Rolf Öhlén

Slagen hjälte

Röken blir ett med dimman. Det ser ut som det är den som brett ut sig över nejden. Ser jag uppåt vägen ser man att det inte är så. Dimman hänger ca en halv meter ovanför marken.

En hund skäller. Hundföraren som for förbi tidigare i morse anropar att hunden morsade på sin kompis räven. Jag vidarbefordrar nyheten till grabben som ligger uppe på stenen.

När jag väckte honom kvart över fyra i morse var han trött. Han tog på sig understället och kom ner men lade sig att sova på köksgolvet. Han gick upp och lade sig igen, sa till mig att väcka honom när det var dags att fara. Det gjorde jag klockan fem. Då sover han tungt. Mamma väcker honom. Sömndrucken kommer han ner men får på sig kläderna. Så bär det av.

Det är långan väg att vandra, det är långt till närmsta tall. Nej, inte till närmsta tall men till passet. Jag parkerar bilen vi korsningen upp till Stavtjärn varifrån vi går. Ingen älg längs vägen men en trött kille som tappert kämpar vidare fast han drar benen efter sig. Jag berättar om de sex älgar som jag såg längs vägen vid ett och samma tillfälle. En fågel kilar över vägen.

Till slut kan jag peka på stället där vi ska vara. När vi kommer fram gör jag upp eld. Veden for vi upp med i går eftermiddag. Sedan hjälper jag grabben upp på stenen där han lägger sig att vila. Dimman stiger. Solens ljus sprids i tusentals svävande vattendroppar. Det blir ett magiskt, gyllene sken. Nere längs Kylsnäsån ligger dimman kvar som en vägg.

Elden sprakar. Grabben öppnar ryggsäcken och äter en smörgås och dricker lite läsk. Sedan hoppar han ner. Han fryser. Sätter sig nära elden. Vi lägger på mer ved. Dimman tätnar igen utan att jag märkt hur det gått till. Jag misstänker den kommer nerifrån. Solens ljus försvinner. Skulle det komma en älg skulle det vara en klassisk naturbild. Men den lyser som solen med sin frånvaro.

Grabben börjar kasta sten. Klättrar upp på stenen igen. Slår med en pinne på ett träd. Jag ber honom sluta. Ibland talar han högt. Sjunger. Han är less. Vill hem. Vi har bara en bil. Dimman lättar igen. Runt omkring moln och dimma – men ovanför oss en flik av blå himmel. Revan växer, blir större. Solen lyser. Vägen blir som ett gyllene band mellan gulnade löv och överblommade växter.

Höstens mognad. Växterna sätter frön för kommande år. Minuterna går. Blir till timmar. En hund får upp ett spår men drar över till grannlagets jaktmarker. Vi sitter och väntar. En hackspett hörs. En korp kraxar. Grabben lägger sig att vila. Äter sedan mer smörgås. Slår med en pinne. Leker med elden. Jag säger åt honom att låta bli.

Han är tapper. Han har långtråkigt. Sju år. Det spritter i benen. Leklust. Och så sitta med en sur gammal pappa som vill att allt ska vara helt stilla och tyst när man är på pass. Det är inte lätt att vara liten. Till slut avblåses jakten. Vi går nerför vägen till det hägrande fikat. En död mus ligger på vägen. Två lavskrikor flyger tvärs över körbanan.

Vi kommer ner till grillplatsen. Äntligen blir det hamburgare. Vi fikar. Myser. Pratar. Så drar vi morgondagens pass. Ännu ett vägpass. Upp till Rödmyren där jag sköt min tredje älg och andra kalv. Jag hittar tomhylsan jag tappat. Den låg på slaktplatsen. Så hem med en trött kille. En slagen hjälte.






2010-09-11 17:09.


Kommentarer till blogginlägget


Åh, vad duktig han var! Krama han från mig!

Fina bilder.
2010-09-11



Det skulle vara intressant att höra grabbens syn på detta pass.
2010-09-11



Barn har dessuton en annan tidskänsla. En minut kan vaa en evighet.
2010-09-11