Anna Karin D

Lidingö, part 1

Man lär sig saker om man tar sig till utkanterna av sitt jag.
Man lär sig framför allt saker om sig själv då, man upptäcker de där gränserna man ska testa, som det heter. Hur de ser ut, var de ligger, vad som sker när man kliver över dem.

Man kanske finner att man är gränslös?

Man lär sig saker om sig själv när man utsätter kropp och själ för svår stress, för hårt arbete, för extrema prövningar, för lidande, för smärta, för situationer man är livrädd för.

Som till exempel ett Lidingölopp.
I hårdaste tuffaste mest prestigefyllda tävlingsklassen, K50.

Jodå. Man har ställt krav på sig. Man har staplat förväntningar på sig, tunga. Man är född prestationsinriktad. Kan man det? Födas sådan?
Man borde då låta bli att tävla, för man är rädd, rädd, man vet inte riktigt för vad, men livrädd är man, för tävlandet. För jämförandet.
För att inte räcka till.

Men att låta bli gör livet tråkigt. Slätstruket, utan utmaningar, jämnlunkigt, tryggt.

Man hatälskar det. Tävlandet. Löptävlandet.

Livet har lärt mig att inte tävla i alla situationer. Det är bra. Jag hade gått sönder litegrann annars.
Livet har också lärt mig att jag inte måste vinna. Livet har inte lärt mig att gilla att förlora, men livet har fått mig att inse att en förlust kan vara en tillgång.

Ett testande av de där gränserna. En lärdom.

(Och det blev en självupptagen psykologisk betraktelse.)

Åter till Lidingö denna underbara soliga krispigt blå stilla sommarmorgon i slutet av september. Måste vara höstens sista sommarmorgon?

Grönsta.
Ännu ganska lugnt, moderata bajamajaköer, dagg i gräset. Endast enstaka överdragsklädesplastpåsar i överdragsklädesplastpåseinlämningen.

Värmer upp med klubbkompisarna, ner mot vattnet, stilla, sagolikt vackert, vita stora plastbåtar i hamnen och en gul björk. Morgonfrid.

Men jag är rädd, inte bara nervös, utan rädd. Jag litar inte på min kropp idag, den är inte den kropp jag är van vid, den har spelat mig spratt och jag gillar det inte.
Den har hållit mig vaken hela natten med hög puls, tokig värme och konstiga tankar.
Det är ingen bra uppladdning.
Det känns som om jag sprungit loppet i åtta timmar, hela natten. Så oerhört dumt.

Men gräset är daggvått och solen skiner och de ystra unga pojkarna i 17-19 rusar iväg över fältet när klockan är nio, som en hjord unga smidiga gaseller.

Och fem minuter senare, när de ystra unga flickorna i F19 och K22 släpps iväg över samma fält - som en hjord unga smidiga gaseller ungefär - värmer vi i den hårda tuffa prestigefyllda tunga klassen K50 upp. (K60 och K70 startar samtidigt. Inbillar mig att de med ålderns rätt är klokare, mognare, smartare).
Kör lite stegringar i gräset.

Jag är rädd. Men att låta bli är inget alternativ. Jag vill, jag måste. Testa.

Ser en kvinna i pistagegröna vida swetshirtshorts. Linningen i armhålehöjd. Smala ben sticker ut. BomullsT-shirt. Tennissockor.

Och glädje i blicken.

Känns lite befriande, helt klart.

Starten går och vi kvinnor släpps äntligen iväg över detta fält, mot backen, vi springer som en hjord ystra gamla getter....nej, jag menar gaseller förstås, smidiga gaseller är vi, oavsett klädsel och löpstil.

Och sedan.....följer en fortsättning. I morgon!
2010-09-29 18:45.


Kommentarer till blogginlägget


Yepp, smidiga och snygga gaseller!
2010-09-29



Å du e så snäll, Leif....! :-)
2010-09-29



Leif har alla rätt den här gången.
2010-09-29



Nu vet nog inte Rolf att jag oftast har alla rätt. Typ matteprovet i 5:an. Däremot vet jag inte vad jag pysslade med på Lidingön i lördags.
2010-09-29



Du har gjort det igen skrivit en bara så fascinerande fängslande blogg!

Du har inte funderat på att bli författare?!
2010-09-29



Rolf....ja, visst har han?
Leif......vad sägs om "tog dig runt"?
Evely.....Tack! Fast det är nog lite försent nu...
2010-09-30



Ja runt kom jag och silverpeng fick jag. Men långt efter den röda armadan kom jag :-)
2010-09-30



Nej men Anna! Du är ju inte ens pensionär. Det blir alldrig försent för en sån sak :-)
2010-09-30



Man kanske föds till en del egenskaper, andra tror jag formas i unga år, under uppväxter.

Nu är jag där igen, sittande och väntar på fortsättningen.
:-) Kan inte nästa kapitel komma snart. Du skriver skitbra (ursäkta), och är visst inte för gammal för Evelys förslag. Du vågar ju springa, du vågar ju skriva här.

Andra halvan av berättelsen känner jag igen, jag var själv en sån där yster gammal getabock, över 50 bast
2010-09-30