Anna Karin D

Slutet

Karins backe alltså.

Man springer fint och lätt efter Aborreplågan, som ju inte var så förskräcklig ändå, kommer så småningom ut på en öppen plats, sluttar något nerför, man andas relativt sansat och har koll. Man ser Eva därframme i rött och tycker det är helt ok. Efter henne en svart, en grön och en chockrosa kvinna.

Man springer på gruset vid gräset och har koll - och så plötsligt!
En stor och blaffig skylt: "Karins backe". Och rakt upp i himlen in i skogen går den, som en präktig alpin överraskning, och tillvaron blir en kamp igen.
8 km flaggan sitter där också och jag kan nu inte låta bli att kolla på klockan för första gången i detta lopp: dryga 39 minuter. Det bör alltså vara klart möjligt att gå under 50 minuter om jag inte fullkomligt tar slut, om jag håller stilen, skärper upp mig, står ut med plågan, ger järnet etc etc.

Jag bestämmer mig för att hålla stilen, skärpa upp mig, plocka ut vad jag har, ge järnet och bli vän med smärtan.

Jag springer förbi klubbkompis Ulf i den där backen, tappra Ulf, han är stark och modig. En kille att beundra. Jag springer förbi några 19-tjejer också som går. Det går inte speciellt mycket fortare att springa ärligt talat.

Men jag kommer ikapp den Den Chockrosa och hon har den minimala K50 lappen på ryggen, den är till storleken mindre än en riktig 50-lapp faktiskt, nästan frimärke, väldigt svår att läsa av på längre avstånd än 30 centimeter.

Obegripligt med nyttan av denna lapp vi tvingats nåla dit med sekunda säkerhetsnålar (under otaliga svordomar och blodvite)!

Desto större är lakanet vi nålat fast på linnets framsida. Med säkerhetsnålar av likaledes tveksam kvalitét. Svårt att få plats med denna lapp i posterstorlek när man själv inte är världens bredaste och längsta kvinna.

Detta var en utvikning! (Men jag gjorde en invikning. Av reklamen. För att få plats med nummerlappen alltså).

Jag springer förbi den skära damen och jag har alltså tagit en skalp. Vid 9 km kollar jag på klockan igen, lite stressad nu - och finner till min fasa att kilometern jag just tillryggalagt tagit över 5 minuter, rejält över tillochmed.

Nu gäller det att:
Ge järnet.
Skärpa upp sig.
Röra på påkarna.
Komma igen nu då för tusan!
Bita ihop.
Få blodsmak.
Och sånt.

Jag pinnar på och känner att det bär. Kommer ut på målgärdet. Ger mig inte tid att kolla någon klocka, men där står klubbkompisar Vanja/AK/Bodil och skriker åt mig att om jag skyndar mig lite bara så går jag under femtio....

Och jag springer, jag rusar, som om det gäller liv eller död, och om det gäller liv eller död och skillnaden mellan skön tillfredsställelse och evigt förbittrad grämelse så måste man ha munnen öppen.

(Anette! Man MÅSTE ha munnen öppen! Och Anette: Nej, vi ska inte publicera de där bilderna du tog på mig just då. Inte på klubbens hemsida, inte någonstans! Inga inramningar, inga julklappar - ingenting! No no. Deleteknappen, finns den?)

Jag springer alltså, galet och flaxande och stillöst och med panik i blicken och vidöppen käft och om jag råkat krocka med en kungsörn där innan mål så hade jag svalt den.

Och jag går in under femtio. Fyrtionio fyrtiotvå.
Faller ihop efter mattan. Kommer nia. Äter en bulle. Kravlar mig upp. Hittar Eva, som kommit sexa. Får medalj. Silverfärgad.
Stänger munnen.
Glad över att ha överlevt. Glad över alla andra som är glada. Dricker blåbärssoppa. Får en väska. Äter en banan. Mår illa av bananen. Hittar Joel: besviken. 37:31. 15 sekunder sämre än förra året. Suck.
Hittar min överdagsklädpåse.
Slingrar mig ur en Herbalifesäljares klor.

Går till hotellet, duschar, äter, kramar just hemkomne nöjda 15-km-Per, kroknar.
Trycker igång tv:n och lägger mig på sängen och somnar till en repris om huggormars kärleksliv.

Och nästa år, fastän jag i veckan innan loppet när allt var trötthet och kaos och stress och bacillskräckigt fick Per att dyrt och heligt lova att tala mig till rätta om jag skulle få för mig att springa fler Lidingölopp, så lär jag stå där på startlinjen igen.

På någon av startlinjerna.
2010-10-02 07:04.


Kommentarer till blogginlägget


För mig är det helt otroligt att det går att springa sub 50 på den banan.
Kanske är knepet att få ner tillräckligt med luft i lungorna

:-)

Och en spännande berättelse blev det
2010-10-02



Jag har fortfarande munnen öppen. Härlig blogg!

"en präktig alpin överraskning"

Underbart! Hahahaha.
2010-10-02



Men vad fick du i pris då? Prispall och emottagande av folkets jubel eller bara ett tält man hämtar pris i?
2010-10-02



Det är tur att Lidingöloppet har ett slut.
2010-10-02



Tjusigt, alltihop.
Bra gjort!
2010-10-02



Leif: Jag fick gå till ett tält. I tältet fanns ett bord, två damer samt en rejäl hög likadana väskor. Jag fick en av dem - en sportbag av märket adidas. Det finns ett skofack. När man har lagt in sina skor i facket kan man även få plats med ett minimalt träningsset, typ linne och korta tights. Kanske en liten tvättlapp. Absolut ingen vattenflaska, möjligen tandkräm.
Absolut den minsta träningsbag jag sett, men den är ett PRIS!!
Eva: Ja, eller hur? Annars hade jag ju bloggat i alla evighet... ;)
Tack Rolf och Bohlin!
Mikael: NU kan du stänga den. :-)


2010-10-02



Du kan inte skriva så!! Nu har jag bilder av dig med en kungsörn i gapet på näthinnan. Fy dig :-)
2010-10-02



Trevlig läsning! Jag blir riktigt sugen på att springa! Vilket bra lopp du gjorde. Grattis!
2010-10-02



Helena: jag HAR stängt munnen nu....
Majvi: Ser fram emot att bli slagen av dig nästa år..
2010-10-03



Tack för härligt bloggande. För dennna gång. För springa eller inte springa LL, lova att fortsätta blogga! Snälla! :-)
2010-10-03