Anna Karin D

Ont, det gör ont,

det gör ont - i själen. Fast mest i låren om jag ska vara ärlig. Det gör löjligt ont i lårmusklerna, framsidan där jag aldrig får ont annars. Jag kan - smått fascinerad och fakiristisk - trycka lite på dem då och då och de är som ett enda stort ömmande blåmärke.
Jag har en konstig och smärtande gångstil nerför trappor och det kommer att ha sina sidor i morgon när hissen här hemma stängs av för reparation. Vi bor på femte våningen.

Ajaj.

I själen svider det litegrann helt klart, men mindre än igår. Då var jag präktigt besviken. Jag missade ett cementsäkert halvmarapers med tre minuter och det är väl i och för sig acceptabelt om jag bara haft en anledning
.
Men det har jag inte!
Jag har tränat bra.
Jag har vilat i tre dagar.
Jag har sprungit en hel hög tvåmilapass i gott tempo utan problem.
Jag har ätit bra.
Jag har sovit bra.
Jag har inte bråkat med barnen.
Jag drack en liter Vitargo dagen innan.

Och det är ju det, det där med Vitargon. Det är en nyhet för mig. Att ladda med tapetklister.
Det ÄR ju skönt att hitta en bov i dramat, det är det, det är inte skönt att brottas med tanken på att åldern börjar ta ut sin rätt och såna tråkigheter.

Kan Vitargo dra ut muskelglykogenet istället för att lagra in mer? Om man snedtänder på drycken liksom.
Vad tror ni? Verkar det troligt? Om man är en konstigt funtad människa som jag?

Prinsens Minne. Kommer inte ihåg mycket. Mitt minne är suddigare än prinsens. Fragmentariskt. Otäcka bilder. Starten - nedräkning och vifta med händerna, tjoa och skoja för kameran.

Stod rätt långt fram. Kaxigt värre.
Kändes ok i två kilometer, minns villor och bilar och farthinder. Kändes halv-ok nästa kilometer, minns vagt en sandig stig.

Men sedan: Bränsleslut. Dalande kilometertider. Allt tyngre ben. Allt mer fokuserad på kroppens illamående än på omgivningen, ser inte mycket. Minns ett hav, en motvind, massa backar.
En kort uppryckning vid passerade tio kilometer.
En brännande värme. En känsla av att vara en smärta, en stark stark impuls att lägga av, att stanna, att bryta, att lägga sig ner och aldrig resa sig mer. Ge upp.
Och viljans manande: ge dig inte, du ska, du ska, du ska....

Mardrömsaktigt förvridna bilder: tallar, hus. Människor med muggar.

Brännande värme, tunga ben, som cement, kan inte springa uppför de små backarna, kan inte springa nerför heller, knäna vill vika sig, smärta i bröstet
(otäckt ja visst).
Minns ett hav igen, brännande värme. Försök att dricka.
Två kilometer kvar. För sent att ge upp. Minns banderollen sedan, uppe i trädet: tusen meter kvar.
Och min klocka, som visade alldeles för mycket.
En äng, ett mål, en matta.

Och sedan rasade jag ihop och där låg jag i gräset som ett raserat garage, ett skeppsbrutet vrak, en spillra av en människa.

Per kom fram, även han ett raserat garage, ett skeppsbrutet vrak, en spillra av en människa.

Dessutom såg han suddigt.
Det gjorde inte jag just då, men jag kved ömkligt och svagt "jag mår dåligt, jag vill spy" och Per raglade bort och hämtade tre muggar vatten och jag drack och sedan kröp jag på alla fyra bort mot en stol och jag spydde inte utan lyckades få loss mitt chip från skon istället.
Per åt en banan men jag mådde tjyvtjockt.

Efter två evigheter vill jag minnas att vi vinglade oss från målområdet, hittade våra kläder, hittade en dusch - PIGGNADE TILL - tvingade i oss lite mat och körde hem.

Och efter detta har vi vältrat oss i missmod, analyser, i felsökningar, i gnäll. Vi har firat orgier i beskrivningar av fasorna på banan. Vi har hittat femton synonymer för tunga ben.
Vi har bedyrat varandra att gå till läkare, konsultera specialister och tränare.

Vi har övertrumfat varandra i självupptagenhet!!!!
En rätt skön gemensam gnällig självupptagenhet som - jodå - faktiskt behövdes. Förenade i misslyckandet.

Det var det.
Nu går vi vidare.
Bara benen tar mig nerför trappan så....
2010-08-22 18:11.


Kommentarer till blogginlägget


Du beskriver samma mardrömställe som jag befann mig på. Var låg det? Jo, runt Halmstad.
Såg inte på vägskyltarna när vi körde till Halmstad. Fylleån passerade vi vet jag, men helvetes-stigen pratades det inte om. Bara Prinsens. Och han var en snäll man vad jag känner motorprinsen.
Tack för läs-kulig blogg, som jag kan kopiera och instämma i till fullo.
2010-08-22



Vi ses i Bålsta Anna. Där har du din revansch.
2010-08-22



Du är jätteduktig Anna-Karin!!! Och så skriver du så berättande o roligt också.Hälsa det andra vraket också att han är duktig han också. Det var synd ni inte var i Landskrona idag o sprang den halvmaran. Då hade vi haft fina bilder på er. Och vad vi kunde ha hejat !!!!!!!
2010-08-22



Anette - TUR att ni inte tog några bilder på oss....
2010-08-22



Skyll på vitargon. Det är fullt rimligt.
Maxims kolhydrater är mindre ondskefulla och klistriga.

(För övrigt är mitt personliga halvmaravärldsrekord från Prinsens minne. Det har alltså vid i alla fall ett tillfälle varit möjligt att kuta där.)
2010-08-22



Men, allvarligt talat, är du verkligen sååååå missnöjd med tiden: jag tycker den är bra. Och en LITER aspartamsötad Vitargo skulle definitivt få min mage att tappa en del av sitt humör. :)
2010-08-22



Sådant där tapetklister har jag testat men försäljaren sa att det var fel med sådan laddning för så korta lopp som halvmaror.

2010-08-22



Du skriver ju själv svaret på frågan. Vitargo. Den skiten ska man inte inta oralt (eller på annat sätt heller). Maxim, det säger jag nu.
2010-08-22



(jaså, det hade ju Saxen redan skrivit, såg jag nu)
2010-08-22



Japp, definitivt en snedtändning. Allt du skriver tyder på det. :)
2010-08-22



Mikael: funderar på Bålsta - men den ligger avigt till. Jim: jo, såååååå dåligt var det. Känslan var bara plåga. Jag är förvånad att inte tiden blev ännu sämre. A, Rolf, Ove, Lena: Nej, aldrig mer Vitargo! Kör MAT istället nästa gång. Och nåt längre än halvmara lär det aldrig bli.....
Maxim? Nja, nu är jag skeptisk mot allt.

Men först av allt måste jag få ordning på benen - de är magnifika.
2010-08-23



Du har sprungit finfint med tvåmilapass, men hur många har varit på hårt underlag? Att springa två mil i skugga i skogen och att springa två mil på asfalt under stekande sol är inte nödvändigtvis samma sak, åtminstone inte för mig.
2010-08-23



Tiger: det är just det. I stort sett hela bansträckningen går på mjukt underlag. Sand, grus, stig. Mycket lite asfalt. Dessutom var det ingen sol utan mulet hela tiden.

Så...??????
2010-08-23



Så du hade helt enkelt en dålig dag.
2010-08-23