Anna Karin D

"Kåsebergaloppet -

- ett upplevelselopp!"

"Kåsebergaloppet är inte ett lopp där man slår världsrekord. Det är dock en bansträckning som innehåller en mängd upplevelser för deltagaren:
- springa runt Ales Stenar
- utsikt över hav, stränder och Bornholm
- utsikt över kyrktorn
- löpning genom växande åkrar och typiska gårdar
- folkfest vid start - och målområdet"

Ja, ungefär så står det i beskrivningen på hemsidan.
Låter inte helt fel eller hur? Frånsett det där med att det är svårt att slå världsrekord på banan.
Ett världsrekord sitter ju alltid gott en lördagsförmiddag i augusti.

Det lockade mig i vart fall, ett nytt lopp, ett utmaning, en lagom start på tävlingssäsongen efter en hel månads tävlingsuppehåll. Ett schysst sätt att testa formen och kolla av om sommarens ambitiösa träning gjort nytta. Utan att det egentligen gäller nåt.

Och man vill ju inte missa ett så utsökt tillfälle till kyrktornsspaning.

Nu är alltså Kåsebergaloppet sprunget, av mig bland annat - och jag måste erkänna: Varudeklarationen är sann!

Det ÄR ett upplevelselopp!! Absolut! Ni anar inte! Visst regnar det på vägen dit, jodå, det regnar. Men det är inget emot vad det hade gjort i Kåseberga på morgonen.
Vi parkerar i en grund sjö. Bajamajorna (underdimensionerat få, jag ska klaga på det, det ska jag..) står som blå husbåtar i en kanal. Man får ta sats och skutta in. Och ut.
Folkfestgräsmattan är en folkfestpool, och inget fel med det - barnen har jättekul i poolen, den går en normal treåring till knäna. De vadar runt och skvätter vatten och fyller sina stövlar och sätter sig på rumpan och struntar i hoppborgen och föräldrars protester.

För oss löpare erbjuds också upplevelser av badkaraktär. Efter en knapp kilometer uppför i grusbacke ska vi runda själva stensättningen, den Ale gjort eller gett namn åt, detta mäktiga och mystiska monument på platån ovan havet där historiens vingslag susar tungt och dovt.
Jo - i vart fall på denna smala väg mellan livsfarliga elstängsel har det nu samlats en pöl av monumentala dimensioner. Överraskning!
Inte går det att springa på sidan heller, där står ju elstängslet och sticks.
Skorna fylls.
Klofs och splash runt skeppsättningen.
Där förresten dagen andra överraskning dyker upp i form av en hjord kossor, ljusbruna, ser snälla ut på ytan, är säkert vana vid folk, men inte så mycket springande folk på en gång. De saknar stängsel runt sig. Vilket är mycket oroande.
Och kor är kor.
Opålitliga, korkade och jättestora. Farliga.
Speciellt i skrämd flock rusande tvärs över löpspåret.
Loppets absoluta pulstopp.

Efter denna upphetsande runda är det dags att fylla skorna med lite brunt lervatten igen, samma pöl.

Och så ut på gräsåker. Ni vet? Kulligt. Halt. Överraskningsunderlag. Inte ett steg blir som man tänkt sig. Det händer konstiga saker under fötterna.
Och så lite uppför i grus, fårat av störtregnet. Sedan lite lera, i nerförsbacken, en riktigt skojig liten rutschbana i mina felvalda lätta skor utan profil på sulorna.
Och så uuuuuuuuuuuppför igen. Massor av uppför. Österlens alper.

Men det har slutat regna, och riktigt varmt är det när vi drar norrut mellan åkrar och fält. Det står kilometerskyltar. Jag tittar på klockan när de dyker upp och blir bekymrad. Inte går det fort. Inte alls fort, långsamt går det. Men konstigt nog känns det ändå som det är hygglig fart på benen tycker jag, och jag drar förbi Ystads-Anna (hon brukar vara före mig).
Ibland dyker det upp skyltar av annan karaktär - de bidrar till upplevelserna.
"LÖK" står det på en. "MAJS" står det på en annan. "BETOR" på nästa.
"KO". "TRAKTOR". "SKÅNSK BONDE". "INFLYTTAD RIK J-A STOCKHOLMARE".....nä, nu överdriver jag kanske en aning.

Tja, lite trevligt med de där skyltarna även om man nu kanske inte riktigt ger sig tid att detaljstudera betorna.
Banan tvärvänder runt ett par koner i en by vid namn Peppinge, trevligt namn, för man behöver verkligen peppas där när det är glest mellan löparna och ryggarna att hänga på.
Dessutom följer lite grävstuveåker igen, inte my cup of tea, inte alls.
Gott om vätskekontroller, heder åt arrangören.
Vid en knapp kilometer kvar kommer jag fatt en man som börjat gå. Det är nog den enda jag kommer ifatt, och glad över detta uppmuntrar jag honom som den lilla glädjespridande solstråle jag är och så tar vi sista hemska uppförbacken mot mål tillsammans. Jag spurtar i mål och klarar inte att gå under 48 minuter, bara det, jag misslyckas med sekundrarna, bara det.

