Anna Karin D

2011: ett ovisst år

Årets julpussel var inte svårt. Operahuset i Sydney i bjärta kulörer lät sig läggas på rekordtid.
Det var kanske lite för lätt, ingen utmaning. Inte som förra årets svårforcerade vattenfall i grönblått, grönt och lite blågrönt.

Svårare än operahuspussel, ja tillochmed svårare än fallpussel, är att klura ut mål för 2011.
Eller snarare strategier för 2011: löpmässiga strategier alltså. Och eftersom livet och löpningen går hand i hand, löpning är livet och livet är löpning, löpning är överlevnad - så kan jag kalla dem livsstrategier.

Visst låter det pretentiöst? Lite?

Ska jag ha några mål överhuvudtaget?
Ska jag i såfall sätta upp några tidsmässiga mål?
Ska jag tävla?
Eller bara träna för att "må bra"?

Och OM jag sätter upp mål, tidsmässiga - hur ska jag kunna träna smartare?
Så att jag inte bränner ut mej och förkolnar och vittrar sönder och blir till aska?
Så att jag inte springer som en jagad räv rakt in i en vägg och blir platt och mosad?
Hur ska jag organisera min vardag så att jag hinner "bara vara" ibland?
Varva ner och sova. Känna efter. Filosofera. Skriva. Läsa. Grunna.

Sånt.

Här gäller det att känna sig själv! Jag tror jag gör det:

Jag kan inte tävla på skoj. Tävlar jag är det blodigt allvar. Kanske klarar jag inte fullt så mycket blodigt allvar som det blev detta år - ett mål är alltså att minska på tävlandet.

Välja ut ett färre antal tävlingar alltså. På de distanser jag trivs. Strunta i VeteranCupen, den stressar mig. Tävling i stort sett varenda helg, det sliter.

Sätter jag upp resultatmässiga mål låser jag mig lätt vid dem och blir stressad och fixerad och tenderar tappa bort lust och glädje.

Visst när jag en dröm om att gå under 45 på milen.
Men jag kan inte formulera det som ett mål.
Jag minns hur jag mådde under de senaste milloppen: 10km bana, 10 km landsväg och föralldel även Lidingöloppet. Det var rätt nära en nära-dödenupplevelse. Kändes inte nyttigt.

Jag när också en dröm att gå under 1.40 på en halvmara. Under riktigt bra betingelser kan det vara möjligt. Mina 1.41 var ingen nära-dödenupplevelse, långt ifrån.

Tänkte under några förtvivlade veckor nyligen att jag skulle lägga ner allt vad tävlande heter nästa år, det har blivit för prestigefyllt och stressat och långt ifrån kravlöst och jag har märkt på träningspassen att jag sackar efter jämfört med andra.

Två saker har fått mig att tänka om aningen: två träningspass med en stark och go känsla samt en fika på Ramklints Café igår.

Det var kanske inte chokladkakan och kaffet i sig som planterade positiva tankar i min gnälltröttsura gamla depphjärna utan det faktum att vi hamnade intill ett par från Ystad som visade sig vara med i YIF, vi kände igen varandra, pratade löpning och tävlingar och gemensamma vänner och -

- då kände jag att livet hade varit väldigt mycket fattigare utan den här gemenskapen vi ändå har.
Utan alla de här nya löpvännerna.
Utan alla klubbkompisar.
Där man är NÅGON, att vara NÅGON är en skön känsla.

Slutsats alltså:
Träna smartare. Inte delta i alla klubbträningar. Tar för mycket tid.
Tävla sparsammare. Men inte sluta helt, jag kommer att sakna mina vänner.

Sätter jag något pers är det kul. Sätter jag inget pers är det inte så kul, men helt ok.


Ja! Detta var nästa års mål! Mer flum och känslor än konkreta planer alltså.

Som ett pussel utan förlaga. Svårt som f¤¤ men ganska spännande.


2010-12-30 12:48.


Kommentarer till blogginlägget


Hej!
Läste igenom vad du skrivit och kännde igen mig i mycket! Känslorna går upp och ner. Att gå sina egna vägar och inte känna krav från både sig själv och från andra är inte lätt. Att våga visa och erkänna att man inte alltid är på topp men finnas med i gänget ändå. Att det är tillåtet att ta en paus och göra annat någon vecka då och då för att tanka kropp och själ. Att göra det där roliga som det faktiskt är att träna och att tävla tillsammans! Ni verkar till att vara en fantastisk klubb med mycket gemensamt, jag kan sakna att vi inte är fler "tanter" på våra träningar, men det är helt OK att vara med killarna också, då gör jag som jag vill:-) Jag ser fram emot 2011 men vet inte vilka distanser jag gillar mest. För mycket av något gör det enformigt och då byter jag...
Härligt att få Flumma också! Det blir ett spännande år!
2010-12-30



Tack för din kommentar Majvi! Skönt att inte vara ensam om sina "konstiga" funderingar...
Och "tantgänget" på tävlingarna är ju en sån trevlig samling, vill man inte vara utan!
Så - vi lär ses där nånstans även nästa år.
2010-12-30



Det fattas en bit till höger.
2010-12-30



Nej.
2010-12-30



Just nu känner jag mest för att kunna springa ett mil-lopp på under femtio minuter även nästa år.

