Anna Karin D

Del 2 av Varvet, den heta historian om lidande och kval

Klockan har alltså just passerat 14, denna stekheta lördagseftermiddag i den kokande grytan Göteborg.

Grupp4folket, däribland jag själv, den snuviga mannen med den onda hälen, klubbkompis Helena och Stefan Holm börjar röra sig framåt. Helena tar sats över mattan och försvinner i löparhavet i fjärran som en ivrig gasell. Själv tvekar jag och det bådar inte gott. Det är skönt att komma iväg, men det är något inom mig som tvekar.
Det brukar inte kännas så, och det är lite oroväckande, för jag är inte taggad, jag är rädd.

Slottskogen: folk, publik, papperskorgskrockar, rabatter, gräskanter, barn och ballonger. Trångt. Det har inte hjälp mycket att flytta fram till startgrupp fyra - massan av löpare är kompakt.

Det blåser inte. Värmen plågar mig redan. Slottskogen är en enda jättelik grillfest.

Säldammsbacken står nästan stilla.

Redan innan Älvsborgsbron, i Majorna någonstans, tänker jag förbjudna tankar:
Det är inte roligt.
Det gör ont.
Pannan brinner.
Tänk om jag brinner upp?
Det går alldeles för långsamt...
..och, den värsta: Så skönt det vore att bryta....


Över första bron, ner för första bron för jag en livlig inre diskussion med mig själv där jag kommer fram till vissa grundstrategier:

1. Jag FÅR bryta. Om jag känner mig dålig, sjuk, svimfärdig.
2. Jag ska försöka ta mig över Götaälvbron innan jag bryter.
3. Fast jag vet att jag kommer att bli besviken på mig själv om jag bryter.
4. Så därför fortsätter jag så länge det bara är möjligt.
5. Men jag ska inte riskera liv och hälsa.
6. Jag har ju tre barn att ta hand om.
7. HUR GÅR DET FÖR JOEL????!!!
8. Tänk om han har kollapsat!
9. Det är väl inte Joel som hämtas i ambulansen där borta?
10. Skärp dej, AK, du förlorar fokus.
11.Ok, ok....vid varje vattenstation vatten över huvudet och på ryggen.
12. Och lägg för guds skull inte massa energi på att bli frustrerad över att klockan tickar iväg och kilometertiden går åt fanders och att du knappt kommer fram till vattnet och att du måste STANNA var tredje kilometer för det där vattnet.
13. Överlev bara, människa.

Ja, ungefär så. Jag njuter inte av hamninloppet som jag brukar. Jag njuter inte av de glada människorna som jag brukar. Inte av min egen kropp som brukar ta mig framåt på pigga ben.
Jag hör inte musiken. Den är bara oljud. Inte hör jag några glada hejarop heller, men jag hör en ambulans och ser några löpare som gett upp.

Jag producerar otillräckligt med svett, jag har inget fungerande kylsystem. Pannan brinner, jag öser vatten över mig, shortsen klibbar mot benen, strumporna dyngsura.

Jag tänker många negativa och dystra tankar.

Ja, som ni eventuella läsare nu insett vill jag med detta säga är där, på Hisingen, LIDER jag. Jag har det lite svårt och jobbigt.

Men så, iallafall avverkar jag de sista tråkiga metrarna innan bro nummer två, och med begynnande skavsår mest överallt börjar jag klättra uppför.


Och DÅ.......
2010-05-24 19:27.


Kommentarer till blogginlägget


mm , ja, jasså, mmm, Och DÅ... vaaa, inte mer ikväll?
"To be continue" som det stod i tv-rutan på 60-talets Parry Mason deckare. Lika spännande är det att invänta del 3. Tack så länge!
2010-05-24



*fniss*...och du tvingas läsa mina självfixerade haranger! Du är snäll! Tack!
:-)
2010-05-24



Jag gick igenom precis samma lopp o tankar som du.
2010-05-24



Mikael: Efteråt kändes det lite skönt att inte ha varit ensam om lidandet!
2010-05-24



Är du anmäld till loppet 2011?
2010-05-24



Ivrig gasell?? Du är säker på att du inte drabbades av solframkallade hallucinationer redan innan start? :-)

Jag tyckte publiken var ganska bra större delen av loppet men på slutet - då deras stöd verkligen behövdes - var de lite svårflörtade. Jag drog igång dem på 3 ställen de sista kilometrarna - de stod ju bara och glodde :-)

För övrigt tycker jag punkt 13 sammanfattar loppet alldeles utmärkt :-)
2010-05-24



Leif: nä....ska jag verkligen? Joel tycker det. Kan någon garantera svalt väder?
Helena: rashäst då?
2010-05-24



Joel har rätt :-) Dessutom, om han persade i år måste det väl betyda att det är din och min tur nästa år?

Rashäst? Tja, varför inte :-)
2010-05-24



Låter som om det var rätt år att hoppa över varvet=)
2010-05-24



Vilken rysare men ändå bra att Säldammsbacken stod still


2010-05-24



...om backen hade rört sig borde jag ha gett upp där!
2010-05-25



Jag håller med.. fy fan.. tur man är i Australien om ett år och slipper oroa sig för att lusten att springa göteborgsvarvet igen inte kommer tillbaka förrän loppet är fulltecknat! Bra kämpat Anna-Karin!
2010-05-25



Helena, jag tycker mer att det var löparna som var svårflörtade på slutet, publiken (jag alltså) var ju hur entusiastisk som helst.
2010-05-25



Tiger led av endorfinpådrag just då tror jag. Jag upplevde hela tillvaron som oerhört svårflörtad där i slutet.
2010-05-25



Tiger: Du var föredömligt entusiastisk! :-)
2010-05-25



När kommer del 3?
2010-05-27



...snart....
2010-05-27



Vi väntar med spänning=)
2010-05-27