Jessie starlady

Mitt liv som Erik dag 32

Det här med löpning är lite lustigt.
Ibland bara längtar man ut och ibland sitter man hemma och drar sig och drar sig och det verkar verkligen inte alls som att man ska klara av att ta sig i kragen och komma iväg på en runda över huvud taget.

Men så när man väl är där. Med löparskorna på och det tänkta passet framför sig. DÅ spelar det absolut ingen som helst roll hur omotiverad eller välmotiverad man var innan man gav sig ut. Resultatet och känslan i själva passet kan ändå bli det totalt motsatta.

Idag var det tungt i mitt liv som Erik. Jag ville inte alls träna. Inte ens nyinköpta löpartights som behövde testat inför Premiärmilen på söndag lockade... Att det skulle bli slingan idag hade jag vetat i över en vecka och det var nog min smala lycka det, för annars hade det nog inte blivit något löppass idag. Hur omotiverad jag än är så brukar jag nämligen ALLTID kunna TVINGA MIG att ta mig runt Lilla Lagom (Långa) Rundan. Det går ju inte att säga: Idag hade jag inte tid att springa i tjugo minuter... eller.. idag orkade jag inte springa i tjugo minuter. Nä, det vore ju faktiskt bara ren och skär lögn eller fullständigt trams!

Så ut bar det och eftersom det som vanligt var sådär töntigt sent så fick Stella vara lös. Visade sig dock vara en riktigt dum idé! Smiley Inte för att vi mötte någon eller nåt sånt (inte en själ var ute längs rundan ikväll) utan för att hon helt sonika sket i att följa med mig bredvid mig och i mitt tempo... Smiley
Faktum är att det först tog en stund för mig att inse att Vänta nu?!? VAR är min hund egentligen?? Blev tvungen att stanna och stå och spana efter henne och vissla tills hon dök upp bakom någon mycket intressant kvardröjande snöhög. Någon snygg hanhund hade bergis pinkat på den.. *muttermummelmorr*

Nåja, hon kom ju iaf och jag sprang vidare... en liten bit och sen inser jag att hon fortfarande inte är bredvid mig, utan en bra bit bakom. Vi springer ju först i ett bostadsområde och sedan längs en väg som trafikeras av gastankbilar. Inte läge att inte ha fullständig koll på hunden, så det blev till att stanna IGEN (!) och koppla henne istället. Puckohund. (och puckomatte också kanske, men hon brukar ju verkligen inte bete sig sådär?!?) Tappade bergis 20-30 sekunder på det där larvet. Stöööörigt.

Springer vidare genom mörkret. Idag var första gången i år som jag haft på mig mina Karhu (de är mina sommarskor - mesh är INTE kul när det är blött och/eller kallt ute) och det kändes lätt, lätt, lätt att springa! Smiley Ändå blev jag inte särskilt andfådd eller trött, så jag började misstänka att det här var ännu ett sånt där pass som känns SUPERBRA men går i snigelfart (och det är just därför det KÄNNS så bra och lätt... External image

Hur som helst, jag flyter på. Vågar vägra tänka för mycket på vilket tempo det kan tänkas vara och tillåter mig istället att njuta av lättheten i känslan. De nya tightsen känns helt okej (även om jag lär knyta åt dem hårdare i midjan på söndag), men i början åker min tröja upp hela tiden på ett mycket otrevligt sätt, så nu fick jag huvudbry över vad tusan jag faktiskt SKA ha på mig på överkroppen egentligen. Blääääh.

Kommer in på sista kilometern och inleder vad som närmast kan ses som en långspurt... ökar tempot, men maxar inte. Maxspurtar är inte min grej, varken på träning eller på lopp faktiskt. Det är som om något tar emot, som att det känns lite fånigt att ta iiiii så de där sista hundra meterna om jag inte gjort det fram till dess? Hur som helst - ökar stadigt tempot vid varje ny gata som passerar och till slut är det bara min egen gata kvar. Tar i lite till och går i mål. Sekundvisaren står på 45 när jag väl "hittar den" på klockan så jag drar av en sekund som jag brukar och börjar sen räkna på minuterna. Först tror jag att jag gjort en tankevurpa... start 22 över.. och nu är klockan 42.... minus 16 sekunder... det blir ju.... 19:44!!! External image

...


External image

(så egentligen höll jag nog perstempo på slingan, men pga min hund, som alltmer känns som om hon straffat ut sig från att få följa med på just Lilla Lagom Rundan så nöjer jag mig med att notera säsongsbästa)

Det absolut bästa med dagens pass är att det inte var särskilt jobbigt. Att jag inte låg och flåsade i en hög utanför min port efteråt. Att mitt knä, som muttrade i trappen hemma idag, inte sa piiip ens när jag faktiskt sprang.
Nånting måste jag ha gjort rätt med min blandade kompott till träningsprogram för jag känner mig starkare nu än jag gjort tidigare. Bara det att jag inte blev galet trött av ett tempo nära 6 min/km är ett stort framsteg för mig!

Bara just därför anmälde jag mig nyss till Spring Cross 12km. External image

Så... dags att External image
2011-03-24 22:55.


Kommentarer till blogginlägget


Låter riktigt härligt Jessie! Fortsätt så :-)
2011-03-25



Bra jobbat och lycka till på söndag!
2011-03-25