Sandra Ehlers

Frankenjura revisited / Nästa gång hjälm

Det hade utlovats en helg med strålande sol i Frankenjura; ett av Europas största klätterområden, där det dock ofta verkar regna just när vi har lust att åka. Nu var vi lediga under en solhelg – visst, jag fick stanna på kontoret till 21:30 på fredagkvällen och Markus skulle komma att mötas av kaos när han kom tillbaka efter resan – men vi var ändå tillräckligt fria för att koppla bort verkligheten för tre dagars klättring.

Frankenjura ligger i Bayern i sydöstra Tyskland, och är vida känt för sina många kalkstensklippor med riktigt fina leder i alla grader, men framförallt i det svårare registret. Om man ledklättrar grad 7 eller svårare så är detta ett drömområde. Vi har lite lägre ambitioner, men det gick ju bra förra gången (2 år sedan) så varför inte nu? Skillnaden var att vi nu fick leda upp allting själva; våra vänner var alla upptagna på annat håll.

Bilen packades full för ynka två nätter på camping. Så gör man i Tyskland, har vi lärt oss; här lever man komfortabelt också i tält. Efter 3 timmars körning stod vi så framför den första klippan som valts ut, Breitenberg Südwand, och betraktade leder ockuperade av en stor grupp klättrare. Med hela mittenpartiet upptaget fick det bli en lång och trevlig 6+ längst ut till höger samt några fina leder på andra sidan klippan. Därefter till Elfenwelt, Sektor Fuchsbau, med kortare och lite svårare leder. Tre leder, varav en härlig 7+/8- (tr) besöktes innan vi måste till campingen och anmäla oss. Fortfarande klättersugna valde vi kvällshäng på Kleiner Wasserstein nära campingen med kvällsol.

Det ligger en klätterbutik på vägen tillbaka till campingen, Rockstore, full av autografprydda postrar på framstående klättrare som varit på besök i området. Här hann vi stanna till innan stängning för att komplettera internet-föraren, utskriven på A4-papper, med band 1 och 2 av Frankenjura-föraren. Behändigt nog finns i den lilla byn också trevliga små matställen; vi ramlade in på ett och blev omhändertagna på bästa sätt, trots smutsiga kläder och småsåriga fingrar. Placerade i en hörna utsmyckad av allehanda hjärtan blev det ett gemytligt avslut värdigt en så perfekt dag på berget.

På söndagen vaknade vi ganska möra. Det var första natten på liggunderlag i år, jag hade frusit och Markus saknade sängens mjukhet. Slutligen framme vid dagens första klippa, Schlossbergzwillinge, och motivationen tröt. Vi började leda upp en 5+ för att sedan testa en 7- bredvid. På topprep är 7- normalt väl inom min räckvidd, men den här leden (Bibou) var speciell. Den förde mina tankar till en led jag klättrat i Dwejra Tunnel Area på Malta, med hårda vågor dånande nedanför; en av de mest exponerade leder jag klättrat. Bibou är slående lik denna, framförallt partiet som involverar att klättra in i, och sedan ut ur en stor grotta någonstans mitt i leden.

Efter att ha kommit ner från Bibou med en knapp seger i bagaget, meddelade Markus att han inte ämnade följa efter. Så nu satt vi modstulna och tittade på vår utrustning som vi inte kunde få ner. Men hav förtröstan – in på arenan traskade en äkta klätterfamilj och tog för sig på en led i närheten. När jag såg pojken – gissningsvis 10-11 år, leda en 6+ löst och ledigt, insåg jag att han kanske ville låna vårt topprep för en extra tur (och kanske, när han ändå var igång, plocka med sig prylarna). Och de ville han gärna! Bibou är nämligen känd som en fin (spännande) led. Så tassade han upp. 5 år hade han klättrat enligt hans far. Ja jisses.

