Anders S

W-R-T Sandsjöbacka Trailmarathon 2011

Äventyret börjar redan på lördagskvällen när jag hoppar över rödvinet till förmån för folköl och lägger mig extra tidigt vilket blir strax efter kl 23. Innan har jag packat lite håglöst. Jag skall springa i icebugs, gaiters, vintertights, två tröjor, vindjacka, de tjockare handskarna och funbeatbuffen. För telefon extratröja, vätska och energi har jag både vätskebältet och en rygga. Tanken är att jag inte skall behöva öppna ryggan annat än i nödfall och att jag skall klara mig med bältet.

Känner ångest inför att stiga upp 05, få i mig lite mat, åka till Mölndal och parkera bilen, ta pendeln och stå och frysa vid start.
Men det går ganska bra, jag kör förbi W-R-T butiken och tänker att här borde jag parkerat för där står en drös med löpare vid hållplatsen. Jag har precis kört om 4:ans spårvagn och vågar inte vända och leta plats ifall jag skulle missa vagnen och sedan missa pendeltåget.
På pendeltågstationen står ett stort gäng och huttrar, vi hoppar på tåget och jag visar mig på styva linan direkt genom att visa en man hur biljettsystemet fungerar i regionen. När biljettkontrollen kommer så visar det sig att han gjort fel och betalat för lite, men det får gå för den här gången.
När vi går av missar jag själv att logga ut vilket innebär att jag får maxtaxan debiterad på kortet, men det bjuder jag på. Västtrafik har säkert tuffa tider med att ersätta alla för förseningar och annat strul.
Vi irrar omkring på stationen, någon bajsar bakom en buske och alla fryser hejdlöst i otillräcklig klädsel för temperaturen, men då plötsligt tänds två eldar vid starten och hård musik strömmar ur en öppen bagagelucka. Lite jobbigt är det att pilla fast nummerlapp och bestämmer mig för att ha sportident-pinnen inuti handsken eftersom det är lite slapp och jag ser inte hur jag i kylan skulle kunna dra åt resåren.
Robert håller låda på begravningsbyråns trapp, men istället för att lägga mig ner och dö så stoppar jag kartan i fickan tänder pannlampan och springer när kommandot "kör" skriks ut till tonerna av Maidens "Run to the hills".

Jag försöker hitta tempot för dagen de första kilometerarna och landar närmare 4.40 fart. Jag har en klunga på kanske tio löpare framför mig och ett gäng strax bakom. Jag har vätskebältet under jackan för att inte vätskan skall bli för kall eller frysa, det funkar men känns lite knöligt. Till ett annat lopp skall jag nog köra med en större flaska på ryggen istället som skidåkarna gör. I bältet ligger en perfektaflaska med vatten och en med hemgjord jordgubbssaft, sen har jag ytterligare en med saft i ryggan samt två snickers.

Det är trist att springa med dubbar på asfalt, men tänker att de kommer behövas i skogen. Det är en otroligt vacker morgon och jag släcker pannlampan när vi lämnar Kungsbacka och vi passerar genom ett vackert landskap på väg mot Släps kyrka och Sandsjöbacka. En gård passeras där ett par hundar skäller vansinnigt och strömmen av löpare gör att hundarna inte slutar och jag antar att det blev en tidig morgon för fler än oss.

Skönt är det att springa in i skogen och nu sänks tempot betydligt. Jag är ingen snabblöpare i terräng och min träning sker till 90% på Säröbanan till och från jobbet på flack asfalt. Kanske tur ändå att det varit en del is i vinter så att även mina fotleder har blivit starkare, för det är verkligen hårt i skogen. Även där det varit blött är det nu fruset och jag tar det lugnt för att inte vricka fötterna. Någon passerar mig i skogen men annars håller jag min placering hyfsat. Jag har en väldigt dålig minnesbild i vilken ordning saker händer från och med nu, men det är härlig gryningslöpning och allt är vackert och stelfruset. Vid Sandsjöbackadrumlinen börjar jag nästan gråta och ser mig om efter någon att dela upplevelsen och i brist på det funderar jag på att ta upp telefonen och ringa någon, men inser att det skulle vara svårt att förmedla känslan över telefon.
Vid första depån möter jag Hans, Maria och Mattias som peppar och servar på bästa sätt och jag fyller mina flaskor och plockar lite kladdkaka, nötcreme och någon form av bar. Kladdkakan känns mjuk och nybakad men när jag försöker ta ett bett av den powerbar jag plockat ger jag upp direkt, den är stenhård.
Jag är som sagt en ovan terränglöpare och är hela tiden nervös för om jag är på rätt väg eller inte och blir glad som ett barn på julafton varje gång jag ser en snitsel eller följer en pil åt rätt håll, men lika snabbt glider jag iväg i mina egna tankar och tittar upp och undrar om det inte var längesedan jag ser sett någon markering. Jag försökte kolla kartan dagen innan loppet, men det var så många svängar och avtag och eftersom jag inte är bekant med terrängen hade jag svårt att memorera eller lägga upp en plan efter kartan.
För det mesta går det bra och jag kommer rätt, men några gånger missar jag. En gång ganska rejält, kanske 1,5 km tills jag är tillbaka på banan och strax efter vänder jag igen men stöter på ett gäng som påpekar att vi är på rätt väg. De har rätt och jag tackar dem genom att ngn kvart senare ta med hela gänget på ännu ett felspring, denna gång kanske en knapp kilometer extra.

