Rolf Öhlén

Oväntad skytteledare

Det blev sent i går. Frugan skickade mig till den mobila miljöstationen på tillfälligt besök i Skorped. Ja, med skrot alltså. Sedan passade jag på att rösta.

När jag äntligen kom till ro kom grabben ylande. Han hade glömt en sak i skolan och frun ville inte hämta den. Vad gör man inte för sin lille gvadd. Kommer själv ihåg hur det kändes när jag var av med något jag tyckte mycket om.

Så kom han inkrypande och ville att jag skulle läsa ett kapitel i den nya bok som han just lånat. När väckarn ringer klockan fyra trycker jag på snooze och somnar om. En kvart senare pallrar jag mig upp och gör mig klar för dagens äventyr.

Jag blir hämtad. Strax innan passet – 3,5:an – går två älgar över vägen in i området vi ska jaga. Tyst lämnar jag bilen, tar min utrustning och gör mig beredd.

I öster skimrar molnens nedre kanter i rosa. I väster glöder trädtopparna i de få strålar som solen lyckas lirka genom molnmassorna. Det är revor här och där. Myggen svärmar omkring mig. Jag lyckas decimera deras skvadroner drastiskt men det räcker inte.

Jag har inga tändstickor med mig. Inte finns det någon ved heller. Stjärnmossan sticker upp. Här och där står tuvor av gulnat gräs vid sidan av grusvägen där jag sitter. Bakom mig har jag en skogsridå, sedan en myr och så Oppsjön.

Några bilar passerar där jag sitter. Efter ett tag börjar jag huttra lite och tänker ta på mig en tröja. Jag tar av mig hörselkåporna. En hund skäller en bit söder om mig. På med hörselkåporna, upp med bössan. Skallet kommer närmare. Av med kommunikationsradion, av med säkringen på med kikarsiktet. Jag gör mig beredd. Drevet kommer rakt mot mig. Det knakar och sprakar. Jag gör mig beredd för mitt tredje jaktskott i år – men så viker det av och går västerut.

Snopen väntar jag förgäves. Hund och älgar försvinner bort. Hundföraren får fara för att hämta vovven och ropar åt en annan passkytt att ta sin hund och gå klart området. Jag säkrar bössan, stänger av siktet och sätter mig ner på min stolsryggsäck igen. Här finns det ingen skjutstol. Tunna, knappt urskiljbara dimslöjor svävar över vägen. De kommer från sjön bakom mig.

Solen tränger tillfälligt igenom molnen och sprider sitt ljus längst vägen innan den åter gömmer sig bakom molnmassorna. Det rosa skiftar till brandgult, sedan guld. Undersidan av molnen ser ut som ett upp och nervänt hav med böljande vågor. En myra kommer lunkande strax nedanför mig. Det doftar höst. Fuktig jord. Vissnande växter.

Tiden går. Den andra hundföraren meddelar att hans hund har fått upp en älg. Det drevet går också norrut och passerar ett pass där ingen befinner sig. Jag reser på mig. Sträcker min rygg. Spankulerar över till andra sidan vägen. Skulle jag stått här i stället kanske?

Jag får syn på en svamp – en liten rackare – ser nästan ut som en sten. Eller ett fallet löv. Jag går och sätter mig igen. Betraktar vägen. Låter blicken vandra längs vägen. Tittar ner vid mina fötter. Myran kommer tillbaka.

Antalet mygg har minskat, dels genom värmens tilltagande, dels genom mina framgångsrika försök att klämma till de som kommer för nära. Jag tittar på vägen igen. Då får jag se den. Jag tror inte mina ögon. Jag skärper blicken. Visst är det en – jo, en svamp. En pytteliten svamp som har samma färg som de omkringliggande stenarna. Här har jag suttit i flera timmar och tittat utan att se den.

Solen bryter fram genom molnen som nu håller på att spricka upp. Ulliga bulliga driver de norrut där de till sist möter den kalla luften i norr som gör vattendropparna så tunga att de inte längre kan sväva fritt. En strimma hittar fram till svampen. Jag kan tydligt se skuggan av den på den lilla stenen som ligger strax bakom.

En fibbla växer på vägens mittsträng. Jag petar ner några småstenar i de hål de tidigare legat i. Jag undrar hur det kommer sig att de har rubbats ur sitt läge. Hundföraren som letar efter sin hund får punktering. Hylsnyckeln passar inte fälgmuttrarna. En annan passkytt hämtar en som passar och åker iväg för att bistå sin jaktkamrat i nöd. En korp passerar kraxande. En trollslända surrar förbi, gör en lov vid vägkanten innan den vänder tillbaka ner mot sjön.

Jag sitter och överväldigas nästan av trötthet. Jag reser på mig, sträcker ut. Gråtunga moln drar förbi. En ständigt skiftande sky. Bakom mig skymtar jag den gula myren. Så bryts jakten. Jag börjar gå tillbaka. Halvvägs framme ropas det till mig på radion. Jag blir ombedd att meddela mina passgrannar att jakten avbrutits vilket jag gör.

Jag fortsätter att gå. Solen bryter fram. Belyser grusvägen som ibland går alldeles intill den djupblå sjön. Ett par myror stretar på. När värmen kommer med solen och dagen ökar deras aktivitet. Jag kommer fram till grillplatsen.

Innan vi skiljs för dagen lottar vi morgondagens pass. Vägpass igen. Kan inte ha tur jämt. De flesta passen är vägpass. Men det är strategiskt.

Fem jaktdagar. Tre älgar. Jag leder skytteligan i jaktlaget med två. Inte bra! Inte alls bra! Då är det något som är fel. Mycket fel.




2010-09-10 13:49.


Kommentarer till blogginlägget


En jättefin skildring av ett älgpass. Jag funderar på om du inte kunde kört kombination älgpass och svampplockning.
2010-09-30