Sandra Ehlers

Alpin klättring i Tannheimer Gebirge

Markus och jag var inbjudna att delta i en alpinklätterkurs i Tannheimer Tal över pingsthelgen, som skulle hållas av vår vän Bastian. Han råkar ha världens häftigaste yrke: att utvärdera klättringssäkerhet för Deutsche Alpenverein. Oftast genom att utvärdera nya tekniker och prylar, men han håller även utbildningar i säkerhet på berget. En perfekt chans att fräscha upp mossiga gamla kunskaper i standplatsbyggande och liknande, samt en introduktion till alpin klättring. Markus kunde tyvärr inte följa med, så han får här en kort liten redogörelse från helgen.


Tannheimer Tal ligger i Tirol i Österrike, och är ett av många områden i Alperna där det bjuds på multipitch-klassiker vart än näsan pekar. Många har moderna fina bultar och är inom gångavstånd från Tannheimer Hütte, en gemytlig alphytt uppe i Tannheimer-bergen driven av klättrare, för klättrare. Jag sa inom gångavstånd, notera dock att alpin klättring är mer av allt. Gångavstånd betyder 25-40 minuter delvis över branta rullstensfält och snö. Lederna här är 120-600 meter långa, och avstånden mellan bultarna kan lätt bli mer än 6 meter (vilket betyder att om man just ska klippa i, men faller, så är fall över 13 meter troligt). Vi var till slut 6 personer som antog utmaningen att följa med Bastian.

Det började på fredagen kl 17.30 med anmarsch till hytten. Den välmarkerade stigen ringlar sig upp som en naturlig trappa, en mycket trevlig sådan, men mina 14 kg av camalots, kilar och annat metallskrot kändes redan i benen. Tur att det uppe i hytten serverades rejäl måltid med hjortkött och efterrätt som belöning, samt som tröst för att kvällsklättringen fått ställas in i det aningen för blöta vädret.

På lördagen sken dock solen från arla morgon, och vi som inte fått sova på grund av snarkande medresenärer fick snart fart på gruppen. Det vankades standplatsträning vid foten av en klippa och därefter klättring av ”Till Eva”, 180 m på 8 replängder, för att öva på våra kunskaper. Jag hamnade i replag om tre tillsammans med den erfarna gamla räven Thomas samt Bastians flickvän Kristina. Thomas ledde, vi följde efter på var sitt dubbelrep. Kristina fick också testa att leda. Tyvärr tog det en del tid, såpass att jag inte hann leda alls. Vilket kanske var lika bra; jag var gul och blå efter ett fall från ett regnhalt steg, och av all väntan hade mina fingrar blivit iskalla. Jag kunde gärna spara ledandet till nästa dag och komma hem till hytten snabbare. Så snart vi bara firat ner 4 långa replängder samt pulsat tillbaka till insteget genom snön. Barfota i tunna klätterskor, tre storlekar för små och där plösen försvunnit på den ena (de fungerar bra vid sportklättring men inte här...). Allt det var glömt så snart vi var tillbaka til hyttvärmen med kycklinggryta på bordet. Efterrätten var alldeles för god och som avrundning en snaps eftersom vi hade lyckats pricka in årsdagen för värdparets bröllop. Klätterhistorier avlöste varandra på bred schwäbisk dialekt till sena kvällen.

Söndag och moln. Vi började med att leta efter en relativt ny Klettergarten, Thomaswändle, tills vi insåg att alla ledernas insteg började i snö. I stället värmde vi upp med repa på vad jag tror var Hochwiesler (förare till dessa klippor är något Google ännu inte har hittat). Några smarta firningstekniker inövade efter det, sedan delade vi upp oss på tre leder. Jag klättrade i replag med min gode vän Hias, bror till Bastian, och allt var perfekt. Inte lika mycket lös sten som dagen innan (det är ju alltid som värst på våren, och på ”Till Eva” var det riktigt illa), och riktigt, riktigt fina replängder i grad upp till 6+. Och jag ledde min första alpina repa! 

Väl uppe på toppen bjöds det på hisnande kamvandring. Det slog mig att detta aldrig skulle ha godkänts i Sverige utan vajer eller gärna något ännu säkrare: man går längs en kam som är mindre än en halvmeter bred och med tusenmeters stup på båda sidor, helt utan säkring. I dessa trakter är det fullt normalt.
Vi måste vänta på de andra två replagen från vår grupp. Jag satte mig med ett ben på varje sida om kammen och pratade med Hias. Molnen var mörka nu, bara någon gång kom en liten glugg för solen så att vi återfick hopp och kraft i frusna fingrar. Kristina, Florian och Bastian kom efter en stund. Vi väntade tillsammans på kammen, länge, höll modet uppe tillsammans. Andra klättrare trippade förbi oss, fram till det firningsankare som var gemensamt för alla leder just här. Vi måste ha väntat i mer än en timme när de kom; Thomas förbannad över att han tvingats vänta så mycket, då andra klättrare hade ockuperat standplatsankarna helt och fullt, och stackars Birgit trött och nervös. Det var kanske inte riktigt hennes grej ändå.

Nu gick det dock snabbt, från ett firningsankare till nästa och till nästa. Snart nere på fast (eller snarare rullande) mark, Bastian hämtade allas kängor (vilken service!) och vi stapplade ner för rullstensbranterna mot hytten.
Trygg, varm och med mat i magen är det lätt att säga att det varit en fantastisk dag (det var det ju!), men just då var jag nog ganska glad att vi var på väg hem.

Historien är dock inte riktigt slut. Dagen därpå övade jag standplatsbyggande med Hias i Hessigheim (och ledde mer än jag någonsin gjort där förut, avtrubbad efter helgen!) och nästföljande dag klättrade vi multi-pitch på Battert. Jag ledde de tre reporna på Hallweg (i två repor!), 60 m naturligt säkrad, och följde Hias på den närliggande Freundschaft (vänskap), förmodligen en av Batterts allra finaste leder. Det, just det, var en passande avslutning på denna resa.








2010-05-27 21:29.


Kommentarer till blogginlägget