Sen går det bättre och jag kommer till för mig mer bekanta trakter. Runt Oxsjön och Sisjön har jag sprungit tidigare och vid andra depån står Goran, Anne med flera och skiner i kapp med solen. Lite kaffe drar jag i mig, får hjälp med påfyllning av mina flaskor med sportdryck och vatten och till slut hjälper Goran till att ta fram min snickers ur ryggan. Den är stenhård så jag tänker värma upp den lite och försöka få i mig den innan sista tuffa stigningarna kring Änggårdsbergen och Safjället.
Ut från denna station tar jag sällskap med en löpare och vi skall nästan hänga ihop till målet. Det är isigt nedför och dubbarna hjälper väl något men jag gör två vådliga vurpor på slutet som kunde slutat riktigt illa. Killen framför har inga dubbar och svär högt varje gång han halkar till.
Det är soligt men blåsigt när vi kommer ut på slätten och jag längtar faktiskt in i skogen igen. Mina ben är lite stela och jag får inte upp någon vidare fart, kanske också för att jag vill ha kraft kvar till backarna på slutet. Plötsligt dyker Christian, Sara och barnen upp och det ger lite nya krafter. Jag ser inte till några andra löpare utan ligger mest i rygg på killen som jag sprungit med sen Sisjön och ibland drar han ifrån men jag kommer hela tiden ikapp. I en uppförsbacke i Änggårdsbergen äter jag upp min snickers och sköljer ner med sportdryck och allt känns väldigt bra. Nu återstår bara sista jobbiga backen och sen ner mot mål. Vi kommer ikapp några löpare, en har sprungit långa men annars tror jag det är korta banans löpare vi drar förbi. Uppe på toppen känner jag att jag har en massa kraft och sätter upp ett betydligt högre tempo utför som förvisso bromsas en del av is och skarpa svängar, men det är tillräckligt för att löparna bakom skall hängas av och i mål är närmaste löpare först 1 min och 19 sekunder efter mig. När målet dyker upp efter sista kröken hör jag jubel fast det är flera hundra meter kvar.
Fantastisk service möts jag av i mål och sätter mig i en av stolarna och värmer mig med filtar. När jag bytt till torra kläder blir det bulle, kaffe, baguette, cola och en himla god återhämtningsdryck. Nästan lite jobbig känsla att äventyret är över, jag skulle vilja fortsätta att mingla med löpare men kylan gör att jag ganska omgående drar mig hemåt.
4.43.01 blev tiden för dagen och kanske hade jag kapat en kvart utan felspring, men det hade säkert de flesta andra också.
Jag längtar redan till Munkastigen och andra skogslopp. Blir det W-R-T Trail nästa år så skall jag försöka stå på startlinjen.

Lite stel i lårmusklerna dagen efter men 26 km tur och retur jobbet på tisdagen är bara skönt och jag hade ändå 52 km i benen under veckan innan loppet. Jag upplevde inte kuperingen som något större problem, kanske för att jag tog det så lugnt, men jobbigare var det hårda och hala underlaget som gjorde det svårt att springa avslappnat. För mig var detta framförallt viktigast som ett långpass inför TEC 100 miles som är vårens stora utmaning. I det sammanhanget är det en bonus att det blev ca 46 km istälet för 43.
Hjärtat fick inte jobba så hårt på detta lopp och det vore riktigt kul att köra lite skogsträning inför Munkastigen och krossa mitt PB där.

Tack för detta!
Smiley

(Bilderna snodda från Roberts picasa)






2011-02-17 12:08.


Kommentarer till blogginlägget


Härlig läsning! "Äventyret började redan på lördagen då jag bytte rödtjutet mot folköl..." :-)
2011-02-17



Kul berättelse! Du, och alla andra deltagare, var så glada vid första depån.
2011-02-17



Kul att läsa Anders!
2011-02-17



Härlig beskrivning!
2011-02-17



Någon form av bar vid första depån?
Det hade ingen berättat för mig!
2011-02-17



Bra jobbat, förresten.
2011-02-17



Underbart skriven berättelse - jag riktigt kände kylan bita i nästippen och den sliriga halkan under dubbarna!
2011-02-17



Lite impad av att pannlampan satt i pannan kvar hela vägen in i mål!
2011-02-17



Fy fan vad kallt.
2011-02-18