En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Att sticka ut hakan

Jag tycker det är lite problematiskt ibland det där. Att liksom våga tro på sig själv. Jag vill så gärna, och jag gör det oftast också, inför mig själv. Som jag sagt tidigare, i min värld är allting möjligt.

Sky is the limit.


Men inför andra...


Vill inte uppfattas som kaxig. Vill inte riskera att få höra att målen är ouppnåeliga. För det skulle kanske dra ned mig. Så länge jag tror att jag kan göra allt så kan jag också göra det. Men vad händer om jag plötsligt slutar tro det?! Då kanske the limit plötsligt kommer mycket närmare...


Jag omger mig med väldigt bra människor. Som tror på mig, som stöttar mig. Som säger rätt saker vid rätt tidpunkt, och vet när de inte behöver säga nånting. Men ibland, när jag möter nya människor, krävs det en viss invänjningsperiod- innan de liksom vant sig vid hur jag tänker. Innan de ser vilken lycka det ger mig att få ta mig an alla galna utmaningar. Då är jag alltid lite rädd. Att de ska hinna säga något som får mig att börja tvivla på mig själv.


Jag antar att jag är ganska känslig, som låter mig påverkas. Men sån är jag.


När det gäller Stockholm marathon har jag redan formulerat mitt mål i huvudet. Oavsett om jag berättar för er eller inte så kommer jag ändå ge allt för att nå mitt mål, slita och kämpa, hela vintern och våren, för att bli redo. Mitt mål finns i mitt huvud i alla fall.


Varför berätta då? Ja, för att få stöd. För att alla fina ord peppar mig, värmer mig, gör mig starkare.


Och varför då inte berätta? Jo, för att jag är lite rädd. Jag vill som sagt inte börja tvivla.


Innan jag sprang 6 timmars i Karlstad var jag helt inställd på att springa över 6 mil. Jag visste att jag kunde. Jag såg det framför mig, det skulle gå.


Någon vecka innan sade en ny bekant till mig "Jag kommer finnas här som stöd om du inte når ditt mål, med tanke på att du har så ont i knäet." Välvilja, men helt fel sak att säga just då. Jag skulle springa och jag skulle nå mitt mål, no matter what. Alternativet? Det fanns inte ens ett alternativ. Jag ville inte höra OM.


Det blev en ganska rejäl konflikt, och jag fick kämpa hårt för att återfå min övertygelse i tid till loppet. Jag klarade det, och jag lyckades springa 61,4 km på loppet.


Det var en seger och jag lärde mig mycket av det. Att det viktigaste är att tro på mig själv. Jag måste se det hända, annars kommer det inte göra det. Men det lärde mig också att omge mig med rätt människor. Som förstår mig, som ställer upp för mig, som vill se mig lycklig.


För då- då kan kanske the limit vara ännu längre bort, beyond the sky??
2010-11-17 12:51.


Kommentarer till blogginlägget


Ett motivationstips är att dra in på youtube och bli inspirerad av alla filmer som finns där. Nu sysslar jag med att gymma men är säker på att det finns löpning också? Blir i alla fall grymt taggad så fort jag ser någon video (oftast med bra musik också) där någon presterar över sitt bästa.
2010-11-17



Ett väldigt intressant inlägg, och jag känner igen mig i mycket. Jag tycker att du har helt rätt attityd och jag tror att du bara ska fortsätta precis som du gör nu.


Kaxig? Jag vet inte. Det är ju ingen dödssynd att vara kaxig, men jag tycker inte det är kaxigt att ha klara målsättningar och kanske högtflygande planer.


Jag minns faktiskt att du och jag pratade om uppmuntrande respektive icke-uppmuntrande omgivning när vi satt på Coop på Teg och läppjade limeläsk. En kompis till mig hade sagt att hon blev trött bara av att läsa om hur mycket jag tränar. Självklart spelar det ju egentligen ingen roll vad andra säger, men man vore väl inte människa om man inte brydde sig åtminstone lite om sin omgivning. Alla mår väl bättre av en peppande än en sänkande kommentar. Så visst är det viktigt att omge sig med bra människor.


Att gå ut offentligt med sina mål? Hm, jag gör ju inget annat än går omkring och babblar om att jag vill/ska springa en mil på under 50 minuter, och hittills är det ingen som har sagt emot mig, haha, utan jag har bara fått uppmuntran. Och när man säger något högt så blir det också verkligare.


Stort lycka till i Sthlm!

2010-11-17



Kristofer: Tack för tipsen!
Ingmari: ja, det minns jag att vi pratade om! De allra flesta är ju helt klart stöttande, men desto "värre" utmaningarna blir desto svårare blir det att förklara varför man vill göra det. :D
2010-11-18