Jag håller med om att det känns spännande att tänka på nästa år. Framförallt så vill jag springa när solen skiner och det är 20 grader plus i luften,.
2010-12-30



Tja, inte vet jag.
Men pusslet är fint.
2010-12-30



kräftan: Vi *är* en fantastiskt klubb :-) Inte för att vi tar en massa medaljer, utan just för att det finns utrymme för att inte alltid vara på topp och att köra annat när man vill/behöver.
Anna-Karin: Att känna sig själv är ett konststycke man aldrig blir helt färdig med, men man kan komma en bra bit på vägen. Löpning är mycket (adrenalin, eufori, en stillsam lyckokänsla), men framför allt är det glädje. Att springa de tävlingar du vill, på de distanser du vill, tror jag är ett bra sätt att slippa stress och väggkontakt och istället hålla liv i den härliga känsla löpning kan framkalla.
2010-12-30



Just det Helena: löpning är livet! En del av det i allafall. Men livet innehåller inte bara glädje, tur det, då vore glädjen snart inte glad längre....
Rolf: det ska kännas lite spännande att tänka på framtiden tycker jag! Att inte riktigt veta - det är det som är grejen.
Andreas: ja, eller hur? Vilka färger! Så ser det ut på södra halvklotet minsann.
2010-12-30



Jag gillade din blogg. Jag gillar dina slutsatser. Jag vet hur ditt resonemang gått fram och tillbaka. Du har frågat om råd, jag har försökt vägleda (hoppas det inte gav för många vägskäl). Jag känner dig rätt väl. Tycker inte heller du ska sätta tidsmål. Känsla är viktigt, glädje är viktigt. Finns detta, kommer ofta något annat även på köpet.
Jag gillar Majvi´s kommentar. Och kanske hittar du någon i Trelleborg som vill vara med i "gammel-gänget" :-) För de e himla kul, man får ny inspiration och glädje.
Lycka till alla med era 2011! Ser fram emot mer glädje o bloggläsande.
2010-12-30



Ja, lustigt med fikan igår, och pratstunden. Tillfälligheter, som för att vi vågade bryta vallen, gav en hel del glädje tillbaks. Och roligt minne.
2010-12-30



Apropå dina bloggar, du skriver j-igt bra! Du är en skribent, du är en författare!
2010-12-30



Nu får jag gå in och bryta Per´s satsning på fem-i-rad. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det mesta har jag ju sagt förut :-) Så jag önskar bara ett Gott Nytt Löparår!!
2010-12-31



Per kommer på en sak till...och en sak till...och bara EN sak till! Tack tack.
Leif! Du kan säja allt en gång till! Till exempel det där om olämpligheten i flera kvalitétspass i veckan vid min ålder... ;)
Kanske kanske kanske börjar jag så smått fatta...
Gott Nytt Löparår till dig också!
2010-12-31



Ajdå, vid svit bröts :-)
Börjar om då. Lugn, vill bara passa på att önska alla mina vänner som läser detta ett riktigt Gott Nytt (löpar) År!
2010-12-31



GOTT NYTT 2011 på er alla!
2010-12-31



Jag kom på en sak om kvalitétspass. Vem har bestämt att kvalitétspass är att springa vansinnigt fort och ganska kort? Jag tycker att det är mer kvalitét att springa lite långsammare och lite längre.
2010-12-31



Och Gott Nytt År önskar jag dig och alla andra som läser detta.
2010-12-31



Nja, en del räknar även in långpassen i kvalité, t ex Brad Hudson. Först lägger man in kvalitetspassen i sin träning, sedan fyller man ut med distansträning (junk miles) för att komma upp i den mängd man eftersträvar. Det jag har kommenterat i Anna D's träning är att jag undrar hur hon pallar med så många tävlingar och tuffa kvalitetspass året runt. Kanske lite avundsjukt men jag tycker att det är för ansträngande både fysiskt och mentalt. Fast jag bor ju å andra sidan inte nere på Kontinenten. Ni sydlänningar är kanske lite annorlunda :-)
2010-12-31



Ja, halvgalna. Och så pratar vi sluddrigt dessutom!
Klart du har rätt Leif. Inte mycket junkmiles blir det för mig. Inte mycket junkfood heller... :-)

Men ibland är det mentalt lättare at delta i klubbträningen (som består av tuffa pass men i skön gemenskap) än att ensammala.
men jag tänker om nu som synes!
2011-01-01



Och så:
GOTT NYTT ÅR!
2011-01-01



Det är sant! Känner man sig lite sliten så kan man behöva löpare omkring sig för att orka med ett tuffare pass.
2011-01-01