Jessie starlady

Mitt liv som Erik - dag 28

Idag tog jag (med allra största sannolikhet) ett officiellt farväl av skidsäsongen. Ett helt magiskt pass i solnedgången på min älskade golfbana (som för övrigt ENBART är älskad på vintern, all övrig tid är den bara slöseri med perfekt RIDterräng! Smiley ). Det var faktiskt mer snö än jag trodde och de fläckar där marken syntes igenom en tunn isskorpa var få och gick att ta sig runt i snön bredvid spåret.

Dagen började dock på ett väldigt tråkigt, men alltför klassiskt Jessievårmanér med SOL UTE - MIGRÄN INNE. Är det konstigt att jag inte dyrkar sol och vår och tanken på sommaren som alla andra? Jag tycker nog inte det... Smiley

(här vill jag passa på att bidra med mitt personliga sommarsoundtrack:
http://www.youtube.com/watch?v=ZbTA0izBpk0 )

Menmen.. det finns ju trots allt Zomig nässpray och bara några timmar senare var jag relativt fit for fight igen. Efter en lite halvtråkig dag i TV-sportsoffan (!) så reste jag mig för att byta om för skidåkning. Insåg då att min vänster axel inte mår så bra?!? Kan det verkligen hänga ihop med de fjuttpass jag gjort hemma och på gymet med hantlar och axelövningar? Nog för att det krasar lite fint i axeln när jag kör med hantlarna, men det gör ju inte ont i alla fall? *muttra lite över klen konstruktion".

Så där stack alla planer på att försöka persa på golfbaneslingan så här sista passet för året och lika bra var väl det! När jag kommer fram inser jag att de här varma dagarna inte direkt varit idealiska för spåren. Det ser ut som om farsan varit ute med sina 30-talslagg och breddat spåren och sen har de frusit till is i en på tok för bred form för mina moderna skidor. Håhåjaja...

Men hela banan var nu inte sån och förutom det faktum att jag inte vågade ta i med exvis stakning eller med stavarna i diagonalandet och därför körde ganska långsamt var det ett helt fantastiskt pass. Helt ensam i spåret (om man inte räknar med den gubbe som jag släppte förbi mig efter bara några minuter som tyckte att JAG borde ligga före och dra... tillåt mig småle en smula, va? ) och med solnedgångens alla vackraste färger över snön och bara ljudet av mina stavtag och skidorna mot snön och YEY! Jag älskar verkligen skidåkning! Det enda riktigt konstiga med det är väl att tröskeln för att ta mig ut och faktiskt åka fortfarande är så galet hög?? VARFÖR är det så? *begriper inte alls* Så fort jag kommer ut känns ju allt helt fantastiskt och endorfinerna bygger lyckopyramider i min kropp, så vad är det då som tar emot innan jag kommer dit? Något att fundera över till nästa år.

Vill inte ens sammanfatta skidsäsongen för den är så ebarmligt dålig och jag tror till och med att jag har betydligt färre kilometer i benen efter den här säsongen än förra, som inte ens var bra den heller. Galet!
Men nästa år.. DÅ jävlar! Smiley

Med ett extra stort tack till Kung Bore som gjorde även den gångna vintern till ett enda stort vinterfantasiland här i södraste Dalarna. Vi ses igen i november! Smiley
2011-03-20 00:00.


Kommentarer till blogginlägget