Rolf Öhlén

En resa i tid och rum del 2

Onsdag 30/6

Morgonen börjar som kvällen slutar. Hur skulle jag kunna motstå? Innan solen höjer sig över trädtopparna bryter min kropp den stilla vattenspegeln. Jag är ensam vid stranden. Men inte så länge till.

Efter ett tag ser jag ett barn i gul skjorta och blå byxor en bit bort. Jag misstänker att det är ättelägget. Jag ser inte riktigt på grund av avståndet. Min aning övergår till visshet när jag ser hans lilla arm snurra som en väderkvarn på det sätt som är så karakteristiskt för honom.

Jag ropar, han kommer och jag avbryter mitt morgondopp för frukost och hoppackning av tält. Idag tar vi det lugnt. Lite för lugnt visar det sig.

Vi fortsätter bilfärden ner till Målilla där vi stannar till på kyrkogården. Min frus släkt har en del av sina rötter på svärdsidan där. Vi har en gravrätt där. Stenen vårdas och sköts av en stiftelse.

Vi fick syn på den på vår bröllopsresa upp till Skorped och såg att de efterlyste anhöriga. Väl hemma tog jag kontakt med kyrkogårdsförvaltningen och på så sätt blev vi med grav ca 100 mil hemifrån. Nu passar vi på att titta till den.

Nu slår vi in på för mig okända vägar. Vi kör över Virserum ner till Växjö där jag virrar till det för frun som kör. Vi hamnar på vägen mot Halmstad, vänder i Långstorp och hittar vägen ner till Ronneby via Tingsryd. I Ronneby ämnar vi äta men hittar inte det matställa som min fru minns – ja, hennes farfar och farmor bodde i Ronneby.

Vi kontaktar åter min kollega som leder oss till ett annat matställe där vi låter oss väl smaka. Nu har det blivit sent och jag kontaktar den internetvän som vi tänkt besöka och förklarar att vi är försenade. Hon svarar att det inte gör någonting.

Vi skaffar blommor och sedan tillbaks samma väg som vi kom. Vi strosar på Bredåkra kyrkogård. Tittar till gravar som hör till Boels släkt. En täckt med grus som vår son hjälper till att kratta. En minneslund strax ovanför ett dammsystem och kantat av stora rhododendron. En gravsten bland ståtliga tallar. Den får vi ringa vår svägerska för att hitta. Häckar. Löv- och barrträd.

Äntligen kommer vi iväg. Vi hälsar på vår vän och hennes familj. En mycket trevlig bekantskap och min son hittar genast en ny vän. Tyvärr måste vi slita oss allt för tidigt eftersom det börjar bli sent för svärfars som väntar på oss. Inte heller fick jag tillfälle att fiska i ett vatten som sedan mina tidiga barnaår har framstått som en dröm för mig.

Jag kör slutligen in i gamla Skåne medan cd:n med Edvard Persson ljuder i högtalarna. Det är en tradition. När jag slutligen svänger upp på infarten till svärfars och slår av motorn blir det ett kärt återseende. Nu återstår ett fullspäckat schema.

Fortsättning följer vare sig ni vill det eller inte.
2010-07-17 00:48.


Kommentarer till blogginlägget