Det kändes nu lämpligt att byta klippa för ett tag – vi var trots allt i ett område där man bara behövde gå ett par minuter åt något håll för att komma till nästa. Schlosszwergwand direkt under bjöd på flera fina leder i ett hemvant 6-register, dit återvänder jag gärna. Vi hade inte mycket kvar att göra, när det plötsligt hördes ett skrik och en duns. Klättrare rusade till, snart kom ett ”Hilfe!”. Det var en kvinna som rasat ner ett okänt antal meter på grund av lös sten, nu låg hon och kippade efter andan bland löv och stenar, troligen med skadad rygg. Pådraget var imponerande; räddningsnummer och bergvakter ringdes direkt, vana händer assisterade i omhändertagandet av kvinnan. Den lokala bergvakten kom inom fem minuter, därefter droppade räddningstjänst, polis och ambulanshelikopter in allteftersom. Arbetet försvårades av att stigen var smal och sluttade ganska brant på ena sidan; för att säkert kunna transportera kärra med bår spändes en kedja av rep och slingor upp mellan träden vid klippan. Vi kunde inget annat göra än att försöka vara ur vägen. Någon gick runt och upplyste om att i det här området måste man ha hjälm; den ovanligt kalla vintern och efterföljande varma våren har gett upphov till sprickbildningar i berget så att till och med frekvent klättrade leder kan innehålla lösa partier. Det var den andra olyckan i år, och det var bara april. Ja, efter en sådan händelse påminns man om vikten av säkerhetstänkande, vi åker garanterat inte hit igen utan hjälm.

Det må låta konstigt att vi ville klättra mer efter detta. Men vi hade trots allt åkt 300 km och ville utnyttja den tid vi hade. Därför bar det vidare till Wolfstein, som badade i het eftermiddagssol. Planen var enkel; att leda upp något lätt för att kunna toppa en svår. Men trots att gradangivelserna alltid hade stämt bra på andra klippor vi besökt i Frankenjura, så var det inte fallet här. Efter en svettig men överkomlig kamp upp på den "lätta", hade vi lagt om repet till en starkt överhängande 8-. Markus fick börja. Det gick inte alls. Det fanns en 7- bredvid, men där måste någon i ursinne ha slagit bort greppen för där fanns ingenting. Kvar var en mellanliggande offwidth-spricka i ett hörn, enligt föraren en 6:a men var och en bör avgöra det själv. Markus kom upp genom en blandning av de tre, och satt sedan och surade en bra stund. Jag testade på leden som var 8-. Inte en chans, trots att jag borde vara stark på detta. 7- då. Helt vansinnigt; svårare än den förra. Så 6:an i stället då, och med hjälp av precis hela kroppen i den knappt kropps-stora sprickan kom jag upp till dess topp, och kunde byta till den nu klart beskedligare 8:an. Svettig som aldrig förr, hårt flåsande. Njae, hit kommer vi nog inte igen...

Stormköksmiddag med färdigpasta i sås och iblandade köttbullar. Äh, det lät tråkigt, bäst att nämna tillbehören: kalamata-oliver, sallad på coctailtomater, paprika och färska champinjoner med avokadoolja, rött vin och därefter After Eight. För att inte tala om all frukt jag hann proppa i mig innan maten var färdig (vilket ändå tog midre än 5 minuter...). Balansen återställd. Denna natt blev mer behaglig än den förra, men vi vaknade upp till regn.

Nu råkar Stuttgart ligga på vägen hem. Där var det ännu sol, varför våra hemtama klippor i Hessigheim fick ett besök. Tre leder hanns med, sedan kom det en skur som blötte ner alla grepp. Det hade nog varit möjligt att fortsätta, å andra sidan måste man någon gång bli nöjd. Med andra ord; vi var trötta, lättirriterade, ville hem och ville inte klättra mer under en överskådlig framtid. Tur då att vår händelsehorisont är tämligen kort.
2010-05-01 19:30.


Kommentarer till blogginlägget