långsamt, men vid sju kilometer har jag bara varit ute i 45 minuter, så klart under 7-tempot fortfarande. Smiley Det är här jag inser både fördelen och nackdelen med att springa två varv på samma slinga. Å ena sidan vet man var man kan ösa på och å andra sidan vet man vad som väntar....

Just före nio-kilometersmarkeringen finns tex banans mest dryga (och branta) backe. Det är nästan så att jag saktar in för att det ska ta längre tid att nå den... External image Precis i den rätt skarpa kurvan före backen står dock dagens mest entusiastiska funktionär som tycks ha stått och klappat händer exakt hela loppet. ALLA jag pratat med som sprang såg henne stå och applådera och ropa hejarop till alla löparna. Fantastiskt! Smiley

SISTA BACKEN, SEN ÄR MÅLET NÄRA! ropar hon när vi passerar och på nåt sätt hittar jag ändå krafter nog att ta mig uppför backen. Det kanske inte går fort, men jag behöver iaf inte sluta springa och börja gå som många andra. Nu blir jag också omsprungen av en hel del som uppenbart gått ut lugnt och har mycket mer att ge i en långspurt, men det stör mig inte. Jag springer som vanligt mitt eget lopp i mitt eget tempo och hoppas på att slå mitt eget pers. Nu känns det som att det inte KAN gå fel och jag tänker att jag ska spurta på upploppet och se hur låg tiden kan bli.

Jomen tjeeeena? Jag rullar på nedför sista nedförsbacken efter 9km-skylten och svänger runt den skarpa kurvan in på upploppet. SMACK! rakt in i vinden och dessutom på ett upplopp som lutar svagt MOT hela vägen in till mål. Jag tänker spurt. Jag tror att jag försöker springa som i en spurt. Det känns inte ens som om jag rör mig framåt. Smiley En löpare passerar mig men på de flesta tar jag in, dock utan att kunna ta någon placering. Det känns som att springa i sirap eller slow motion. Jag tar i! Jag flåsar och stönar och trycker pannan mot vinden och när jag passerar mållinjen visar den officiella klockan på 1:06.nåt lågt under tio.

PERS! med minst TRE MINUTER! Smiley Smiley External image


Mitt personbästa på milen, som jag tog på Midnattsloppet 2009 har äntligen fått gå i graven. Då sprang jag på 1:09.07.
Nu blir den officiella tiden 1:05.44!
External image

Nästa lopp - Spring Cross 12 kilometer den 7e maj.

P.S. ...för de av er som tänker: Jamen, Midnattsloppsbanan är ju jättemycket tuffare så det är ju inte så konstigt att du persar då? vill jag bara säga: Jag har inte ens varit nära på någon av mina VinterUtmaningslopp = flack bana och som bäst 1:20 i år ( *host, harkel* ) och det brukar inte skilja så mycket mellan tuffare och lättare banor för mig när jag är i jämförbar form heller (1:11 på Lidingömilen 2009, med Abborrbacke och Karins backe och allt), så att efter en vinter då jag inte alls sprungit tillräckligt mycket (kolla min träningskalender själva om ni inte tror mig) och garanterat inte ett enda dugg fort (snittat 7:20-tempo i år, tror jag) ta ett pers på det här sättet med 3 minuter och 22 sekunder känns helt enormt!
2011-03-27 00:00.


Kommentarer till blogginlägget


att jag missade dig på premiärmilen,jag var också där och sprang.
2011-03-31



meh! =S
2011-03-31