|
Idag hade jag planerat tröskelintervaller och kom till gymmet rejält taggad. När jag klev in i omklädningsrummet kom en bekant ut från toaletten och jag såg direkt att det var något som inte var som det skulle. När jag frågade hur det var brast hon i gråt - det var riktigt, riktigt eländigt.  Hon grät floder medan jag stod och höll om henne och gjorde vad jag kunde för att försöka trösta henne.
Det tog på krafterna, hon blev lite lugnare och fick lite idéer till trådar hon kunde dra i - men jag blev helt urlakad. Väl på löpbandet kände jag att jag hade otroligt svårt att samla kraft för att bara ligga på och springa i tröskeltempo, jag kunde helt enkelt inte hålla fokus. Snabbt tänkte jag om och beslöt mig för att köra fartlek istället. Det kändes mycket bättre att köra kortare och snabbare växlingar så att jag fick något annat att tänka på helt enkelt.
Jag körde:
2K på 11:28 (stegrande fart) som uppvärmning
2K i 5:00-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 4:30-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 6:00-tempo - backe, incline 5
0,5K i 6:00-tempo
1K i 4:45-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 4:17-tempo
0,5K i 6:00-tempo
1K i 5:00-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 4:08-tempo
1K i 6:18-tempo som nedvarvning
Det kändes som om jag inte sprang så tufft medan jag höll på, förmodligen för att jag körde så pass varierat och för att jag hade tankarna lite på annat håll. Trots allt sprang jag 12 km i 5:25-tempo (med 500m brant backe) inklusive uppvärmning och nedvarvning. Jag fick till 7 pulstoppar då jag kom upp i eller kom över tröskelpuls (171-179). När jag var klar var jag förvånad att jag faktiskt kände mig lite trött i benen - när jag såg min kladdlapp över löpningen förstod jag varför. 
Det bästa med det här gymbesöket var dock inte själva löpningen utan att jag fick möjligheten att krama en ledsen vän.
2011-01-28 19:05.
|
