Anna Karin D

Del tre av Varvshelvetet:

..och då:


Genom detta glödgade töcken av asfalt, betong, öken, Sahara, hetta, lidande, skav och svartsyn hör jag plötsligt någon ropa mitt namn:

Heja Anna-....., det ser BRA ut!

Jag vet ju att det inte alls ser bra ut där jag hasar fram med förvridna anletsdrag, rödsprängda ögon, hopplöshet i blick och sportdryck i håret och med shorts blöta som om en olycka hade hänt. Flera olyckor. (Det var dumt att hälla vattnet i skorna, varför gjorde jag det?)

Men just i detta nu väljer jag ändå att tro på det där standardtillropet, jag går på det, jag köper lögnen, jag tittar upp och där står ju C (barnens faster C) vid broräcket som en räddande ängel och säjer små snälla ord till mig.

Inte bara henne ser jag då utan även Stefan Holm.

Och just det där med Stefan Holm, att jag faktiskt springer förbi Stefan Holm, gör att en liten gnista tänds.

Han skulle ju springa på 1.45. Det kommer han INTE att göra. Det är alltså inte bara jag som misslyckas.
Det känns lite gott måste jag medge - trots att det är någon annans elände som ger mig näring - och i och med detta inleds en relativt (obs! Jag skriver RELATIVT) hygglig period av loppet.

Jag är inte längre nära döden. Jag är bara granne med grannen till döden för ett tag. Jag springer faktiskt och jag springer om några löpare och jag vinkar lite lamt åt publiken inne i stan, på Avenyn till exempel. Där uppfattar jag att publiken faktiskt hejar.

Rycker fyra blöta svampar vid Poseidon som jag kramar ur över mig (alltså - jag kramar inte ur Poseidon. Utan svamparna)och sticker sedan in dem i klädedräkten på lämpliga ställen. Springer igenom en dusch och ännu blir blötare om strumporna och det skvätter ur skorna och strumporna rivs och skaver och skorna är inte alls sköna längre.

Löpstilen är ful och förfallen, men jag känner mig ändå som en sorts löpare tills DEN DÄR BRON ÖVER VÄGEN till Slottskogen strax innan 20km dyker upp och halshugger mig.

Sista dryga kilometern springer jag alltså utan huvud och har därför ingen aning om hur jag tar mig till mål, in i mål, men jag måste ha gjort det för jag har en medalj.

Men....det är inte slut i och med detta ska ni veta......
2010-05-27 16:24.


Kommentarer till blogginlägget


Du borde mejla Holm och tacka för hans insats :-)
4 svampar på den lilla sträckan?? Du måste ha pensionärsarmar :-)
Tur att du monterat tillbaka huvudet tills vi sågs - en huvudlös Anna-Karin hade satt oförglömliga spår i *mitt* huvud...
2010-05-27



Klart att det känns skönt att springa förbi en fortfarande ung guldolympier. Det bevisar något att kunna göra det.
2010-05-27



Va, e de inte slut me de? Hur långt sprang du? :-)
Ja, jag vill gärna ha fler kapitel så kör på för tusan.
Det måste handla om Varvshelvetet EFTER Varvet.
Sa Stefan Holm något dumt till dig efteråt?
Ville Poseidon ha tillbaka sina svampar?
Glömde du tacka Faster C?
Börjar låta som TV-serien Lödder på 80-talet :-)
Imorgon sitter jag här och hoppas att Kapitel 4 finns att glädjas åt. Tack för ikväll och kap 3.
Känn igen press, spänningen ökar med väntan.



2010-05-27



Anna, snälla, sammanställ dina underbara bloggar i en bok! Du skriver bara så bra och medryckande! Jag skulle köpa den handlöst!
2010-05-27



Håller med Rolf. Anna du skriver med en sådan inlevelse så att det nästan känns som om man var där...
2010-05-28



Helena: Pensionärsarmar? Nä...men pensionärsfart....
Rolf K: ja, jag kan ju inte hoppa om honom iaf!
Per: Visst fortsätter det...
Rolf Ö, Mikael: Tack! Och tack detsamma!
2010-05-28