Rolf Öhlén

Sysslolöshet bra för min själ

Fräkenväxterna står rostbruna i dikeskanten. Röken från min enkla brasa ca två meter ifrån mig på min högra sida kastar runt. Först svävar den åt norr, sedan kastar den åt väster – rakt på mig där jag sitter – så stiger den rakt upp innan den kantrar åt söder.

Löv rasar rasslande ner bakom min rygg, slår mot grenar och stammar. Jag reser mig, går bort till den falnande elden i stenringen, flyttar ihop resterna av de pinnar jag samlat på morgonen och blåser på glöden.

Dimbankarna lyfter. Idag sitter jag på Kungapasset. Varför det kallas så har jag ingen aning om. Tidigare låg det högre upp, nu har det flyttats en bit ner. Det tog ett tag innan jag kom till ro. Länge dröjde det ej innan anropen på radion började. Efter ca 1,5 timme är det i full gång innan det lugnar ner sig igen.

Någon hade sett en älg på vägen, en annan som kom lite sent undrade om något hänt. Jag njuter av tystnaden. Den här veckan är en av de skönaste jag vet. Sitta still och bara vara. Det är min retreat, min vila för själen.

Jag lyssnar på tystnaden. Elden som sprakar. Löven som faller. Vattnet som kluckar i diket bakom mig. Jag hör en korp ropa och sedan flaxet av vingarna. Jag kunde tagit med mig en bok. Eller en tidning. Men jag vill inte. Den här stunden är min. Min flykt undan pinglande telefoner och inkommande mail, mitt rum bortom tider att passa och åtaganden som väntar.

Jag är här. Jag är nu. Inget annat existerar. Solen som försöker tränga igenom molnbankarna som sakta lättar från marken. En sork kilar över vägen. Jag dricker lite. Blir tvungen att lätta på trycket. Tar av mig hörselskydden och kliver ner från skjutstolen. Upp igen och på med kåporna. Fasligt vad det kliar. Lättar på vänstra skyddet och ut flyger en fluga.

Inte bara det. Hörselgången börjar kleta igen av vax. Tydligen har kåpan gjort att det blivit så varmt att öronvaxet börjat smälta. Jag plockar fram min lindrigt smutsiga näsduk, hittar några relativt rena fläckar, snurrar tyget, väter det innan jag stoppar in den i hörselgången och snurrar runt. Flera gånger. Det lättar.

Morgonen mognar. Jag tycker mig höra fyra snabba skott. Jag motstår en stark lust att ropa i kommunikationsradion för att höra om det var vi som sköt. Tids nog får jag veta om det var vi. Jag hör en korp. Eller är det en hund? Det är långt bort. Men det verkar som det kommer närmare. Ibland tycker jag det knakar bakom mig. Det smäller i träden. Jag sitter på helspänn men slappnar av när inget händer.

När solens strålar hittar fram genom vattenångorna ser jag flygfän avteckna sig i dess ljus. På andra sidan vägen har ett djur betat av ett bestånd av sälgar. Kapade träd – smala björkar och en och annan tall – ligger fällda på andra sidan vägen.

I går hade jag ingen tur med lottningen. Vägpass är inte så roliga att sitta vid. Men de är bekväma. Den är vägen är inte så värst trafikerad – det är bara skogsbilvägar. Ingen genomfart. Det enda som passerat sedan jag kom hit är mina jaktkamrater. De for förbi medan jag höll på att göra upp eld.

Så avbryts jakten. Bägge hundförarna har gått färdigt. Ingen har skjutit något, en av hundarna hade fått upp en älg som drog iväg förbi passkedjan och den älg som hade setts på morgonen såg vi inte röken av.
Vemodigt konstaterar jag att hälftenmärket är passerat. Fyra av sju dagar har gått innan det är slut på lugnet och friden när selen ska axlas igen och vardagsbestyren åter bli aktuella.




2010-09-09 12:29.


Kommentarer till blogginlägget


Skogen är fridfull, man är aldrig närmare sin skapare än i skogen. Så mycket liv, så mycket frid!

SL
2010-09-09



SL: Och därigenom nära allt levande... så känner jag.
Jag kommer inte ut så ofta nu när jag inte har hund, inte bra för jag behöver det.

Rolf, du borde skriva en bok eller nåt, det är alltid en fröjd att läsa det du skrivit..
2010-09-09