Annica Johansson

Vad tar man till när man inte har dagsformen på sin sida, när det går tungt och är motigt? Pannben. Jag fick använda ganska mycket av den varan i Uppsala.

När jag insåg att planen inte skulle fungera fick jag snabbt försöka växla spår och sikta på något nytt. Det är svårare än man kan tro att byta målsättning mitt i en tävling. Men stiga av är inte ett alternativ. Ibland har jag sprungit mig så trött och öm att jag nästan önskat att något av allt som värker ska gå sönder så jag blir avplockad och inte måste springa mer. Men inte ens då är jag intresserad av att stiga av. Tanken finns i periferin, men bara som en fantasi och aldrig som en riktig valmöjlighet. Nå, det kanske säger mer om hur tjuskallig jag är än om hur begåvad jag är...

20 varv således, och måste kasta ihop en ny plan lite på en höft. Ta mig runt skulle jag ju, så jag kunde ju lika gärna göra det bästa av situationen. Alltså joggade jag, småsprang och lunkade. Strax före 3 mil, har jag för mig det var, kände jag den första varningen från magen, och slutade klokt nog med sportdrycken. Nu vet jag att Vitargo är rena giftet för min mage. Helt slapp jag inte undan, fick stanna akut två gånger men sen uppförde sig magen snällt igen och jag blev aldrig så där matt och darrig som jag blev förra gången.

Men det kostade mentalt att inte lita på magen. Inte veta om magen skulle börja bråka när man är som längst bort från en toalett. Så småningom fick jag Maxim av Janne vid varvningen och det gillade min mage. Dunderhonungen han serverade första gången fick fart på mig igen och sen var magen aldrig något bekymmer. Jag fick sällskap av en jättetrevlig karl från Bällinge som jag önskar att jag hade hunnit tacka ordentligt, för jag fick massor av goda råd som kändes som precis vad jag behöver inför framtiden.

Jag önskar också att jag vore bättre på namn, eller snarare att para ihop namn och ansikten. Jag vet ju vilka ni är när jag ser er, alla trevliga ultralöpare, men min hjärna verkar vara oförmögen att få ihop ansikten och namn. Men jag lär mig lite sakta, så för att inte glömma någon skickar jag en kram till allihop som var med, militären som sprang som en terminator (ostoppbar), tjejen i den knallgula getingtröjan (möjligen var det en klubbtröja?), tjejen i ultralinnet och alla andra! Jag önskar ni visste hur mycket en tumme upp, ett glatt leende eller en peppande kommentar kan betyda!

De två sista varven drog jag upp tempot så mycket jag orkade, kroppen skrev i protest och musklerna värkte men jag hade lyckats räkna ut att om jag drog på skulle jag klara tiden från Lidingö. Men det skulle krävas krafttag. Så jag sprang. Jag försökte pressa ur kroppen så mycket det bara gick. Sista varvet, kroppen slut. Vill stanna. Hojtar en fråga, är det sista varvet? Måste bekräfta, har räknat fel förr. Inte bränna allt krut på NÄST sista varvet. Jodå, det var sista. Springer precis så fort kroppen tål, det gör ont, försöker pressa. Ligger hela tiden på gränsen till vad jag orkar. Trött!!! Vrider upp musiken, "Vision Thing" med Sisters of Mercy, högt. Stänger ute alla. Måste fokusera på att komma framåt. Spöar tiden från Lidingö med flera minuter.

Otroligt trött, men fantastiskt nöjd. Nytt personbästa en dag då inget klaffar, då ska det bli spännande att se vad som händer när allt stämmer. Men det är jag mest nöjd med är att jag inte vek ner mig när det gick mig emot, när planen fallerade. Det var skönt att känna att pannbenet är lika tjockt som alltid. Det är inte svårt att springa bra en dag då allt fungerar, när humöret är på topp och man fått sova mer än 4 timmar. Det är en helt annan sak att orka plocka ihop bitarna av sig och springa när det inte känns bra.

Blev ompysslad av de snälla funktionärerna och av min underbara älskling som stöttat och uppmuntrat mig under loppets gång och som plåtat så fint. Alla människorna förresten. Det är återigen en av de främsta behållningarna från ultratävlingen, att få träffa alla dess underbara människor. Snälla, hjälpsamma och sympatiska. Det måste vara något med ultralöpning som gör folk såna helt enkelt. Eller är det bara sympatiska människor som ger sig på att springa långt och hålla på med ultralöpning (oavsett om det är som löpare eller funktionär)?

Jag vet inte, jag är bara glad att ha fått dela bana med er en gång till.