Men jag får banan, T-shirt, havredryck och ett tack från Mannen som Nästan Gav Upp, vilket ju känns rätt gott trots allt.

I ett hörn står Per och hänger med huvudet som en vissen...öh..lök, eller majs, eller någon annan österlensk gröda.

Han har inte heller satt världsrekord.

Han är besviken, har sprungit långsamt och segt, och om det inte vore han själv som mätt banan hade han varit benägen att anklaga arrangören för fel längdangivelse.
Jag är besviken också och det passar rätt bra, för då kan vi deppa loss tillsammans ordentligt och grundligt utan störande glädjeinslag.

(Inte vinner vi den utlottade hängflygningen heller).

(Men det är bra.)

Vi gnölar surt över att det inte finns vatten och dusch, vi gnölar surt över att benen knappt bär till nedjogg, vi gnölar surt över insättande ålderdomskrämpor och vi gnölar lite surt över att kaffet är kallt och att myrorna klättrar på mackan och att ungdomarna i bandet som underhåller spelar för högt.
Fast egentligen spelar dom bra. Men gnäller man, ska man gnälla rejält.

Sedan kör vi hem och himlen öppnar sig men vi öppnar istället en flaska vin och vältrar oss i nederlaget ända tills vi struntar i detsamma och tycker att livet är schysst trots allt, rejält schysst faktiskt. Kul och skojigt rentav.

Gångstavarna får vänta och här ska tas revansch.

Kåsebergaloppet? Nästa år? Självklart!
2010-08-15 16:00.


Kommentarer till blogginlägget


Vad avundsjuk jag blir. Åkte hem ifrån den delen av Österlen i lördags när det regande som mest, men hade jag varit kvar där så hade jag också sprungit. Bara till att planera semestern efter loppet nästa år med andra ord ;). När jag besökte Ales stenar så tänkte jag på backträning upp dit och hur det skulle vara att springa däromkring och och återigen är jag bara svundsjuk! :)
2010-08-15



*rofl*
Vilken underbar berättelse! Jag sprang med dig hela loppet... Kossor struntar jag i (även om kombinationen opålitlig, korkad och jättestor rent generellt är något man bör se upp för), men gräsåkrar och rutschbanor är ungefär så långt från mina favoritunderlag som man kan komma. Du har iaf fått en upplevelse du inte glömmer i första taget :-) Ser fram emot er revanch nästa år!
2010-08-15



:-)
2010-08-15



När man läser din blogg tror man att du var ute i ett par timmar på den där milen! :-)
2010-08-15



Ja, det var jag ju - nästan!
2010-08-15



Samma tid som jag var ute på den lättsprungna Startmilen i Örebro i april! :-)
2010-08-15



Jag satte världsrekord - i andetag. Har aldrig dragit efter så mycket luft under 46 lååånga, sega, vill-aldrig-loppet-ta slut-minuter.
2010-08-15



Och vår Herre hade (tyckte jag i a f) startat stora fläkten, som blåste mot mig precis hela tiden. Trots att banan går runt och återkommer där vi startade. Kåseberga fenomen. Kåseberga-upplevelse!
2010-08-15



Jag var vissen som både lök, beta, majs, och andra österlenska grödor. Men nu har var gnölat färdigt. Omstart!
2010-08-15



Det var nog iaf perfekt träning för Lidingö.
2010-08-15



Åh, det verkade vara ett kul lopp, måste vara helt nytt, eller? Vädret blev ju en extra krydda, och backarna gjorde väl det ändå omöjligt att slå världsrekord. Bättre att göra som du, fokusera på upplevelsen. Det är ju väldigt fina nejder där. :)
2010-08-15



Muuuu!
2010-08-16



Ja, loppet är helt nytt även om det tydligen har funnits en föregångare för många år sedan.
Man kan absolut inte beskylla det för att vara långtråkigt....!
2010-08-16



Hej Anna,
kul att läsa ditt inlägg - bara en kontrollfråga - var verkligen korna lösa runt Ales Stenar? Vi hade kollat med bonden och de skulle inte vara lösa, var inte så heller på morgonen (innan pölen). Vi hade även lagt ut en springplanka som gjorde att de skulle kunna springa ut om de var lösa.
2010-08-16



Härlig berättelse! Jag sprang också och visst var jag rädd för dom lösa korna. Tog sikte på stenarna ifall jag skulle behöva gömma mig ;)
2010-08-16



Johannes - ja, de var lösa att gå kring Ales Stenar. Stod och tittade på oss löpare en stund, men blev nog sedan lite skrämda och satte av över gräset, korsade löpspåret.
Johannes igen: jag tyckte verkligen att det var ett kul och annorlunda lopp, jättepölarna kan ju inte någon rå för! Ta min berättelse lite för vad det är - lite på kul, lite skruvat, men rätt sant ändå...
2010-08-16




2011-05-23