Rolf Öhlén

Ingen vidare jägare

Jag är nog ingen vidare jägare.

Kraftledningen glöder i den uppåtgående solen. Passgrannarna har jag lämnat bakom mig. Kullen jag just passerat ligger ännu i nattens skugga. Det höga gräset stryker av sig sin våta hinna av dagg mot mina byxor. Stövlarna sjunker ner i den våta mossan. Det är oländigt att gå. Så bär det uppåt och jag kommer till tornet där jag ska sitta.

Jag gör mig till ordning och slår mig till ro. I Väster ligger dimbankarna mellan bergen. Solen reser sig sakta över kullen i öster. Bländar. Mössan jag har är inte riktigt bra. Sliten, gammal, liten skärm. Det var här jag såg tre älgar passera första året jag jagade. Sådan tur har jag knappast idag.

Till vänster, ganska nära mig, har jag en kulle. Åt det hållet lär jag knappast få skjuta. Blir det något skottillfälle torde det bli åt öster vid surdraget. Jag försöker uppskatta avståndet till olika kännemärken i terrängen och bestämmer mig för var jag ska skjuta och var jag ska låta bli.

Dimslöjorna dunstar i takt med att solen vandrar över himlen. Nyss lyste den på mig, nu har den krupit in bakom trädtopparna bakom mig. Jag tittar i kikaren men ser ingenting. Ställer den ifrån mig. Dricker lite. En av hundarna har fått upp ett spår och försvinner iväg med älgen. Hunden är än här, än där.

Jag sitter och funderar. Tänk om det skulle komma en älg åt mitt håll. Vad gör jag då? Det knakar och brakar ovanför. Jag skymtar några gråa kroppar. De kommer rakt emot mig där jag sitter. En ko med kalv. De passerar på min vänstra sida, 10-15 meter ifrån mig. När de är i jämnhöjd med mig siktar jag på kalven och trycker av.

Klick. Jag har glömt att osäkra. Älgarna fortsätter in i skogen bakom mig. Där stannar de kanske 20-30 meter ifrån. Jag får in kalven i sikte och trycker av. Djuren sätter fart och försvinner söderut. Var det en träff? Det borde det vara med det avståndet och på stillastående djur. Det ska vara ett direkt dödande skott, annars har jag inget i skogen att göra.

Efter en stund kommer hunden. Den följer spåret, försvinner ner. Hunden börjar skälla. Passgranen i väster föreslår att jag ska följa skallet och se var djuret är. Jaktledaren tycker jag ska vänta på hundföraren vilket jag gör.

Hunden skäller. Det betyder att älgen lever men också att hunden har ställt den. Hur svårt skadad den är säger det inget om, om den kan gå undan. En av sakerna jag försvara min jakt med förutom att det är det mest ekologiska kött man kan äta är att jag är en duktig, ansvarsfull skytt. Bara säkra skott.

Efter vad som känns som en evighet kommer hundföraren. Han smyger på skallet och till slut hör jag ett skott som ekar. Kalven låg och slängde med huvudet men kunde inte ta sig upp. Kulan hade tagit lågt och strax bakom träffområdet. Det blir ett drygt föra att ta ur den med min värkande rygg. Hundföraren ger instruktioner och hjälper mig när det går trögt. Jag misslyckas när jag tar ur den genom att skära hål på tarmarna.

Till sist är vi klara och går tillbaks. Jag sätter mig på pass och hundföraren går till det västra passet som nu är tomt då den passkytten har hämtat sin hund för att gå klart området.

Jag svär över mig själv. Jag ser hur den stackars kalven ligger ensam och övergiven, slänger med huvudet och har ont. Det känns som ett svart hål i hjärtat. Jag tänker på det korta liv den haft. Jag ser i andanom hur kon föder kalven, slickar den ren, finns vid dess sida. Hur kon följer kalven och visar den vida världen.


Visst, minst 8 kalvar ska skjutas på vårt område, oavsett vem som gör det. Men den här gången missade jag med skottet trots ideala förhållanden. Jag skäms över mig själv och har svårt att ta emot gratulationerna. En annan fick avsluta det jag påbörjade genom att visa dåligt omdöme. Men tack och lov blev det inget långt eftersök.

Efter återsamling och matpaus far vi och hämtar kalven uppför en brant backe. Jag kommer efter eftersom jag har dåligt flås och måste ta det lugnare. Till sist är vi framme och kör hem djuret. Så är det bara att flå och putsa, sedan spola av och städa. Jag lägger mig och vilar på älgtracen och en av jägarna tar ett ypperligt kort som hamnar på facebook samma dag.

Men jag känner mig tveksam som jägare. Det är nog inte riktigt min grej. I alla falla måste jag visa bättre omdöme när jag skjuter.


2010-09-07 14:43.


Kommentarer till blogginlägget


Skönt att du är eftertänksam.
Du skall söka och finna ett svar.
2010-09-07



Bättre med jakt än dessa hemska köttfabriker. Även om döden blev onödigt plågsam för älgkalven så hade den ändå ett bättre liv än en gris i en svinfabrik.
2010-09-07



Mycket vacker naturbeskrivning, du skriver så det känns som om man är med..

Var med om en älgjakt för tre år sedan då jag följde med hundföraren. Det hade regnat dag ett och två på jakten men denna dag var det var bedårande vackert i soluppgången. Klarblå himmel med bara några molntussar, regntung, doftande mossa, några fåglar som kvittrade... Åh, vad jag njöt!

Men vi fick inte nys på någon älg den gången, vi kom en timme för sent, älgen hade redan passerat. Den strök dock med dagen efter...

Förstår och känner med dig! Det är inte roligt när sånt händer och man lider verkligen med djuret. Det ska helst gå så snabbt som möjligt men det är inte alltid det blir som man vill.

Att du känner som du gör bevisar att du är en bra jägare, du kommer att se till att du gör bättre ifrån dig nästa gång.

Och det gjorde du ju...

Tröstkramisar från mig iaf.
2010-09-07



Tack. Jag har jagat i 9 år, sett ett tjugotal älgar, haft ca 8 i bra läge inom skotthåll och har skjutit tre av dem.
Jag försöker tänka efter före. Vårt jaktlag har devisen "Du behöver aldrig ångra ett skott du inte avslossat". Jakt ska bedrivas så etiskt som möjligt. Alla mina fördomar om jägare kom på skam när jag kom med i Degersjö fruktade jaktlag.
2010-09-07