Anna Karin D

Om man kollar i taket en timme eller så

En ledig torsdag såhär mitt i veckan.
Inte alls fel.
Ingenting är egentligen inplanerat och alla måsten skiter jag i just idag (också).

En dag för lite mentalt komma-ifatt. En dag för lite rygglägesfilosoferande. En dag för kaffesippsreflektioner. En kväll för en stor gräddklick på en fet bit chokladkaka. En kväll för ett glas med något som gör världen lite mjukare i kanterna.

En sån dag är det.

Man kan ligga där, eller sitta där, och fundera över mål och mening i stort och man kan fundera över mål och mening i smått, speciellt då det här med löpningen och tävlingarna och tiderna.
Om hur saker och ting har utvecklat sig i livet i stort och hur saker och ting har utvecklat sig i smått kan man också grunna över. Och man kan lägga en stor gräddklick i kaffet också eftersom det är just en SÅN dag.

Det är det här med springandet, tävlandet, kroppen, tiderna och tänket.

Det har gått bra på sistone.
Det vågar jag knappt nämna, knappt i ord eller i skrift eller ens i tanke, för då kanske straffet kommer? Man ska ju inte tro att man är nåt, att man kan nåt, för då ska man straffas för sitt övermod och sin skrytsamhet enligt jantelagen. Blixten slår ner i huvudet rätt som det är till exempel. Eller så springer man milen på 57:38.

Det är konstigt när saker man envist trott varit omöjliga visar sig vara möjliga. Som förra året - då trodde jag det var omöjligt (nästintill...) för mig att springa en mil under 50 minuter. Det var det inte. Nu har jag sprungit nästan en mil på lite över fyrtiofem minuter och det förändrade mitt omöjlighetsperspektiv rejält.
Personer jag har "vetat" att jag inte kan slå på en tävling har jag sprungit förbi och om. Nästan med ett förlåt, men ändå. Mitt omöjlighetsbegrepp har fått sig en törn och det har blivit löst i konturerna på ett rätt spännande sätt.

Jag börjar ana att det omöjliga är möjligt.

Varför detta har hänt nu vet jag inte. Vi kan snacka bra träning. Frånvaro av skador. Intervaller. Backar, disciplin, sådant. Även tur och tillfällig formtopp kan vi snacka.

Men mycket tror jag hänger på det som sker inne i min skalle. Om att släppa på prestigen. Om att våga. Om att visserligen vara taggad och tävlingsinriktad men på ett positivt sätt. Och om att tro. Om att ta plats utan att skämmas.

Och oavsett hur det går med allt det här nu - jag har levt tillräckligt länge för att veta att det alltid ligger dalar mellan topparna för annars vore de inga toppar - så har jag med mig en sorts glädje i att faktiskt börja ana att det omöjliga ibland är möjligt.

Det gäller inte bara löpning.
2010-05-13 12:32.


Kommentarer till blogginlägget


När man är yngre förväntar man sig utdelning relativt insatsen, men i vår ålder vet man att sambandet inte per automatik är linjärt, och då har man lättare att glädja sig åt utvecklingen. Att fortfarande kunna bli överraskad och därmed flytta fram sina positioner fyller en med tillförsikt inför i stort sett allt som komma kan. Själv skulle jag aldrig vilja vara 30 igen.
2010-05-13



Klokt skrivet och jag instämmer helt.
2010-05-13



Ett liv utan överraskningar vore ju alldeles hopplöst tråkigt!
2010-05-13



Men det ska helst vara överraskningar av den bättre sorten...
2010-05-13



...hmm..nä, helt rätt, Eva. Och apropå att vara trettio igen - jodå, gärna, fast med min femtioåriga erfarenhet! :-)
2010-05-13



Håller helt med dig om näst sista stycket ("Men mycket.."). Löpning är viktigt - mycket viktigt - men det handlar inte om liv och död. Det handlar om att se positivt på sig själv, att testa gränser, att acceptera att idag gick det kanske inte som jag tänkt - men jag är bra ändå. Att hämta kraft och styrka i sig själv och sina klubbkompisar, att tro på att coachen har rätt när han sätter tider och inte glömma att det finns en massa människor som ser ens styrkor och gläds med en åt framstegen. Framför allt är löpning GLÄDJE!
2010-05-13



Helena: Just så! :D
2010-05-13



Det märks verkligen att du hittat dig själv i löpningen, och släppt prestationskraven en smula. Njut nu av de rundare konturer världen får efter det där glaset och satsa på att hålla kvar den här känslan så länge du kan.
2010-05-13



Mm, jobbar på det...! :-)
2010-05-13



Kan inte sluta förvånas över hur bra skribent du är.
Instämmer, det har gott kanon-bra för dig den senaste tiden. Knopp-träningen har uppenbarligen gått parallellt med kropp-träningen. De e mysko med mentala hinder, omöjligheten flyttas plötsligt framåt, omöjligt blir möjligt.
Skit nu i Jante och hans lag, fortsätt våga!
2010-05-13



Klart att det omöjliga är möjligt ibland. Vad skulle annars poängen med det vara?
2010-05-18