Rolf Öhlén

Hopplös kamp

En ensam gestalt stretade fram i det snötäckta lanskapet. Fjärran från upplysta spår strävade han tappert i ospårad terräng. Skidorna skar djupt i den lösa snön.

Understundom dånade det i snötäcket av hans tyngd. Här var det inga som trängdes, ingen trängsel, inget stoj även om det kanske inte var så bra träning för det stundande skidloppet.

Han var ensam med tre s – stjärnorna, skogen och snön. Månens klara sken kastade långa skuggor på det glittrande snötäcket. Han befann sig vid civilisationens yttersta utpost. Här tog den oändliga och obändliga vildmarken vid.

Framme vid skogens rand svängde han uppför den sluttning han nyss med möda tagit sig nerför. Han insåg att han hade åkt för långt och det var hög tid att vända. Han försökte vända skidorna och gå på skrå uppför men laggarna skar bara ner i den lösa snön. Med fasa insåg han att det inte skulle gå. Blixtsnabbt vände han om och började åka tillbaka i sina egna spår.

Till en början gick det bra men vid krönet började han glida bakåt. Han var tvungen att försöka gå sidledes. Han lyckades ta sig en bit upp men sedan sjönk skidorna ner och började glida bakåt. Han befann sig i en svacka med lösare snö.

Det kändes som kristallerna sög fast hans fötter och ville dra honom med sig ner under det vita täcket. Han undrade om det var så här han skulle sluta – som en isstod på den ångermanländska tundran. Grabben som skulle hämtas på skidträningen. Det nya wii spelet som väntade därhemma. Och frun. Arbetskamraterna. Så detta var slutet.

Nej, det fick inte vara så! Med en viljeansträngning slet han sig loss från snöns förlamande grepp och lyckades vända. Han kom upp på fastare mark och kunde till sist ta sig tillbaks till spåret. Med stavar som sjönk ända ner till marken påminde den krumma mannen mer om en potatisplockare än en skidåkare men meter för meter segade han sig mot hemmet.

Till sist kom han ut på skoterspåret och så till vägen och sedan hämta grabben och så hem och knattra ner denna lilla historia.

Inte vart det mycket till skidträning men en prövning för muskler och vilja. Fy vilken kamp. Men skönt var det. Kul hade jag utom på slutet när jag kände mig stressad och satt fast i snön. Tyckte inte jag kom någonstans men meter för meter tog jag mig framåt och till sist kam jag hem. Pust! Nu dusch och så lite wii resort – golf, pilbåge och flyg om nu inte frun ockuperar tv:n för sådan ovesäntligheter som Idrottsgalan.
2011-01-17 20:47.


Kommentarer till blogginlägget


Vilken strapats. Jag förstår att det var skönt när du lyckades komma tillbaka på fast mark och jag förstår samtidigt din känsla
av lycka för att ha klarat av svårigheten.
2011-01-19